Oredigerade anteckningar från telefonsamtal med Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson Claude Génetay, Siegfried Naumann, Ingvar Lidholm och Magnus Enhörning, sannolikt hållna i början av 1990-talet.
Sven-Erik Bäck
A balanserar på gränsen mellan det förryckta och det sublima. Konverterade omkring 1950 – åkte därefter runt till olika biskopar för att bli vigd, kom till Rom (där Bäck var) 1951, och sökte audiens hos påven men fick bara träffa en kardinal och blev nekad prästvigning. Då gick något sönder hos honom, han bröt samman totalt, hade gråtattacker och fick självmordstankar, vilket var en dödssynd. Alltså var han tvungen att bikta sig oupphörligt. Lät sig lobotomeras, och ”vart egendomlig, får man säga”. Sedan blev han socialfall. När Bäck mötte A, sög A liksom all kraft ur honom. Har inte träffat A på tio år eller mer.
A var förfärligt rolig. Hade en glasklar intelligens men in absurdum, en riktig nötknäckare. Samtidigt var han praktisk och världsnära, och kunde t.o.m. diskutera sexualitet och sådant.
Religiös dogmatiker, påminner om Pascal, men utan Pascals mystiska sida, ett slags teologisk jurist. [Det där stämmer utan tvekan. Vid ett tillfälle sade han – jag minns inte sammanhanget: ”Jag kan bevisa att Luther hade fel!].
Bäck har spelat ett avsnitt ur kvartett nr. 2 (som tar en timma och 47,5 minut) med var sin bladvändare och dirigent. A:s kvartettsats i det konstruktivistiska projektet var enkel, långsam och bra. Där förekom knack på instrumentkroppen (”vilket ju var väldigt tidigt”) och när man repeterade ropade A varje gång ”stig på”, vilket tyvärr gjorde att effekten förtogs lite grand.
Anledningen till att A ej har blivit spelad är naturligtvis först och främst att det är så fruktansvärt svårt. Kammarkören försökte att hjälpligt ta sig igenom ett stycke. Men en anledning är nog att det är så abstrakt att det inte talar till känslolivet. När jag påtalar att A föregriper Zimmermann med sina stilcollage och sin blandning av högt och lågt, replikerar Bäck att han undrar hur medveten A själv varit om denna blandning. Zimmermann vilar ju i traditionen, och även om A kan sin Palestrina o.s.v. är han på något vis traditionslös. Han påminner om senmedeltida konstruktivister, som skrev en musik som inte skulle spelas (vilket A förnekar), utan bara läsas. A sade: ”Jag skriver musik för bönderna om 2.000 år”. Och hans ”Skönhet, skönhet till varje pris” är säkert ”det exaktas skönhet”.
Bäck är alltså tveksam och frågande inför A:s musik, men är noga med att poängtera att han inte får glömmas bort, och han vill absolut inte döma ut musiken, utan kan tänka sig att den har stora kvaliteter som först framtiden kommer att se.
Sven-Eric Johanson
Var mycket nära vänner på den tiden. Mycket säregen musik med den polyfona idén – inte dogmatisk på t.ex. Schönbergs sätt. Började med att skriva ett 150-tal sånger i Nielsen-stil, mycket bra. Sedan: hyperpolyfont, mycket abstrakt, men samtidigt inte – ”det är underligt det där, för tematiken är väldigt levande egentligen”.
A skrev väldigt långt. I en stråkkvartett på ett par timmar: 1:a satsen helnoter i 14 minuter, sista satsen 47,5 minut. ”Livet är polyfont, därför måste musiken vara polyfon.”
Kvalitén? Svår att klassificera – musiken är så annorlunda, så utanförstående. Den är svår, men inte ospelbar. Men man orkar inte med den kanske, det är för mycket, t.ex. med virvlande 16-delar i 47,5 minut.
Johanson har själv spelat en del på orgel under sin tid i Uppsala: Veni sancte (”där är det förstås inte bara polyfoni, där finns klanger också”), Maria semper virgo, den senare också i Göteborg.
Motarbetad? Vi tyckte naturligtvis att det var intressant, men annars? Ingen förstod… A är oerhört konsekvent. Kanske lite omöjlig som person, inte otrevligt, men ovanlig, lite maniker på ett sätt. Han är väl i något slags psykisk obalans.
Har ni träffats på senare år? Vi var mycket goda vänner, säger Sven-Eric och medger motvilligt att han träffat honom för ett par år sedan, men berättar ingenting därom. Otidsenlig då? Nej, han var före sin tid. Tidsenlig nu? Han skriver ju annorlunda nu, och har nog större förutsättningar att bli spelad nu. Men ibland är det så polyfont att man undrar om det finns någon feeling kvar, det gör det naturligtvis men…
Claude Génetay
Känner Allgén mycket, mycket väl, redan sedan studietiden, sedan 1938. När han konverterade sade Génetay att A borde ta ett annat namn, för det finns bara en Claude i Sverige. Har haft mycket kontakt, sågs senast för fem–sex år sedan. Varför ej spelad? Det är så fruktansvärt svårt.
Från 1970 var Génetay kammarmusikchef och då försökte radion och Rikskonserter att ordna en konsert med stråkkvartett och oktett för blåsare [Adagio och fuga], med Carl Rune Larsson som dirigent. Oktetten visade sig kräva tolv man – flöjt skulle byta till piccolo på en 16-del, fagott till kontrafagott på en 8-del o.s.v. Horn- och klarinettstämmorna var noterade i C med altklav.
