Några unga tonsättare, bland dem undertecknad, instrumentalister och musikhistoriker ha på uppdrag av Musikvärldens redaktör efter grundligt övervägande sammanskrivit en kritisk studie över Konsertföreningens tidigare program samt därtill fogat ett positivt bidrag, ett nytt programförslag.

När skrivelsen förelåg i färdigt skick, besannades emellertid mina under arbetets gång alltmer växande misstankar mot värdet av densamma. Jag fann det nya förslaget otillfredsställande och kunde följaktligen ej underteckna det. Jag ber därför här få framföra några egna synpunkter på hithörande problem.

Konsertföreningen ger väl ej för många konserter, men för många program. Principiellt är intet att anmärka häremot, tvärtom, älskar man god musik, vill man ofta höra dylik. Men Konsertföreningens verkställande krafter, dvs dess ordinarie dirigent och dess orkester, visa sig för närvarande ej fylla måttet, ej vara av sådan kvalitet, att de förmå uppbära och på ett fullgott sätt genomföra de krävande program, programrådet de senaste åren förelagt dem. Ofta har utförandet av de musikaliska konstverken varit synnerligen undermåligt.

Detta är grava anmärkningar, varför kravet på närmare exemplifiering torde vara berättigat. Jag tar fram ett lika färskt som pinsamt minnesföremål ur mitt medvetandes avdelning för symfonikonserter. Nämligen konserten den 26 sept., då bland annat Brittens Variationer för stråkorkester framfördes. Låt vara att verket, vars konstnärliga värde f. ö. är rätt lågt, måste betecknas som synnerligen krävande; det fick ett utförande, som kom en att häpna. Om man på ett musicerande ställer dessa tvenne elementära och fundamentala krav:
1. att tonerna ha det svängningstal, om vilket man i hela den västerländska kulturen numera är överens, kort sagt: att de äro rena,
2. att de toner, som av partituret att döma kan förväntas uppträda samtidigt, verkligen göra det, kort sagt: att det spelas not mot not,
kan man då anklagas för att ha höga fordringar?

Om vid generalrepetitionens slut tjänstgörande kapellmästare finner t. ex. första violinstämman framföra sin anpart på ett sådant sätt, som åhörarna under konsertkvällen tvingades bevittna, är enligt min mening intet annat att göra än att inställa spektaklet. Det sker bäst så både för tonsättarens, dirigentens, orkesterns, publikens och musikens egen skull. Medan jag uppehåller mig vid det beklagliga faktum, att det så grovt plär brista i orkesterns arbete vad precision beträffar, vill jag påpeka en annan gammal och av orkestern tydligen flitigt omhuldad skötesynd. Jag tänker på den slappa praxis, som omedvetet genomföres, när partituren uppvisa samtidiga ackordinsatser i trä- och bleckblåsare. Var och en som själv suttit i orkester, alltså även undertecknad, eller dirigerat en dylik känner visserligen till svårigheten att få dylika ansatser i de bägge olikartade blåsargrupperna, särskilt i piano, att bli samtidiga, men därmed är ingalunda sagt, att uppföranden som antyda en resignerad inställning till nämnda problem, bör tolereras. Tyvärr äro dylika legio inom Konsertföreningens verksamhet. Det fortskridande missförhållandet i dylika precisionshänseenden, som vad beträffar Konsertföreningens orkester tyvärr är att notera, antyder att dirigenten, som bär det yttersta ansvaret för det sätt, på vilket en orkesterkonsert genomföres, antingen ej förfogar över ett tillräckligt fint gehör, eller att han ej har ambition nog att bruka ett förefintligt dylikt till att genomdriva och inrepetera en förändring, eller att han tillämpar en falsk ”förandligad” syn på utförandeproblem, där stor vikt lägges vid den s. k. ”tolkningen” av verket, medan det å andra sidan synes vara honom rätt likgiltigt, huruvida de akustiska realiteter, som tonsättarens manuskript uppvisa, verkligen tillåtas påverka publikens hörselorgan.

