Index och intro

Publicerat av

– Nej, om jag skulle göra ny karriär i dag, då vore det som författare. Jag har skrivit oerhört många dikter i mitt liv. Det är egentligen där jag har min stora begåvning!

Så sade ju Allgén i samtal med Mats Persson. Detta är inte platsen att bedöma halten i Allgéns uttalande, däremot att redovisa vilka dikter som är bevarade. Allgén efterlämnade följande förteckning över sin lyriska produktion (där de understrukna titlarna är de som veterligen finns kvar):

Index

Disiecta membra meditanda (svit i 7 satser)
1. Prolog: Sangviniskt uthopp
2. Nära att fastna i trikoloren
3. Dialog med duva i luften (5 sinnens dans)
4. Salutation av frilla i 2:an
5. Disiecta membra meditanda (Intermezzo)
6. Emottar protest från livförsäkringsbolaget (Korrespondens i 2 akter)
7. Epilog: Jag vet att min förlossare lever (Hommage till den ömt famnande gatustenen)

* = absolut lyrik

I ett annat, något mindre ordnat, sammanhang förtecknar han ytterligare en rad titlar, bland dem:

Makt över bröd och vin
Så gammalt som möjligt
Faser och fasor i folkliturgin
Sång till mitt hjärtas gudinna
Sällan gnäggar näktergalen
Magernas intåg och upptåg (Ett deformationsjubileum)
Alltid amper
Med trynet över tråget
Aldrig nöjd
I Vår Herres stenbrott
Fall från fjärde våningen
Artistride
Jag tycker inte om mig!

Inte precis för de små föreföll länge vara förlorad, men så kom det ett mejl från Johan Nordlander i Linköping. Han skriver:

Jag har en dikt – original – ”Inte precis för de små” av Claude L. Allgén.
En natt i Stockholm 5 mars 1966 vid Runebergsvägen/Karlavägen mötte jag och min kamrat en gråtande, frusen äldre man och tidigare munk. Det var barmark, regnade och var kallt. Jag minns att han hade en brun läderportfölj och det var därur han tog fram dikten ”Inte precis för de små”. Det hela var lite ömkligt. Han kunde inte komma hem till sin mamma. Han fick busspeng (1:20?) och vi fick hans dikt.

På det maskinskrivna bladet har Allgén skrivit i blyerts:
Sthlm 5/III -66
I all tacksamhet
fr. auctor
Claude L. Allgén

Dessutom finns en tidigare notering: ”15.00”. D.v.s. han hade haft förhoppningar om att kunna sälja dikten för 15 kronor, men fick nöja sig med pengar till en bussbiljett.

Av de bevarade har en majoritet kommit till användning i vokalverk: Campagna, Vandring med Franciscus och Ors vimaer lecce i sånger för damröst och piano, medan Fizbory Anchors bekänner blyg kärlek till drunknande flicka, En inexhauste gazae pelagi (Hur outtömligt sjunga havets skatter) och Disiecta membra meditanda dyker upp i verk för blandad kör. Ennemi avec Dieu utgör underlag för de talade avsnitten i Sérénade pour pécheurs för fyrstämmig talkör, saxofon, piano, toms och orkester.

Den senare dikten, sannolikt ursprungligen på svenska, då betitlad Ovän med Gud, och följaktligen ingående i verket Serenad för syndare (1948), tycks vara förlorad i originalversionen. Men man vet aldrig. Så flitig som Allgén var med att sprida sina verk, kan den mycket väl finnas någonstans där ute i stugorna. Så här inleds den i alla fall enligt partituret:

Axiomatiskt bär mot floden
min tankes bana nyter,
Brunglänsande och fylld av safter
timglasets rand och lökarna
förtryter.

Vandring med Franciscus tycks bara existera som mycket svårläst handskriven text till sången med samma namn, varför såväl radbrytning, omtagning som vissa ord kan ifrågasättas.

Nocturne finns endast som brandskadat fragment (och då enbart på franska) tillsammans med skissen till en sättning för stor blandad kör.

Återstår de tidigare publicerade Introitus i Akademien och Jag vet att min förlossare lever, samt två längre dikter, båda svidande vidräkningar av religiös natur:

Armagedone videbimur är ett akrostikon över fyra verser ur Johannes Uppenbarelse, d.v.s. utgångstexten placeras vertikalt i vänsterkant, så att första bokstaven på varje rad är förutbestämd. Allgén siktar här in sig på amerikanska religiösa yttringar av modernare slag, enkannerligen Charles Russell och russellianismen, alltså Jehovas vittnen.

Jeremiad är verkligen en jeremiad, även i så måtto att Allgén bokstavligen utgått från profeten Jeremias bok, över vilken han skapat ett slags fria, ständigt överflödande variationer. Och det går väl inte att komma ifrån, att den som är något bekant med den gammaltestamentliga förlagan sannolikt har lättare att tillgodogöra sig Allgéns arbete.

Liksom Allgén gjort en ”förteckning över allusioner samt citat ur Jobs bok” till dikten Jag vet att min förlossare lever, har han sammanställt en ”materialsamling” till Jeremiad, nio extremt tätskrivna A4-ark med citat. Även i detta fall rör han sig till synes helt fritt i ett överflöd av material. Han blandar och ger och struntar fullkomligt i den ursprungliga ordningen. En och samma vers kan således innehålla citat från exempelvis Jeremia 13:6, 48:36 och 23:40.

På åtskilliga ställen i den drygt 42 A4-sidor sidor långa, maskinskrivna texten finns blyertsanteckningar, då inom klammer. Noteringen [Addendum!], som markerar ställen där författaren tänkt sig att göra tillägg, återkommer så ofta att den ersatts med asterisk. Sidnumreringen har behållits för orienteringens skull.

Allgén uppvisar här ett ofantligt, närmast ofattbart ordförråd som ofta tar omvägar över utrikiska språk, samt presenterar hemmasnickrade försvenskningar av främmande ord. Därtill förvånar han om och om med sina stavningar. Men när det visar sig att synbarligen uppenbara felskrivningar har täckning i äldre källor, såsom Gustav Vasas bibel, eller upprepas i såväl arbetsmaterial som renskrift, så må de stå. Den enda korrigering som gjorts är att ”tills dess” ändrats till ”till dess”.

Dikten är inte daterad, men innehåller några tidsmarkörer, såsom: ”en reklam för vårt land nästan jämbördig med vad en nyondulerad pinuppa presterar av PR i TV!”. Kan det vara något annat än första hälften av 60-talet? Och mycket riktigt, några sidor längre fram följer anteckningen ”2 emendationes juni 1965”.

Vi hör här Allgén tala med profetiskt kraftfull, måhända också något exalterad stämma, och med en syrlig, tillspetsad ton. Dock med betydligt mer humor än vad vi möter hos den man som fått ge namn åt allt vad jeremiad och klagovisa heter.

Som en kuriositet kan också nämnas de båda dikter, sannolikt från 1936 respektive 1937, som Allgén själv tonsatte för blandad kör:
”Längtan” och ”Snöfrid”