Satt just på Freden
doppande mitt kluvna finger i sherryn
beredd att göra upp för en kväll
med Lizbeth (176–53–19;
man är proper i räkenskaperna!)
då en yngling ur servitutet
gled fram genom väggen
(nyttjade aldrig dörr,
emedan en man i ande och kraft).

Befanns vila i hans hand
mellan två blygselns vårtor
en nattlig tarmarnas tröst,
min smörgås, skuren rätt sobert
i ellipsens reform.
Jag drev den genom ozonen
fram mot min gallrade tandrad
men hesiterade, då,
i stället för treven camembert
studsade mot mina glober
som pålägg
ett vitt konvolut,
därtill ett läckert sigill.

Att spränga dess vakt
att sålunda hinna till res
var ett ögonblicks verk.
Emot mig log,
samtidigt som de kelnaste armar
runda min nackes sträva kurva,
en hälsning mera kär
än, värld, vad du kan ge:
jag var, fast något postumt,
med kvadraten på salvelsens summa
insatt till två av de nitton!

Vad som först bröt sig loss
ur den grå substansen
var ett tema ur Ludus tonalis;
emellertid fann jag mig,
smekte min docka
begrundade t.o.m. vigsel
men flydde sen rappt till min uppgift:
ett majubert inträdestal.

Siktade först
en högdragen meditation över livet
(som varit mitt enda)
men ändrade kurs
då jag alltid betraktat mitt œuvre
såsom Kanonisk Skrift
(se Apocalypsis 22:18–19)
och sprängde i god elegans
med närmaste druvsax min skaldeåder.

Det rann ut så villigt,
det röda
och spred sig snart (mycket snart)
i smyckande bågar och bukter.
Jag ledde det in mot mitt mål:
ett krönande torn
i min forna preexistens.

Hur den lyste och brann,
kandelabern
när jag svansade in över tegelparketten!
Förvisso, jag förde mig värdigt (så värdigt)
men hann dock dessutom
spotta i glaset hos Anders
och slänga en flygande glosa,
en arameisk dityramb
åt H.S., min nyvunne bror.

Sedan de redan besuttnas
harkel och gallsprängda spyor
funnit omsider en ände
lade jag av min näsa
på närmaste symaskin,
vände en tänd cigarrett
ut och in
så att glöden kunde värma till liv
min stelnade tunga,
och tog till orda som följer:
– – –
Arv teógonil lésbibab
bentósil huj abór
corté senf betójzog
derk fériman seron ésplas icíties.
Ep sujt fi destrínidam
fámatos ke solúvamar
gílav es tek coliébatan
hec iv karsébonir
iótobes rivánatol pen.
Jesti selm petor bolk
certúmin seg vetur
lacut em dizoterábinur
memar fesset ejéditul
nosilk crúsid sérbanumk lit
oródotelp hes tarv reditúmalet.
Quat herma slof
resbut penk hérvidor kem serdit
satúrmenix crel hinor cutur.
– – –
Nu är jag en blygsam natur
(väl redan till hälften en ängel)
och förfaller ogärna
till skryt eller skrävel vid ån;
men ett faktum är, att,
vad som nu var dess causa,
om min stämmas heta vibrato
eller syntaxens vilda inbördeskrig,
om det perfekta ackompanjemanget
från Lizbeth, som redan vid tedags
krupit in i min länd
därifrån under hela seansen
låtit höra sin lilla dansande trumma,
eller (väl troligast)
att sällskapets egen förruttnelse
i sin smärtfyllda erektion
brutit mark för bomben som slog.
Alltnog: redan vid femte basunen
(iótobes rivánatol pen)
hade domnat
de tio äldstes caputer,
jag knäppte dem av med en tång
som var min krökta lillfingernagel;
och sedan finalen
(som börjar: Quat herma slof)
skänkt luft åt sin skriande klagan
kunde min kvinna
på lättaste fot
kassera in våra skördar
av rikets (det länge försummades)
odugliga sättpotatis.

Återstod endast en färd
med taxi
till närmaste krukmakaråker:
vi stjälpte ut vår triumf
att blandas med mylla och maskar
och löste sedan hos banken
i silverpengar de 30.50
(ty kursen har stigit sen sist!)