I Allgéns skissböcker återfinns några körsatser som av allt att döma aldrig noterats på transparang eller lämnats in till Svensk Musik.
Den äldsta av dem är Auditu auris, audivi te (11/9 -48), som skiljer sig något från övriga tvåstämmiga körsatser genom vad vi väl kan kalla en lite mer instrumentanpassad rytmik. Kanske är det den radetzkymarschsliknande rytmen som gör att karaktären ligger lite närmare Hindemith än vad vi är vana vid.
Förutom den tvåstämmiga versionen av Christe, qui lux es, märks även en tvåstämmig version av Ubi in caeli talis potestas.
Det enstämmiga originalet ser ut så här:
Ubi in caeli talis potestas (orig) (PDF)
Allgéns körsånger återger ju nästan undantagslöst bibeltexter, men här bygger den på tonsättarens egen översättning av en text av ”Erzbischof Kard. Joh. Katschthaler, Salzburg; + 1914”. Men Allgén har inte bara översatt det tyska originalet till latin, utan även bifogat en svensk översättning:
”Var i himmelen finns en sådan makt som den katolske prästens? Hos änglarna? Hos Guds moder? En gång nedkom Maria med det gudomliga barnet. Men betänken: prästen gör icke detta blott en gång, utan hundra och tusen gånger, nämligen så ofta han celebrerar mässan. Där, i stallet, var det gudomliga barnet, som gavs världen genom Maria, ringa, oansenligt och utsatt för lidande och död. Men här, på altaret, framträder under prästens välsignande händer Kristus i sin härlighet, fri från lidande och död, såsom han sitter på Faderns högra sida, ärorikt triumferande och på alla sätt fullkomlig.”
Stycket är daterat Sabbato in Albis 1953, d.v.s. lördagen efter påsk, alltså den 11 april 1953. På Allgéns egen ljuskopia finns en notering om att altröster kan sjunga sången en liten ters lägre.
Den tvåstämmiga varianten är helt enkelt ett parallellorganum på kvartavstånd, här för enkelhets skull noterat med enbart G-klav:
Ubi in caeli talis potestas 2-st. (PDF)
I en av sina skissböcker har Allgén ställt upp en på flera punkter, får man väl säga, något förvånande lista över de mesta musikmästarna – Septem…, senare Octo doctores optimi – och främst bland dem står S. Ecclesia, alltså den Heliga Kyrkan, d.v.s. i själva verket den gregorianska sången (som här alltså strukits till förmån för sitt upphov). Likaså har Hilding Rosenberg fått stryka på foten för Karl-Birger Blomdahl.
På en liknande lista har, om man så vill, Händel bytts mot Bach, Berwald mot Mozart, Ravel mot Debussy och Nielsen mot Bartók:
Ett av de vokalverk som allra tydligast utgår från just gregorianik är Si dixerimus, quoniam non peccavimus:
Enligt skissböckerna är stycket daterat 7/2 -49. I skissböckerna föregås det dessutom sömlöst av en körsats över den närmast föregående bibelversen, alltså 1 Joh. 1:9, Si confiteamur peccata nostra. Även i denna ”modernistiska”, harmoniskt kärva sats spelar för övrigt idén om parallella stämmor en avgörande roll. Så döljer sig, exempelvis, parallella kvinter i de åtta inledande ackorden.
Si confiteamur peccata nostra (PDF)
Därefter följer alltså – attacca! – Si dixerimus. Vilken härlig kontrast, och vilken originell idé!
Men historien om dessa båda körverk slutar inte där, den fortsätter i orgelverket Introitus, Choral och Liturgi (ursprungligen Introitus, Choral och Litania) (5/5 -49). Efter en improvisatorisk introduktion, introitusdelen således, följer koralen Si confiteamur peccata nostra, nu som orgelsats men med titelns ord inskrivna över noterna. Parentetiskt kan nämnas att en enda tonhöjd skiljer de båda koralversionerna åt – om avsiktligen är svårt att avgöra – samt att tempot sänkts från halvnot = 92 till 80. Efter ett kortare improvisatoriskt mellanspel följer så den liturgiska delen med Si dixerimus, quoniam non peccavimus (också här har tempot sjunkit, från halvnot = 104 till fjärdedel = 138), även den med titeltexten bifogad. Dock presenteras den inte som enstämmig melodi, utan bildar grund för en till större delen trestämmig sats, där den omgärdas av såväl harmoniskt ackompanjemang som kontrapunktiska utsvävningar. Framemot slutet spelas hela melodin som kanon, naturligtvis beledsagad av den tredje stämmans kontrapunkt, för att slutligen i pedalstämman bilda underrede till koralen som nu återkommer en helton högre och rytmiskt anpassad till melodin. Alltså i stort sett samma typ av avslutning som präglar det några år yngre orgelverket In dulci jubilo (II). På sin egen ljuskopia har Allgén för övrigt skrivit: Originalmanus, och med tanke på i hur liten mån hans kompositioner tycks ha föregåtts av skisser förefaller det fullt möjligt att han komponerat direkt på transparang.
