Vid Musiksällskapets i Örnsköldsvik decemberkonsert 1947, under ledning av Siegfried Naumann, stod Måndagsgruppens musik i centrum. För detta tillfälle transkriberade Allgén några av sina körsatser för stråkorkester under namnet Fyra liturgiska melodier.
En som kan förtälja om denna tilldragelse är sedermera läkaren och musikskribenten P-G Bergfors, vid den tiden ännu en tonåring yngling som satt i orkesterns andraviolinstämma, och som betygar att Allgén ställde musikerna inför en knivig uppgift. Bergfors berättar vidare att chefskapet för Örnsköldsviks musiksällskap var Siegfried Naumanns första uppdrag efter studierna för Tor Mann. Naumann var också initiativtagare till den kulturvecka där Musiksällskapets konsert ingick och som måste sägas ha bjudit på ett för den tiden ovanligt samtida program. Sådant hörde inte till vanligheterna på den svenska landsbygden.
Programhäftet från denna tilldragelse är ett underbart tidsdokument. (Något original tycks inte finnas att uppbringa, vare sig på KB eller i Örnsköldsviks kommuns samlingar. Här en kopia av en kopia.)
Som introduktion till konserten med musik av Allgén och hans generationskamrater skriver Naumann:
Med ”DEN UNGA SVENSKA MUSIKEN” menar man i vårt land allmänt den generation, som helt eller delvis ansluter sig till frigörelsen från det diatoniska (dur-moll) tonartsbegrepp, vilket under gångna musikepoker varit norm för allt tonalt skapande. Denna frigörelseprocess – som sig i sig innebar fröet till det vi kalla ”modern musik” – påbörjades mot slutet av förra seklet och räknar som sina förgrundsgestalter Debussy (1862–1918) – impressionismen – Skrjabin (1871–1915) och Schönberg (f. 1874) – expressionismen och atonaliteten. Utvecklingen har sedan skett lavinartat. Här är ej platsen för att söka redogöra för den mångfald skolor och stilarter, som visat sig livskraftiga. Det viktigaste är till sist inte den teknik tonsättaren använder uti sitt verk utan – något som måste ingå i definitionen på KONST –: halten och övertygelsen i konstnärens behov av att uttrycka ett inre, själsligt tillstånd.
Med dagens konsert avser Musiksällskapet att – efter förmåga – dels söka råda bot för den isolering våra unga ton-sökare otvivelaktigt befinna sig i (en hastig blick i orkestrarnas generalprogram jävar på intet sätt påståendet), dels ge konsertbesökaren ett ”Tema con variazioni” utsprunget från ”Den unga svensk musikens” verkstad.
Det enda partitur som tycks finnas bevarat av Allgéns Fyra liturgiska melodier är en kraftigt vattenskadad bläckutskrift i ett spiralhäfte vars rygg har rostat. Men stämmaterial – uppenbarligen färdigställt inför konserten i Örnsköldsvik – finns att tillgå på Svensk Musik.
Den inledande O Welt, ich muss dich lassen (1947) – efter melodin till Heinrich Isaacs renässansschlager Innsbruck, ich muss dich lassen – är en ovanligt rak och enkel körkoral. Här transponerad upp en helton i förhållande till originalet.
O Welt, ich muss dich lassen str-ork
När det gäller den tvåstämmiga Sicut enim exhibuistis (Rom 6:19, även med titeln Ego sum panis vivus, Joh 6:51) är termen liturgisk melodi kanske något missvisande. Till skillnad från övriga tre bygger den nämligen inte på någon liturgi- eller psalmmelodi, utan på ett fräsigt, fyrtaktigt, expansivt tema av Allgéns egen hand.
Temat omfattar totalt 16 toner, däribland alla de tolv, men är inte tolvtonigt. Det är hela tiden närvarande – allt mer ju längre stycket lider – med undantag för ett mycket kort ögonblick i takt tolv. (En temanärvaro rentav envetnare än t.o.m. hos – med Allgéns benämning – ”läskiga Ludde” när han är som värst.) Det presenteras framlänges, upp och ner, och allra sist också baklänges (vilket är relativt ovanligt hos Allgén), dock aldrig som inverterad retrograd.
