Josef Matthias Hauer (1883–1959) var under lång tid en litterär figur snarare än en klingande tonsättare. Han var ”tolvtonens andlige upphovsman” men betraktades livet igenom som kuf och fick stå i skuggan för framför allt Arnold Schönberg. Det var han som var förlaga till Fischböck i Franz Werfels Verdi, han spelade en avgörande roll för formandet av såväl karaktären Leverkühn som dennes idéer i Thomas Manns Doktor Faustus, och man kan väl fundera över vilken betydelse han egentligen hade för Hermann Hesses Glaspärlespelet. Det är inte utan att likheterna med Allgén är slående, så mycket mer nu när även han har tagit plats i skönlitterära verk. Läs mer
Texter
Inte precis för de små
Akrostikon; poetisk introspektion i form av tema med variationer
Mellan plommonens mognad
och de grå hudarnas häng
såg jag mig själv
löpa linan ut
betvingande havsskummets sälta
lyftande sobert patenen
idyllens saxa, spunna kokong. Läs mer
Jag har hört om en stad…
Hör ni till dem som saknar den gamla östtyska nationalsången? (Säga vad man vill, men Johannes R. Bechers och Hanns Eislers Auferstanden aus Ruinen hör inte bara till det bättre de båda herrarna skapade, utan är också en av de mer minnesvärda nationalsångerna – kanske närapå det enda verkligt minnesvärda från gamla DDR.) Läs mer
Kom, Helge Ande
Den 12 november 1984 framförde Erik Lundkvist tre orgelverk av Allgén vid en Levande Musik-konsert i Christinae kyrka i Göteborg: Veni, sancte Spiritus, O Haupt, voll Blut und Wunden samt Introitus, Choral och Liturgi. Så vitt det har gått att utröna, rörde det sig i samtliga fall om uruppföranden. Läs mer
Fuga, dubbel fuga
Till de originalmanuskript som gick att rädda ur Allgéns hus efter branden, hörde ett litet pianostycke som kastade ljus över ett av hans allra märkligaste, för att inte säga mest oförklarliga verk, Dubbelfuga för orgel. Upprinnelsen visade sig vara den trestämmiga Fuga för piano, som fullbordades på annandag jul 1940. Läs mer
Långsamt och romantiskt
Bland Alléns kvarlåtenskap fanns några som vanligt av elden anfrätta, men i huvudsak tydbara, transparanger innehållande ett stycke för cello och piano: Lento. Det visade sig vara en celloversion av Romans för violin och piano (Holmiae 15-9-55) Läs mer
De första recensionerna
Efter några konserter under 40-talet utsattes Allgén för sina sannolikt första tidningsrecensioner. De behandlade uruppförandet av fyra av de 67 sånger som Allgén komponerade mellan den 10 augusti 1939 och den 1 maj 1941. Det får väl beskrivas som en rätt så häpnadsväckande lektyr, kan man tycka. Läs mer
Variationer över ett tema av Paul Klee
Vid Konstakademiens högtidsdag den 14 februari 2020 – vilken bevistades av kung och drottning – höll Mats Persson högtidstalet. Det tog sin utgångspunkt i några bilder av Paul Klee – vi talar ju ändå om en konstakademi – men uppehöll sig till största delen vid Claude Loyola Allgén. Så nu vet alltså även Hans Majestät Konungen vem Allgén var! Läs mer
Sång till Perlot
I Innsbruck komponerade Allgén den 23 januari 1955 ett litet stycke för ospecificerat melodiinstrument med klaverackompanjemang, betitlat Carmen Perlotense. Denna ”Sång till Perlot” tillägnades en av studiekamraterna. Läs mer
Snöfrid
Tunga, vita flingor falla
Ned mot en öde, klagande jord.
Höstliga löven skingras alla
Utav den bitande vinden från nord.
Mörka barrskogen klädes i vitt.
Snön faller mjukt i kvällen
Längtan
Stilla susar skogen,
Sjunger kärlek och vår.
