Fuga för orgel över ett tema av Bach är inte daterad, men finns i två versioner som skiljer sig såpass mycket i piktur, att det nog finns anledning att tro att det ligger en viss tid emellan dem.
Allgén utgår från J.S. Bachs Fuga för orgel i g-moll, BWV 578, men använder enbart de tre första takterna av temat, som han därefter sömlöst avslutar efter eget skön. Som vanligt uppträder temat enbart i original och inversion, alltså de båda framlängesformerna. Allgéns fuga är – precis som Bachs och liksom orgelverken In dulci iubilo (II) och (III) – mestadels trestämmig. Temat är så gott som oavbrutet närvarande, oftast i två lager, beledsagade av den tredje stämmans fria kontrapunkt.
Det som framförallt skiljer de båda versionerna åt, är att tonsättaren i den senare (efter knappt två tredjedelar) introducerar en sekvensartad melodi från sin Romans för violin och piano. Den är daterad 15/9 -55, vilket således ger en bortre gräns för tillkomsttiden. Strax därefter tätnar musiken i ett kort avsnitt med ”meterfission”, d.v.s. i detta fall tre olika taktarter samtidigt. Romansmelodin får efter hand samma funktion som Bach-temat och presenteras i flera lager, bland annat som strikt kanon på tätt avstånd.
Den tredje stämman, som mestadels kör på frihjulet, kastar sig ofta ut i våldsamma löpningar, och stycket är i praktiken ospelbart i föreskrivet tempo – även för två pianister, hur mycket mer då inte för en ensam organist. Men vilken glädjeframkallande musik! Den riktigt svindlar för öronen. Det är som ett nöjesfält där allting snurrar i virvlande hastighet – och där lyssnaren följaktligen riskerar att slungas iväg i tangentens riktning.
Originalversionen kan beskådas här:
Fuga för orgel över ett tema av J.S. Bach, version 1 (PDF)
Liksom version nummer två:
Fuga för orgel över ett tema av Bach version 2 (PDF)
I följande transkription för två pianon har de nytillkomna eller ändrade avsnitten placeras inom klammer.