Stråkkvartetten (nr. 3 el. 4) gick runt bland alla landets stråkkvartetter, men ingen klarade den. Också Grünfarbkvartetten fick den och Génetay måste konstatera: det går inte. En norsk kvartett sade: ”Det här klarar vi” (de skulle få en månadslön). Efter ett tag: ”Vi måste få två månadslöner” – det hade radion inte råd med. En symfoni var på tapeten, men den hade krävt en överdirigent och tre underdirigenter, och dubbel uppsättning basister, en grupp för varannan takt.
Sista året akademin delade ut stipendier satt Génetay i juryn. Då lämnade A in en stråktrio som tog 2,5 timma, med tre kadenser – 15 minuter vardera.
På 40-talet sade A: ”Min tid kommer, om 100 år kommer springpojkarna på Stockholms gator att vissla min musik”.
Inte alls omöjlig som person – en intressant personlighet. Men han är ju knepig.
Förut hyrde han ut rum. Men ingen fick ha fruntimmer på rummet. Huvudströmmen bröts kl.21.00.
Kvalitén? Ja, musiken är ju väldigt risig, det finns inga riktiga melodier.
A kommer från en helt normal familj – pappan skakade ofta på huvudet åt honom.
1946 sammanträffade Stig Westerberg, Lidholm och Génetay i Paris. A tillstötte i Zürich och alla bestämde sig för att åka till Italien. I Lugano hamnade A och Génetay i samma dubbelrum. A hade en lång ritual med knäfall m.m. Men det är ju helt normalt om man är katolik. Dagen efter när man skulle åka till Milano fick A reda på att det endast gick att växla svart, varför han återvände.
A opererades för 15–18 år sedan mot sin svåra ångest. Menar Du att han är lobotomerad? Va? Om han är lomerad vet jag inte, men han har ett ärr runt hela skallen.
A var en mycket duktig altviolinist.
[Själv sade Allgén att Allan Pettersson var ”den ende i gänget som verkligen kunde spela altfiol! Oj, oj!!” Med ”gänget” menade han väl sig själv, Bäck och Lidholm (som ju också var violaster).]
A är ju född i Indien… om det kanske kan inverka på hans knepighet?
Wallners/Génetays radioserie Den svenska stråkkvartetten spelar Briokvartetten ett litet avsnitt ur 3:e eller 4:e kvartetten, men det var svårt att kvartetten bad att få sluta tidigare än Wallner hade angivit.
Siegfried Naumann
(som tillfrågades eftersom han dirigerat sats 2 i A:s violinkonsert)
Varför han inte har blivit spelad? Det beror enbart på hans partitur! Hans partitur är mycket gryniga. Han instrumenterar inte så bra (mycket måste göras om), han instrumenterar på ett personligt sätt. Musiken är mycket polytonal, men han har ingen speciell stil. Han är nog ganska självlärd. Sedan blev han ju katolik och blev suspenderad i viss mån från sin läromästare, som inte riktigt tyckte om hans idéer. Har besökt honom när han levde ihop med sin mamma, men har inte sett honom på 15 år.
Han har skrivit för 15 saxofoner, typisk idé för sent 40-tal. Hans musik var inte otidsenlig då, men mer tidsenlig nu – den tekniska nivån har ju stigit.
Musiken borde kunna göras, jag skulle inte ha något emot att göra den, i alla fall. Han kom väl ur hanteringen… Ansågs som lite extrem bland sina generationskamrater.
Ingvar Lidholm
Hans musik är exklusiv, med rykte om sig att vara tekniskt väldigt svår, vilket ibland också är sant. Under sin tid på radion försökte Lidholm vid ett flertal tillfällen att intressera musiker för att spela hans musik – men utan resultat. Men hans musik är verkligen inte ointressant, men bisarr. Han var den mest radikale på 40-talet, och skrev konsekvent atonalt. En man med mycket bestämda åsikter. Han var otidsenlig då, men musiken borde ha tiden för sig nu – den har ju postmodernistiska drag, med plötsliga vackra klanger o.s.v. – men också på grund av ökad teknisk behärskning hos musikerna. Utanförståendet beror inte på hans person – han var tvärtom mycket älskvärd. Har inte sett honom på 15 år.
Magnus Enhörning
Jo, vi spelade något på 40-talet i Musikaliska klubben. Enhörning försökte under sin tid som radiochef att intressera musiker, men musiken var för svårspelad i förhållande till gaget.
Har han gjort sig omöjlig som person? Ja, kanske på institutionerna – senare har han stött folk med sitt utseende. Har spelat mycket ihop med A under ungdomsåren, både kvartett och violin/piano. A var wagnerian i början och blev nerbjuden till Bayreuth av sin välbeställde far. Man kan väl säga att A är förföljd av ryktet om sin musikaliska ospelbarhet. Har ingen uppfattning om musikens kvalitet p.g.a. dess oerhörda komplexitet. Uppfattades som otidsenlig då, och är fortfarande otidsenlig – det är en utomordentligt personlig och komplicerad stil. Träffar A någon gång i Täby centrum.
Sven-Eric Johanson, Ingvar Lidholm och Magnus Enhörning var tydligt positiva till att få tala om Allgén. Det var nog också Sven-Eric Bäck, men vi hade berört ämnet tidigare.
Björn Nilsson