Gula rågen är mogen,
Blodröd vallmon står
Solen ler mot glittrande våg,
Stilla det susar i skogen. Läs mer
De tidiga pianoverken
– juvenila juveler och pastosa pastoraler
Under åren omkring 1940 är Allgén ett ymnighetshorn av sällan skådat slag. Ur hans penna flödar den ena sången efter det andra pianostycket, interfolierade av orkesterverk på löpande band – bredvid en och annan stråkkvartett, förstås. Det tycks nästan som om man dag för dag kan iaktta hur han utvecklas. Läs mer
Tidiga körverk
”Djärv, oerhört djärv, men fri”
Allgéns möte med musan i unga tonår förefaller ha varit omvälvande, och från de första kompositionsförsöken i 14-årsåldern formligen väller musiken ur honom. En föreställning om den passion som drabbat honom, kan vi få av ett brev till en klasskamrat, tillika hans stora ungdomskärlek: Läs mer
Före morgonstjärnan
Allgén är sannolikt den svenske tonsättare som har skrivit mest musik för kör, möjligtvis kan hans gode vän Sven-Eric Johanson (1919–97) göra honom rangen stridig. Hans enskilt största körverk är Ante luciferum. Läs mer
De tidiga sångerna
Sekvenser, sekvenser, sekvenser…
Under åren omkring 1940 komponerade Allgén med närmast oföreställbar iver. Vi har ju tidigare refererat till Sven-Eric Johansons lätta överdrift om sin ungdoms vän och kollega: ”Han började med att skriva 150 sånger i Carl Nielsen-stil”. Läs mer
Det bästa ur Ante luciferum
Assumpta est Maria är återigen ett av dessa allgénverk som ser vagt bekanta ut, och vid närmare beskådande visar det sig vara ett collage av material ur Ante luciferum, ett slags Det Bästa-version (om nu någon minns denna publikation). Drygt en timmas musik nerkokt till knappt fem minuter. Läs mer
”Hemfosa” om Allgén
I P-G Bergfors’ Mitt hjärtas melodi – en bok om Sven-Eric Johanson (Bo Ejeby Förlag, 1994) dyker även Allgén upp vid några tillfällen: Läs mer
I begynnelsen var ordet
Bland resterna i Allgéns hus återfanns några skrynkliga och brandskadade transparanger i halvformat. På dem var noterat en sång för enstämmig soprankör, In principio erat verbum (Joh 1:1–14). Strax före slutet delar sig dock den unisona kören och blir tvåstämmig. Som så ofta i ursprungsversionerna saknas även här dynamiska anvisningar. Läs mer
Ur skissböckerna
I Allgéns skissböcker återfinns några körsatser som av allt att döma aldrig noterats på transparang eller lämnats in till Svensk Musik. Läs mer
Tillägnan
Måndagsgruppens förkärlek för äldre musik och dess utförandepraxis på tidstrogna instrument hade Allgén inte mycket till övers för. ”Hur kan man spela gamba när det finns cello? Va?” ”Men du har ju själv skrivit för gamba”, försökte jag. ”Nähä, det har jag verkligen inte!” Läs mer
Barbardans
Ursprungsversionen av Linguis barbarorum, ”Perpetuum mobile” per Violino solo är daterad Holmiae, 9-5-1953 och bär dedikationen Soli Christo Gloria.