Hur skall nu rådas bot för detta?  — Först och främst måste Konsertföreningens ansvarige tillse, att det olycksaliga avtalet med Radiotjänst, som tidigare påtalats, och som påbördar orkestern uppgifter, som den ej är vuxen, upphör. Naturligtvis inses, att nuvarande avtal medför en lösning av orkestermusikernas ekonomiska problem, men lösningen är, och det betonas ännu en gång med skärpa, otillfredsställande så länge den får för den konstnärliga verksamheten så menliga följder som nu sker. Dock anser jag ej allt vara vunnet, om en separering av ovan antydda art genomföres. Om Konsertföreningen sedan fortsatte efter sin egen spelplan som den nu föreligger, lättad alltså endast från radioarbetet, skulle, är jag rädd, icke ens denna reducering visa sig vara tillräcklig. Det bästa vore nog, om Konsertföreningens orkester under ett spelårs tid helt avstode från alla offentliga framträdanden för att i stället ägna sig åt studieinriktat arbete. Men då detta väl är svårt att genomföra speciellt av ekonomiska skäl, föreslår jag, att en konsertplan av nedanstående typ följes. Under ett spelår 19 program, 8 under hösten, 1 julprogram samt 10 under våren. Med undantag för julprogrammet skulle varje program ges 2 à 3 gånger beroende på publikintresset. Nödvändigt är att konsertdagarna placeras nära intill varandra, så att rikligt med tid åt repetitionsarbetet för nästa program vinnes. Förslagsvis: efter 9 dagars repetitionsarbete plus generalrepetition fredag förmiddag konsert fredag, söndag och ev. måndag kväll. Därefter ånyo 9 dagars repetitioner plus generalrepetition osv. Följdes detta råd blev det alltså konsertuppträdande av orkestern endast varannan vecka. Det är att märka att detta förfarande inte är avsett att endast tillfälligt träda i funktion under en eventuell skolningsperiod för orkestern utan tvärtom rekommenderas som permanent praxis.

Det nu sittande programrådet ger på papperet ett lika stort intryck av styrka som dess arbetsresultat, dvs generalprogrammet vittnar om svaghet. I fråga om programrådets sammansättning har undertecknad intet att andraga, om ej att det borde kompletteras med en verkligt prominent tonsättare, vilket det nu är i avsaknad av. Den erfarne Hilding Rosenberg rekommenderas.

På medlemmarna i en så ansvarstyngd församling som ett programråd anser jag mig kunna ställa den fordran, att de samtliga äro fackmässigt utbildade i musik, och med hänsyn till deras speciella förrättning, kanske framför allt i de kompositionstekniska disciplinerna, samt att de vaket följa tidens snabba landvinningar inom området. I fråga om detta ville jag gärna både tro och hoppas det bästa om programrådet, även om det, som t. ex. vid ett tillfälle 1941, föreföll vara rätt klent beställt med förmågan hos en, låt vara tillförordnad, medlem att vid läsning av ett partitur göra sig en fullt klar och realistiskt oantastlig bild av ett styckes samklangsverkan. Att det då gällde en medlem, som även beklädde den kanske ej alldeles betydelselösa posten som tillförordnad dirigent, var dock rätt genant att bevittna.

Allvarligare brister visar programrådet på en annan punkt. Man kan fordra, att medlemmarna i ett dylikt, med hänsyn till det ansvar de bära, ingående känna den konstart, de ytterst med sin verksamhet äro satta att tjäna. De böra då ock känna ifrågavarande konstarts begränsning. Ty även musiken har en sådan. Trots de motsägande vittnesbörd svärmeandar från alla tidsperioder anfört saknar musiken i dag liksom i går och med all säkerhet även i morgon varje möjlighet att säga ja eller nej, att uttrycka kärlek eller hat, att över huvud ge eller ens vara uttryck för några mänskliga känslor eller affekter; än mindre kan den vara episkt funktionerande, dvs berätta en handling eller symbolisera en poetisk-litterär tanke. Inser man detta, och därtill borde ett vaket och oförställt realistiskt studium av musiken, och kanske framför allt av de ytterligt divergerande upplevelser sentimentalt inriktade åhörare av densamma säga sig undfå, kunna leda, då tar man villigt och närmast med tacksamhet avstånd från allt vad programmusik och musik under symboliserande eller poetiserande titlar heter. Detta är vad programrådet ej tycks orka med. Om det nu beror på bristande begåvning, avsaknad av skärpa och sting i den analytiskt sökande kraften eller rätt och slätt en konventionell, invand inställning till dessa problem, alltnog: publiken utsättes alltjämt och skall av generalprogrammet att döma även denna säsong utsättas för ovan anförda skrämmande och förvekligande tendenser inom konstmusiken. Det är en klen ursäkt, denna som ofta plägar anföras, att även de s. k. stora mästarna skulle ha begått felsteg häruti, i det att de både skrivit och utfört dylik musik.

