Josef Matthias Hauer (1883–1959) var under lång tid en litterär figur snarare än en klingande tonsättare. Han var ”tolvtonens andlige upphovsman” men betraktades livet igenom som kuf och fick stå i skuggan för framför allt Arnold Schönberg. Det var han som var förlaga till Fischböck i Franz Werfels Verdi, han spelade en avgörande roll för formandet av såväl karaktären Leverkühn som dennes idéer i Thomas Manns Doktor Faustus, och man kan väl fundera över vilken betydelse han egentligen hade för Hermann Hesses Glaspärlespelet. Det är inte utan att likheterna med Allgén är slående, så mycket mer nu när även han har tagit plats i skönlitterära verk. Läs mer
Nytt på sidan:
Inte precis för de små
Akrostikon; poetisk introspektion i form av tema med variationer
Mellan plommonens mognad
och de grå hudarnas häng
såg jag mig själv
löpa linan ut
betvingande havsskummets sälta
lyftande sobert patenen
idyllens saxa, spunna kokong. Läs mer
Jag har hört om en stad…
Hör ni till dem som saknar den gamla östtyska nationalsången? (Säga vad man vill, men Johannes R. Bechers och Hanns Eislers Auferstanden aus Ruinen hör inte bara till det bättre de båda herrarna skapade, utan är också en av de mer minnesvärda nationalsångerna – kanske närapå det enda verkligt minnesvärda från gamla DDR.) Läs mer
Kom, Helge Ande
Den 12 november 1984 framförde Erik Lundkvist tre orgelverk av Allgén vid en Levande Musik-konsert i Christinae kyrka i Göteborg: Veni, sancte Spiritus, O Haupt, voll Blut und Wunden samt Introitus, Choral och Liturgi. Så vitt det har gått att utröna, rörde det sig i samtliga fall om uruppföranden. Läs mer
Fuga, dubbel fuga
Till de originalmanuskript som gick att rädda ur Allgéns hus efter branden, hörde ett litet pianostycke som kastade ljus över ett av hans allra märkligaste, för att inte säga mest oförklarliga verk, Dubbelfuga för orgel. Upprinnelsen visade sig vara den trestämmiga Fuga för piano, som fullbordades på annandag jul 1940. Läs mer
Långsamt och romantiskt
Bland Alléns kvarlåtenskap fanns några som vanligt av elden anfrätta, men i huvudsak tydbara, transparanger innehållande ett stycke för cello och piano: Lento. Det visade sig vara en celloversion av Romans för violin och piano (Holmiae 15-9-55) Läs mer
Vad var nu detta?
Någon gång framemot mitten av 70-talet satt jag och bläddrade i STIM:s lilla kvadratiska häfte över svensk pianomusik. Där, längst ned på första sidan, stod det:
Allgén, Claude L. – vad var nu detta? Varför hade jag inte hört talas om honom?
Claude Loyola Allgén – ett så osannolikt namn! Och nästan lika osannolika verktitlar…
Detta måste undersökas. Läs mer