Den skiljer sig på några få punkter från den version som finns på Svensk Musik: Läs mer
Fuga för orgel över ett tema av Bach
Fuga för orgel över ett tema av Bach är inte daterad, men finns i två versioner som skiljer sig såpass mycket i piktur, att det nog finns anledning att tro att det ligger en viss tid emellan dem. Läs mer
En konstnärs bild av Allgén
Bildkonstnären Lajos Szelényi (f. 1944), numera boende i Vadstena, lärde känna Allgén under sin tid på Stim. Han berättar: Läs mer
O munde, volo te dimittere
Allgén omarbetade ju ständigt sina verk. I några få fall – såsom Fuga över ett tema av Bach, Stråkkvartett nr. 2 och In dulci iubilo – lät han de gamla versionerna ligga kvar på Svensk Musik. Detsamma gäller O munde, volo te dimittere. Eller glömde han kanske bara att plocka med sig dem? Läs mer
Fyra liturgiska melodier
Vid Musiksällskapets i Örnsköldsvik decemberkonsert 1947, under ledning av Siegfried Naumann, stod Måndagsgruppens musik i centrum. För detta tillfälle transkriberade Allgén några av sina körsatser för stråkorkester under namnet Fyra liturgiska melodier. Läs mer
Roland Forsberg om Allgén
och Stråkkvartett nr 2
Den 4 oktober 2004 skickade tonsättaren och organisten Roland Forsberg ett mejl till sina kolleger i Föreningen svenska tonsättare. Det innehöll:
Några personliga reflektioner kring
Claude Loyola Allgéns Stråkkvartett nr 2 (1942) Läs mer
Londonderry air
Bredvid den i många avseenden ofantliga Tonkraft – pezzo sinfonico per orchestra d’arci (1976) och de åtminstone till omfånget mer beskedliga Fyra liturgiska melodier (1947) finner vi ytterligare ett opus för samma besättning: Londonderry air – fantasi över en irländsk folkmelodi för stråkorkester o. solister. Läs mer
Kapriciös är bara förnamnet
Det första man såg om man väl tog sig uppför trappan till övervåningen i Allgéns brunna hus, var en rejäl trave notpapper som låg på en stol. Helt oskyddade och täckta av snö. Det översta lagret var alldeles förkolnat och den första sida som det över huvud taget var möjligt att ta hand om – om så bara som litet fragment – var sidan 2. Läs mer
Såsom hjorten trängtar…
Sicut cervus desiderat (Psalmus XLI) – motett för kör a capella (Sv. text Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, Psaltaren 42) komponerades 1948 och är Allgéns första större verk för blandad kör. Läs mer
In dulci iubilo – ett, två, tre
Allgéns verk antar ju till en början ofta blygsam form, men utvecklas allt mer under resans gång, som exempelvis O Welt, ich muss dich lassen/O munde, volo te dimittere, en trestegsraket som börjar som en enkel koralsats för att för att så småningom bli ett variationsverk för stråkar, som i sin tur senare utsätts för en myckenhet av melodiska och rytmiska ornament. Läs mer
Koraler
Koraler för kör a cappella är en samling om 22 koralsättningar tillkomna mellan oktober 1945 och december 1952. Läs mer
Grupparbeten
Till egendomligheterna i den allgénska verklistan hör de verk som är ”samarbeten” med andra tonsättare. Där hittar man således musik av ”Bartók–Allgén”, ”Lidholm–Allgén” och ”Paganini–Allgén”. Läs mer
Jeremiad
Tag en bokrulle fram och förteckna däri
upp allt, ja spalt invid spalt,
sine ira et studio vad i min nåd
jag behagat att tala till dig Läs mer
Armagedone videbimur
(Apoc. 16:13–16)
Elva tusen jungfrur i beständig, nattlig förbön
torde nog behövas att man har i ryggen, allra minst,
ville man till slut ha chans bevara, när man möter
immodesta offensiver från de sista dagarnas
disciplar, helgade från topp till tå (just made in USA, you see!) Läs mer
Campagna
Rustibussar från fjärran planeter
Uppåtsjunga svarvade sexter mot intet
Saga, opal och blå druvor.
Nedgången kippar andlös fot
Av tredelt gud gnager sadel
Rester från Chaos och Psyche.
Segrande, fnysande, igelkottstampande
Suger i braskande buskväxt
Inåtvänd, bendöd och yver.
Läs mer
Ors vimaer lecce
Xer nimum apécetas gal hérvud
Díput vec hílemon eppe
Sixa prot vúlerims, cav cúdar pínox.