Introitus, Choral och Liturgi (PDF)
Den odaterade Audeamus cum fiducia är visserligen avslutad men texten är bara fragmentariskt ifylld.
Slutligen den enklaste av alla Allgéns körsatser, som återfanns prydligt präntad med bläck på en separat liten papperslapp. Haec dies – in Dominica Resurrectionis graduale är en älskvärd liten sak, tänkt att ingå i påskdagsliturgin:
Anna Lindal spelar Haec dies på en konsert i Borås 2001:
Med undantag för Si confiteamur peccata nostra, som uruppförts på orgel, och Audeamus cum fiducia, som ännu inte framförts, har samtliga dessa körsatser första gången klingat i version för violin eller violin och viola/klarinett/cello.
I skissböckerna återfinns också en kort, kärv, rytmiskt pikant, tvåstämmig kanon, betitlad Heut erst leb ich recht in Ehren. Någon text finns inte, däremot en anteckning om tenor och bas, samt siffrorna 1228. Ett årtal, månne?; melodin är nämligen kraftigt arkaiserande. Någon text där titeln ingår har inte stått att finna. Har uruppförts på orgel.
Heut erst leb ich recht in Ehren (PDF)
Det senare gäller även följande ackordföljd. Helt enkelt en harmonisk idé, det rör sig alltså egentligen inte om någon utarbetad komposition. Enbart kvartackord – med ett enda men signifikativt undantag – skrider fram i näranog konstant motrörelse. En liten pärla.
Vid sidan om skissböckerna återfinns ett fåtal stycken på lösa skissblad. O huvud, blodigt, sårat för blandad kör är inte daterat, men kan på goda grunder antas vara skrivet våren 1947. Rytmiskt är det identiskt med den sättning till den traditionella psalmmelodin som Allgén gjorde i november samma år.
Här möter oss en tolvtonsmelodi, möjligtvis för första gången hos Allgén, och eventuellt för första gången över huvud taget hos en svenskfödd tonsättare. (Den österrikiske tolvtonsaposteln Hans Holewa hade ju immigrerat till Sverige redan 1937, så tekniken fanns här redan). Tolvtoniga ackord, däremot, hade Allgén skrivit två år tidigare i Skåder, skåder nu här alle – ett verk som väl lär vara inspirationskälla till följande variation ur Magne Hegdals gigantiska (1 tim 45 min långa) Ars et vita för piano, en–sex händer (2020). Även här innehåller alla ackord samtliga tolv toner.
Hegdal: Hommage à Allgén (PDF)
För att vara exakt inleds O huvud, blodigt, sårat med fyra samtidiga tolvtonsmelodier, på två toner när:
O huvud, blodigt, sårat (1) (PDF)
Men som framgår av originalet tycks Allgén knappt ha hunnit avsluta sin körsats innan den fått bli grund till något annat.
Över sopranstämman har han nämligen noterat vad som visar sig vara melodin till Campagna för röst och piano (3/4 1947). Körsatsen har helt enkelt flyttats över till pianoackompanjemanget – med ett litet undantag: altstämmans dess i takt 9 har ändrats till d (och motsvarande i den lägre sättningen). Efter en storslagen pianoinledning, med bland annat pizzicato på strängarna, är sången uppbyggd i tre strofer som en koral med tillagd melodistämma, och med klangfulla mellanspel av konsertant karaktär.
I den första utskriften är pianokoralen rentav noterad på fyra system:
Tillsammans med O huvud, blodigt sårat och Kom, helge Ande – även detta verk från 1947 och noterat på lösa skissblad – återfanns ett kort, expressivt stycke för stråkorkester. Det saknar titel och datering, men man kan väl tänka sig att det eventuellt skrevs för Siegfried Naumanns konsert ”Den unga svenska musiken” i Örnsköldsvik i december 1947, men att Allgén av någon anledning ångrade sig och i stället levererade Fyra liturgiska melodier.
Stycket inleds med ett tolvtonigt kvintackord som byggs upp långsamt, under mer än en minut. (För övrigt samma ackord som inleder Fantasia för piano/orkester, om där än med omvänd dynamisk utveckling.) Det är inte utan att den mer än två minuter långa, inledande pukvirveln i Les impressions de Poculectelocte – symfoni för orkester kommer i tankarna.
I detta fall hinner satsen genomgå en rad relativt disparata avsnitt under de drygt sex minuter den varar. Som synes är takt 6 struken. Vid ett eventuellt senare tillfälle har även hela moderatoavsnittet på sidan 4 strukits.