Med de objektiva bevisens kraft eller anspråk kunna givetvis inga skäl anföras varför t. ex. en fuga ur Kunst der Fuge av Bach skulle vara av högre värde som konstnärlig produkt än t. ex. Johanssons Boogie-Woogievals av friherre P. Ramel. Tvärtom. Vore man endast villig att erkänna en värdering som härflöte ur strängt logiskt tänkande, hade man endast att, inseende den hos människan tyvärr förhärskande absoluta blindheten i dylika förfaranden, anteckna bägge anförda opus på konsertplanen. Undertecknad har också valt en annan väg. Erkännes nämligen sålunda det utomordentligt vanskliga i ett estetiskt värderande av musikaliska alster, måste likväl den verkställande handla och kan då såvitt undertecknad förstår ej bättre skicka sig än att helt gå in under ett personligt ansvars signum.

Till sist presenteras ett nytt programförslag, som jag utarbetat delvis på tips av några unga i musiklitteraturen bevandrade vänner, och vilket, önskar jag framhålla, ingalunda är att uppfatta som ett utslag av min s. k. personliga smak. Denna är nämligen av ett betydligt billigare märke.

Förslag till generalprogram.
Höstsäsong (1 september—jul)

1. Berwald: Symfoni C dur
Nielsen: Symfoni nr 5
2. Larsson: Konsertuvertyr nr 2
Bach: Cembalokonsert d moll
J. N. David: Symfoni nr 3
3. Haydn: Symfoni nr 103 Ess dur
Alban Berg: Violinkonsert
Brahms: Symfoni nr 2
4. Hindemith: Symfoniska danser
Violoncellkonsert
Symfoni i Ess
5. Blomdahl: Concerto grosso
Stravinskij: Symfoni C dur
Kayser: Symfoni nr 2
6. Roman: Sinfonia nr 16 D dur
Beethoven: Symfoni nr 4
Reger: Hillervariationer
7. Rosenberg: Sinfonia da chiesa nr 2
Altfiolkonsert
Sinfonia grave
8. Bach: Kunst der Fuge

Konsert mellan jul och nyår

Palestrina: Marcellusmässa
Stravinskij: Psalmsymfoni

Vårsäsong (januari—1 juni).

Hindemith: Uvertyr till Cadillac (sic!)
Distler: Cembalokonsert
Schönberg: Kammarsymfoni
Nielsen: Symfoni nr 6
2. Nystroem: Sinfonia breve
Bartók: Musik für Saiteninstrumente, Schlaginstrumente und Celesta
Honegger: Symfoni (1930)
3. Bach: Svit C dur
Brandenburgerkonsert nr 4
Musikalisches Opfer
4. Berwald: Uvertyr till Drottningen av Golconda
Symfoni D dur (bearb. av Ellberg)
Symfoni g moll
5. Händel: Concerto grosso 12 h moll
Nielsen: Violinkonsert
Schönberg: Gurre-Lieder
6. Nystroem: Concerto för stråkar
Haydn: Symfoni nr 101 D dur
Sjostakovitj: Symfoni nr 6
7. Lidholm: Toccata e Canto
Malipiero: Ricercare
Milhaud: Violinkonsert
Kayser: Symfoni 1
8. Mozart: Symfoni D dur (K. 385)
Symfoni g moll (K. 550)
Symfoni C dur (K. 551)
9. Stenhammar: Symfoni g moll
Rosenberg: Symphonie concertante
Blomdahl: Symfoniska danser
10. Nielsen: Hymnus amoris
Klarinettkonsert
Symfoni 4.