Urit bécuin senéros díligam
Cre úggur pec vótton fles
Stoer vélop tárdar rufügatem exis prid.
Vux pírror delv pégun ib
Cólogid ras tícel túdin
Ors vímaer lecce, nuc résutil garr. Läs mer
Fizbory Anchors bekänner blyg kärlek
till drunknande flicka
Sent om din pannas skepsis
de sedesamma kyssarnas
frusna misär
sög jag min näring
ur modermunnen
ville gräva desslikes
min grav
i skötets
flammande skålar. Läs mer
Hur outtömligt sjunga havets skatter
(Madrigal)
Hur outtömligt sjunga havets skatter
ur vinterkölden bär man åter skarornas standar
nu höves sannerligen dig att glädjas, såsom över rika festmåltider. Läs mer
Disiecta membra meditanda
If pursuivants of chirpy vapours
if clawed reminders
of the gibbet-cord
our nasty finger;
still we get never off. Läs mer
Vandring med Franciscus
Som fladdrar i mitt ögas blå rayoner
Och bites av mot kupans ekton träll
Kan sänkas, kan ge mod och flingor
Till sammansmultna, rutna ur ett kortkastell Läs mer
Stråkkvartett nr. 2 och No. II
En stråkkvartett är en stråkkvartett är en stråkkvartett. Nja, alldeles så enkelt är det kanske inte i fallet Allgén. Han har efterlämnat sju ”officiella” kvartetter: No. II, III, IV, V, VI, II, VII. Redan där krånglar det till sig. Läs mer
En ropandes röst
Några unga tonsättare, bland dem undertecknad, instrumentalister och musikhistoriker ha på uppdrag av Musikvärldens redaktör efter grundligt övervägande sammanskrivit en kritisk studie över Konsertföreningens tidigare program samt därtill fogat ett positivt bidrag, ett nytt programförslag. Läs mer
”Karl’n skriver ju bara helnoter!”
Berättelsen om ”Groggkvartetten”
Historierna om Allgén är många, ofta berättade av ungdomskolleger som Sven-Erik Bäck och framför allt Sven-Eric Johanson. Till dem som handlar om själva musiken hör följande, vilka alla ger intryck av att främst vara frukter av berättarnas fabuleringsförmåga, men som senare visat sig vara alldeles sanna – om än ibland något kryddade. Läs mer
Den andra första kvartetten
– och den första andra…
Stråkkvartett nr 1 (F-dur) op 3 (saknar datering)
Allgéns första fullbordade kvartett har – med de bitvis rasande snabba tempi han anger – en speltid på närmare 55 minuter. Han går alltså i alla avseenden ut hårt. Läs mer
Vid Babels floder…
I den sakrala musiken, nästan undantagslöst för kör a cappella, blir Allgén som mest ”abstrakt”, med ambitionen att ”musiken skall rinna genom tonsättaren som en ofärgad vätska” – en alldeles ren musik således. Det är tydligt att den är avsedd att vara a-personlig, att utgöra del i ett gudomligt bygge. Läs mer
Skönhet, skönhet till varje pris!
