Hör ni till dem som saknar den gamla östtyska nationalsången? (Säga vad man vill, men Johannes R. Bechers och Hanns Eislers Auferstanden aus Ruinen hör inte bara till det bättre de båda herrarna skapade, utan är också en av de mer minnesvärda nationalsångerna – kanske närapå det enda verkligt minnesvärda från gamla DDR.) Läs mer
Nytt på sidan:
Kom, Helge Ande
Den 12 november 1984 framförde Erik Lundkvist tre orgelverk av Allgén vid en Levande Musik-konsert i Christinae kyrka i Göteborg: Veni, sancte Spiritus, O Haupt, voll Blut und Wunden samt Introitus, Choral och Liturgi. Det tycktes som om det i samtliga fall rörde sig om uruppföranden. Läs mer
Fuga, dubbel fuga
Till de originalmanuskript som gick att rädda ur Allgéns hus efter branden, hörde ett litet pianostycke som skulle kasta ljus över ett av hans allra märkligaste, för att inte säga mest oförklarliga verk, Dubbelfuga för orgel. Upprinnelsen visade sig vara den trestämmiga Fuga för piano, som fullbordades på annandag jul 1940. Läs mer
Långsamt och romantiskt
Bland Alléns kvarlåtenskap fanns några som vanligt av elden anfrätta, men i huvudsak tydbara, transparanger innehållande ett stycke för cello och piano: Lento. Det visade sig vara en celloversion av Romans för violin och piano (Holmiae 15-9-55) Läs mer
De första recensionerna
Efter några konserter under 40-talet utsattes Allgén för sina sannolikt första tidningsrecensioner. De behandlade uruppförandet av fyra av de 67 sånger som Allgén komponerade mellan den 10 augusti 1939 och den 1 maj 1941. Det får väl beskrivas som en rätt så häpnadsväckande lektyr, kan man tycka. Läs mer
Variationer över ett tema av Paul Klee
Vid Konstakademiens högtidsdag den 14 februari 2020 – vilken bevistades av kung och drottning – höll Mats Persson högtidstalet. Det tog sin utgångspunkt i några bilder av Paul Klee – vi talar ju ändå om en konstakademi – men uppehöll sig till största delen vid Claude Loyola Allgén. Så nu vet alltså även Hans Majestät Konungen vem Allgén var! Läs mer
Vad var nu detta?
Någon gång framemot mitten av 70-talet satt jag och bläddrade i STIM:s lilla kvadratiska häfte över svensk pianomusik. Där, längst ned på första sidan, stod det:
Allgén, Claude L. – vad var nu detta? Varför hade jag inte hört talas om honom?
Claude Loyola Allgén – ett så osannolikt namn! Och nästan lika osannolika verktitlar…
Detta måste undersökas. Läs mer