Kanske skulle man kunna beskriva stycket som en sönderklippt kanon, eller som ett temacollage i vilket det sammanfogande eller fritt kontrapunktiska materialet alltså är i klar minoritet. Temat presenteras även i flera samtidiga taktarter, som kanon i olika tempon – det kör alltså på vanligt allgénmanér ikapp självt – först snabbare (5/4 mot 4/4) därefter genast långsammare (7/8 mot 4/4), ett slags rubato grande, om man så vill. Att musiken är tvåstämmig är dock en sanning med modifikation. Vid några tillfällen delar sig nämligen de båda melodilinjerna i två eller tre parallellförda stämmor.
Sicut enim exhibuistis fick vänta ytterligare närmare 70 år på sitt uruppförande, vilket ägde rum våren 2014. Stycket spelades då av Mats Persson och Kristine Scholz i version för två pianon.
Sicut enim exhibuistus pianoversion
Sicut enim exhibuistis str-ork
Sicut enim exhibuistis är inget mindre än sensationellt för att vara svensk musik anno 1947, och då är det ändå ingenting mot vad Allgén åstadkom i Zürich året innan. I jämförelse med vad övriga även framsynta svenskar skrev vid denna tid, framstår nämligen Et verbum caro factum est (Och ordet vart kött, Joh. 1:14, Sv. ps. 431, Dig vare lov, o Jesu Krist) som ofattbart radikalt. Även vid internationell jämförelse är Allgén tidigt ute. Musiken är uppbyggd av fyra stämmor – varav en alltså är koralmelodin – som rör sig på helt skilda tidsplan, i fyra överlagrade tempon i förhållandet 6:7:8:10. Ursprungligen bestod stycket av en enda strof, men utvidgades senare till fyra, i vilka stämmorna transponeras och vandrar runt, så att när det framförs av exempelvis stråkkvartett spelar alla instrument samtliga stämmor.
Et verbum caro factum est uruppfördes vid porträttkonserten 1989 av Svenssonkvartetten (Anna Lindal, Staffan Larson, Michaël Larson och Chrichan Larson) och klingade då en helton högre än den ursprungliga körsatsen.
Här transponerat och noterat utan den mängd dubbelkors etc. som tryfferar Allgéns partitur:
Et verbum caro factum est str-4
Versionen för två pianon är på ursprunglig tonhöjd:
Et verbum caro factum est 2 pianon
Et verbum caro factum est (Spotify)
Man kan fråga sig varför Allgén inte transponerade upp satsen en helton (precis som han gjorde med O Welt, ich muss dich lassen) – han hade ju inget att invända mot stråkkvartettversionen – i stället för att krångla till det på följande vis:
Et verbum caro factum est str-ork
Den åttastämmiga Det går ett tyst och tåligt lamm är den äldsta av de 22 koralsättningar som Allgén komponerade mellan oktober 1945 och december 1952. I samma samling ingår även O Welt, ich muss dich lassen.
Det går ett tyst och tåligt lamm str-ork
Det går ett tyst och tåligt lamm 2 pianon (Spotify)
Som framgår av programbladet framfördes vid konserten i Örnsköldsvik enbart den första och sista av de liturgiska melodierna, givetvis eftersom de övriga ställer betydligt högre krav.
Programhäftets presentation av tonsättaren och hans verk är uppenbarligen av Allgéns egen hand:
K.-TH. ALLGÉN (1920) Elev vid Kungl. Musikhögskolan 1936-41. Bedrev vidare studier i klassiska och moderna mästares verk (Palestrina, Bach, Reger, Debussy, Schönberg, Rosenberg). Inhämtade insikter i melodik hos generationskamraten Blomdahl. Har företagit studieresor till Tyskland, Holland, Frankrike och Schweiz.
De fyra liturg. melodierna äro ursprungligen arbeten för kör a capella, men framföras vid aftonens konsert i en version för stråkorkester. Deras polyfont-objektiva karaktär medgiva f. ö. ett klangligt realiserande för ensambler av olika sammansättning. I original äro den första och fjärde körkoraler, de mellanliggande motetter. Melodin i första satsen är kanske inte så allmänt bekant i Skandinavien. I Mellaneuropa bär varje liten Sängerknabe den i sitt hjärta – det är Heinrich Isaacs sköna vandraresång ”Innsbruck, ich muss dich lassen” här, liksom i den protestantiska Kyrkan med texten ”O Welt, ich muss dich lassen”. Sista satsen är en 8-stämmig körkoral över nr 79 i Svenska Psalmboken.