— om vägen till den stora komplexiteten
Hur var det Karl-Birger Blomdahl beskrev Allgén, när han i ett brev till Leif Kayser (14 juli 1945) karakteriserade sina kolleger i Måndagsgruppen? Läs mer
Vännen Claude till minne
– en dikt och ett samtal
I Allgéns verklista förekommer referenser till såväl Bach som Bartók. Men där finns också en ”motett över ett tema av Alf Härdelin”: Ego Iesu misi (1948). Härdelin (f.1927), som umgicks flitigt med Allgén under framför allt 40-talets andra hälft, har senare gjort sig ett aktat namn i helt andra sammanhang än de musikaliska. Läs mer
Ingmar Bengtsson om Allgén
I en stort upplagd artikel i Prisma nr 6/1948 skriver Ingmar Bengtsson om ”Den unga svenska musiken”. Blomdahl står överst på prispallen och vederfars en mängd notcitat. Sedan presenteras i fallande ordning Bäck, Lidholm och mer summariskt Johanson, Leygraf, Milveden och Carlid. Den ende av måndagsgrupparna som inte föräras en enda liten notbild är Allgén. Han avfärdas sålunda: Läs mer
Herbert Connor om Allgén
I andra bandet av Aulin/Connors svenska musikhistoria kan man läsa om ”Måndagsgruppen och 20-talsgenerationen”. Efter att Connor avhandlat Göte Carlid är turen kommen till Allgén: Läs mer
Allgén och det himmelska
I sin bok Sade/Fourier/Loyola (1971) gör Roland Barthes en fascinerande analys av Ignatius av Loyolas Andliga övningar (Exercitia spiritualia). Barthes fäster uppmärksamheten på det retoriska inslaget i Loyolas ”teknik”: språket som ett allomfattande, absorberande system, andligheten som uttryck för en sorts språkneuros. Läs mer
Mellan extas och askes
– ett porträtt av
Claude Loyola Allgén
Det är en höstdag i mitten av 60-talet. Jag studerar vid Musikhögskolan i Stockholm och är just på väg genom den krökta korridoren till någon av mina lektioner. Så får jag plötsligt syn på en märklig man. Han sitter i en fåtölj i en av nischerna mellan övningsrummen, helt klädd i svart – ett slags lång, vid prästkappa, rakat huvud, långt grått skägg, i handen en bredbrättad svart hatt. Någon kommunikation oss emellan äger inte rum, men jag hinner uppfatta hans blick, en säreget intensiv och genomborrande blick man inte glömmer. Läs mer
Claude Loyola Allgén – hans tid kommer
Var och en som bläddrat i Sohlmans lexikon har förr eller senare stannat till inför artikeln om Claude Loyola Allgén, tack vare Mel Mills’ utomordentliga porträtt av honom.
Mannen i svart är märklig nog med sin bredbrättade hatt och sitt grånande skägg, men det är den genomträngande blicken som fastar i minnet. Många har tydligen känt den. Det svenska musiklivet har på ett förbluffande tydligt sätt lidit av dåligt samvete över sina försummelser gentemot Allgéns skapande. Läs mer
Tonkonstens indifferens
Claude Allgén – tidigare känd under förnamnet Klas-Thure – hörde till de välkända medlemmarna i 40-talets musikaliska s. k. måndagsgrupp (som bestod av Blomdahl, Lidholm, Bäck och Leygraf). Med utgångspunkt från sin teologiska skolning ger han här några synpunkter på ett ofta behandlat ämne. Läs mer
Jag vet att min förlossare lever
Epilog ur sviten Disiecta membra meditanda
Kunde jag väl retinera mitt ord,
sedan hela den mobiliserade kälkborgartrion,
Elifas, Bildad och Sofar
(mantalsskrivna i Teman, i Sus och uti Naama)
lämnat mig ensam vid älven, sprutar sin brunljumma spray
att vaska ett genomtrist byke Läs mer
Introitus i akademien
Satt just på Freden
doppande mitt kluvna finger i sherryn
beredd att göra upp för en kväll
med Lizbeth (176–53–19;
man är proper i räkenskaperna!)
då en yngling ur servitutet
gled fram genom väggen
(nyttjade aldrig dörr,
emedan en man i ande och kraft). Läs mer
Between ecstasy and asceticism
– a portrait of Claude Loyola Allgén
It’s an autumn day in the mid-1960s. As a student at the Royal College of Music in Stockholm I’m on my way down the curving corridor to one of my lessons when a remarkable person comes into view. Sitting in an easy chair in one of the niches between the practice rooms is a man all in black – wearing some sort of long, loose cassock and holding a broad-brimmed hat – his head shaved, his beard long and grey. There is no communication between us, but I have time to experience a singularly intense and piercing scrutiny not soon forgotten. Läs mer