De första recensionerna

Efter några konserter under 40-talet utsattes Allgén för sina sannolikt första tidningsrecensioner. De behandlade uruppförandet av fyra av de 67 sånger som Allgén komponerade mellan den 10 augusti 1939 och den 1 maj 1941. Det får väl beskrivas som en rätt så häpnadsväckande lektyr, kan man tycka. Läs mer

Variationer över ett tema av Paul Klee

Vid Konstakademiens högtidsdag den 14 februari 2020 – vilken bevistades av kung och drottning – höll Mats Persson högtidstalet. Det tog sin utgångspunkt i några bilder av Paul Klee – vi talar ju ändå om en konstakademi – men uppehöll sig till största delen vid Claude Loyola Allgén. Så nu vet alltså även Hans Majestät Konungen vem Allgén var! Läs mer

Allgén i litteraturen

Josef Matthias Hauer (1883–1959) var under lång tid en litterär figur snarare än en klingande tonsättare. Han var ”tolvtonens andlige upphovsman” men betraktades livet igenom som kuf och fick stå i skuggan för framför allt Arnold Schönberg. Det var han som var förlaga till Fischböck i Franz Werfels Verdi, han spelade en avgörande roll för formandet av såväl karaktären Leverkühn som dennes idéer i Thomas Manns Doktor Faustus, och man kan väl fundera över vilken betydelse han egentligen hade för Hermann Hesses Glaspärlespelet. Läs mer

Ingmar Bengtsson om Allgén

I en stort upplagd artikel i Prisma nr 6/1948 skriver Ingmar Bengtsson om ”Den unga svenska musiken”. Blomdahl står överst på prispallen och vederfars en mängd notcitat. Sedan presenteras i fallande ordning Bäck, Lidholm och mer summariskt Johanson, Leygraf, Milveden och Carlid. Den ende av måndagsgrupparna som inte föräras en enda liten notbild är Allgén. Han avfärdas sålunda: Läs mer

Allgén och det himmelska

I sin bok Sade/Fourier/Loyola (1971) gör Roland Barthes en fascinerande analys av Ignatius av Loyolas Andliga övningar (Exercitia spiritualia). Barthes fäster uppmärksamheten på det retoriska inslaget i Loyolas ”teknik”: språket som ett allomfattande, absorberande system, andligheten som uttryck för en sorts språkneuros. Läs mer

Mellan extas och askes
– ett porträtt av
Claude Loyola Allgén

Det är en höstdag i mitten av 60-talet. Jag studerar vid Musikhögskolan i Stockholm och är just på väg genom den krökta korridoren till någon av mina lektioner. Så får jag plötsligt syn på en märklig man. Han sitter i en fåtölj i en av nischerna mellan övningsrummen, helt klädd i svart – ett slags lång, vid prästkappa, rakat huvud, långt grått skägg, i handen en bredbrättad svart hatt. Någon kommunikation oss emellan äger inte rum, men jag hinner uppfatta hans blick, en säreget intensiv och genomborrande blick man inte glömmer. Läs mer

Claude Loyola Allgén – hans tid kommer

Var och en som bläddrat i Sohlmans lexikon har förr eller senare stannat till inför artikeln om Claude Loyola Allgén, tack vare Mel Mills’ utomordentliga porträtt av honom.
Mannen i svart är märklig nog med sin bredbrättade hatt och sitt grånande skägg, men det är den genomträngande blicken som fastar i minnet. Många har tydligen känt den. Det svenska musiklivet har på ett förbluffande tydligt sätt lidit av dåligt samvete över sina försummelser gentemot Allgéns skapande. Läs mer

Between ecstasy and asceticism
– a portrait of Claude Loyola Allgén

It’s an autumn day in the mid-1960s. As a student at the Royal College of Music in Stockholm I’m on my way down the curving corridor to one of my lessons when a remarkable person comes into view. Sitting in an easy chair in one of the niches between the practice rooms is a man all in black – wearing some sort of long, loose cassock and holding a broad-brimmed hat – his head shaved, his beard long and grey. There is no communication between us, but I have time to experience a singularly intense and piercing scrutiny not soon forgotten. Läs mer