Jag har hört om en stad…

Hör ni till dem som saknar den gamla östtyska nationalsången? (Säga vad man vill, men Johannes R. Bechers och Hanns Eislers Auferstanden aus Ruinen hör inte bara till det bättre de båda herrarna skapade, utan är också en av de mer minnesvärda nationalsångerna – kanske närapå det enda verkligt minnesvärda från gamla DDR.) Läs mer

Fuga, dubbel fuga

Till de originalmanuskript som gick att rädda ur Allgéns hus efter branden, hörde ett litet pianostycke som kastade ljus över ett av hans allra märkligaste, för att inte säga mest oförklarliga verk, Dubbelfuga för orgel. Upprinnelsen visade sig vara den trestämmiga Fuga för piano, som fullbordades på annandag jul 1940. Läs mer

Långsamt och romantiskt

Bland Alléns kvarlåtenskap fanns några som vanligt av elden anfrätta, men i huvudsak tydbara, transparanger innehållande ett stycke för cello och piano: Lento. Det visade sig vara en celloversion av Romans för violin och piano (Holmiae 15-9-55) Läs mer

Sång till Perlot

I Innsbruck komponerade Allgén den 23 januari 1955 ett litet stycke för ospecificerat melodiinstrument med klaverackompanjemang, betitlat Carmen Perlotense. Denna ”Sång till Perlot” tillägnades en av studiekamraterna. Läs mer

De tidiga pianoverken

– juvenila juveler och pastosa pastoraler

Under åren omkring 1940 är Allgén ett ymnighetshorn av sällan skådat slag. Ur hans penna flödar den ena sången efter det andra pianostycket, interfolierade av orkesterverk på löpande band – bredvid en och annan stråkkvartett, förstås. Det tycks nästan som om man dag för dag kan iaktta hur han utvecklas. Läs mer

Tidiga körverk

”Djärv, oerhört djärv, men fri”

Allgéns möte med musan i unga tonår förefaller ha varit omvälvande, och från de första kompositionsförsöken i 14-årsåldern formligen väller musiken ur honom. En föreställning om den passion som drabbat honom, kan vi få av ett brev till en klasskamrat, tillika hans stora ungdomskärlek: Läs mer

De tidiga sångerna

Sekvenser, sekvenser, sekvenser…

Under åren omkring 1940 komponerade Allgén med närmast oföreställbar iver. Vi har ju tidigare refererat till Sven-Eric Johansons lätta överdrift om sin ungdoms vän och kollega: ”Han började med att skriva 150 sånger i Carl Nielsen-stil”. Läs mer

Det bästa ur Ante luciferum

Assumpta est Maria är återigen ett av dessa allgénverk som ser vagt bekanta ut, och vid närmare beskådande visar det sig vara ett collage av material ur Ante luciferum, ett slags Det Bästa-version (om nu någon minns denna publikation). Drygt en timmas musik nerkokt till knappt fem minuter. Läs mer

I begynnelsen var ordet

Bland resterna i Allgéns hus återfanns några skrynkliga och brandskadade transparanger i halvformat. På dem var noterat en sång för enstämmig soprankör, In principio erat verbum (Joh 1:1–14). Strax före slutet delar sig dock den unisona kören och blir tvåstämmig. Som så ofta i ursprungsversionerna saknas även här dynamiska anvisningar. Läs mer

Tillägnan

Måndagsgruppens förkärlek för äldre musik och dess utförandepraxis på tidstrogna instrument hade Allgén inte mycket till övers för. ”Hur kan man spela gamba när det finns cello? Va?” ”Men du har ju själv skrivit för gamba”, försökte jag. ”Nähä, det har jag verkligen inte!” Läs mer

Barbardans

Ursprungsversionen av Linguis barbarorum, ”Perpetuum mobile” per Violino solo är daterad Holmiae, 9-5-1953 och bär dedikationen Soli Christo Gloria.
Den skiljer sig på några få punkter från den version som finns på Svensk Musik: Läs mer

O munde, volo te dimittere

Allgén omarbetade ju ständigt sina verk. I några få fall – såsom Fuga över ett tema av Bach, Stråkkvartett nr. 2 och In dulci iubilo – lät han de gamla versionerna ligga kvar på Svensk Musik. Detsamma gäller O munde, volo te dimittere. Eller glömde han kanske bara att plocka med sig dem? Läs mer

Fyra liturgiska melodier

Vid Musiksällskapets i Örnsköldsvik decemberkonsert 1947, under ledning av Siegfried Naumann, stod Måndagsgruppens musik i centrum. För detta tillfälle transkriberade Allgén några av sina körsatser för stråkorkester under namnet Fyra liturgiska melodier. Läs mer

Londonderry air

Bredvid den i många avseenden ofantliga Tonkraft – pezzo sinfonico per orchestra d’arci (1976) och de åtminstone till omfånget mer beskedliga Fyra liturgiska melodier (1947) finner vi ytterligare ett opus för samma besättning: Londonderry air – fantasi över en irländsk folkmelodi för stråkorkester o. solister. Läs mer

Kapriciös är bara förnamnet

Det första man såg om man väl tog sig uppför trappan till övervåningen i Allgéns brunna hus, var en rejäl trave notpapper som låg på en stol. Helt oskyddade och täckta av snö. Det översta lagret var alldeles förkolnat och den första sida som det över huvud taget var möjligt att ta hand om – om så bara som litet fragment – var sidan 2. Läs mer

In dulci iubilo – ett, två, tre

Allgéns verk antar ju till en början ofta blygsam form, men utvecklas allt mer under resans gång, som exempelvis O Welt, ich muss dich lassen/O munde, volo te dimittere, en trestegsraket som börjar som en enkel koralsats för att för att så småningom bli ett variationsverk för stråkar, som i sin tur senare utsätts för en myckenhet av melodiska och rytmiska ornament. Läs mer

Grupparbeten

Till egendomligheterna i den allgénska verklistan hör de verk som är ”samarbeten” med andra tonsättare. Där hittar man således musik av ”Bartók–Allgén”, ”Lidholm–Allgén” och ”Paganini–Allgén”. Läs mer

”Karl’n skriver ju bara helnoter!”

Berättelsen om ”Groggkvartetten”

Historierna om Allgén är många, ofta berättade av ungdomskolleger som Sven-Erik Bäck och framför allt Sven-Eric Johanson. Till dem som handlar om själva musiken hör följande, vilka alla ger intryck av att främst vara frukter av berättarnas fabuleringsförmåga, men som senare visat sig vara alldeles sanna – om än ibland något kryddade. Läs mer

Den andra första kvartetten

och den första andra

Stråkkvartett nr 1 (F-dur) op 3 (saknar datering)

Allgéns första fullbordade kvartett har – med de bitvis rasande snabba tempi han anger – en speltid på närmare 55 minuter. Han går alltså i alla avseenden ut hårt. Läs mer

Vid Babels floder…

I den sakrala musiken, nästan undantagslöst för kör a cappella, blir Allgén som mest ”abstrakt”, med ambitionen att ”musiken skall rinna genom tonsättaren som en ofärgad vätska” – en alldeles ren musik således. Det är tydligt att den är avsedd att vara a-personlig, att utgöra del i ett gudomligt bygge. Läs mer