Epilog ur sviten Disiecta membra meditanda

Kunde jag väl retinera mitt ord,
sedan hela den mobiliserade kälkborgartrion,
Elifas, Bildad och Sofar
(mantalsskrivna i Teman, i Sus och uti Naama)
lämnat mig ensam vid älven, sprutar sin brunljumma spray
att vaska ett genomtrist byke:
Leviatan att dragas med krok ur sin slapsticka fänad,
desslikes Behemot, den
där idisslar däst mellan varven mot honan,
nyttjande lojt intill skymningen sitt
förhyrda dentalgarnityr.
Ja, till sist även rödkindad son av Barakel,
vår Elihu på äkta bus-rams-maner fått
löka på laxen:
fem stinna kapitel av kompromiss
på tiptop frimicklarvis han serverat
sin fala halvmesyr (à la FN?).
Är han skraj för en A-bomb, den kraken?
Eller timerar han endast i tvesyn
skåda på väns kapitalsamlingsräkning
(sedan debet och kredit jämkats ihop med ett nödrop!)
vårt välförtjänta kval i Purgatoriets
hart när blockerade, svavelosande tunnel?
Vad vet jag? Dinosauriers lägg må du själv intervjua;
min nuna är sprungen ur kvinnas blygd
och min själ har letts vilse av livet!

Att det icke förunnas mig skiljas
hädan och dädan från tårarnas däld
redan i första momentet,
så jag sluppit varnimma
den mosiga nuckans rutingnäll
som vattvällingtunt Dagens eko omsider:
”Avlat ånyo ett gossebarn”,
har nog funderat från första ronden
min knappa postur uti stoftet.
Så vägrar min själ (och det redan)
att flyktigt toucha
fattighussoppan som står där och ljumnar,
fräckt duperande väl icke mig
men dock de cikadors smågalna drillar
kring iskylda stenar i bäcken.
Det hela blev mig en vämjelig spis:
mina spolar ha flytt, ty de representera
ett lättare skikt än de
vävarens dagar de sammanspunnit.
Hud för hud! Får jag be om
(i stället för larernas halvdana skräp uti kosten!)
kamrat K:s astronaut,
en enstjärnig sovjetraket:
jag vill styra min kos,
redan gallstekelns fæx är en vouge komparerat med vad
jag själv under tre dagars osnygg seans skrapat av
vid min lerskärvas halvslöa karv,
där jag suttit med tasken i askan och
bidat med löje på ”läppar med jubel”;
ty den gudlöses trasiga hopp
måste varda om intet!

Pukveteprakt (sånt har Chefen fixat en masse uti täppan!) och
vattenmelonernas gastronomiska stass utmed muren
djärves jag nämna vid sannare namn:
(jämlikt sin tvekluvna tunga!)
är det ej månne blåstrumpors mellanaktssnack
som man tutat i luren på oss,
när vi sniffat till punkt på vårt folks erbarmliga
opiepipor?
Hur som helst:
Guds söner i sjuhövdad skara,
satta på plats av en välfärdens träl No I:
Åklagaren själv!
(Han har bokat så snällt från begynnelsen,
har tagit plats å parketten nu i det Enda Rätta Partiet;
och så han orerar, väl syndande smått, men intet
talande lasteligt mot Farbror Gud:
”Se, detta hava Vi utrannsakat, vare si eller så;
om I undervisen Oss, ska vi tiga,
nästan som måttligt fagra K. Maj:te-pinglan,
hon som glömde att niga,
bikinifrälst, kan man tro!)
Att människan varder född till olycka,
(en lögn och förbannad dikt!)
är det snart bara barnen som tro.
Är hon icke snarare skapt automat?
Ha vi icke Själva satt motor på kräket?
– – – Nej,
nu måste vi snart gå till vila i stoftet;
men innan dess är det
brått i kartongen:
”Ama, et fac quod vis!”
Vår vän, konkarongen, skall se och bevittna
hur vi hava krossat alltet
så lätt som en mal!

Ur moderliv sprang jag nyter och naken
och ligger här slagen till slant,
innan morgon tvärt svidat om till sin afton.
Som similifrukt blev jag utsatt för djuren;
säg, varför funnos där knän mig till mötes
och vad var det randiga skälet till
att jag aldrig fått dra på ett väloljat smilband
åt dyrtid och grannars förhärjelse?
Ingen taximans rop till flanellflanören,
den där krossar streeten,
om dyrortstillägg, om ränta på ägg och genever,
ingen förespegling i stil med
bondekorpralens pråliga kost
(den lär utbetalas knapp in natura: som
14 tre nollors får och 6000 kvagga kameler,
att läggas därtill ett 1000-tal av vardera
brunstfria oxar i spann,
samt hur många näpna åsninnor?)
Jag är flugen bort som en dröm och
platt ingen finner mig mer,
ej ens när jag jagas av syner
rätt säger rått genom natten!
Dock, ett är sant, ja vämjeligt säkert:
mina närmaste synligen samt dragits undan,
ja, även små barn visat tungan;
(först slickat en vargkonas spenar).
Förbenat snålt är det lottat till vänster om höger:
var jag den ende som undankom
viadukten, att stillsamt förkunna
dig därom och härom min mening?

Likväl ber jag prompt få noterat:
det jag slutit ett bund med mina ögon,
ingen jungfru (ej heller av Davids ätt!)
vill jag någonsin slicka i röven!
Jag har t. o. m. böjd (eller höjd?) över svaret per giro
bjudit ut till offert som buffert och volkswagen-karnisch,
har snickrat ett skapligt kol-reportage à la LO
med relativt snar leverans, menar Moster,
hon som satsat sitt änkestånds hela sparkapital
(d. v. s. allt som hon stal!)
på en skojarefirma i stil med
”His Master’s Voice”:
I.O.G.T. = idioter och gamla tanter;
vill nu låta avmagnetisera de band
hon knutit i brist på hymens
och som 100-procentigt korrekt referera
en i hast provocerad duell mellan vildåsneföl
(de där fodras och gonas i gräsbyltelakan
och råma ikapp med koxande oxe).
Lägg därtill ett flertal hemstöpta gangsters
i färd med att byta morgon till afton:
oförtänkt måste de dö,
ja, de ligga där slagna och
innan man aktar därpå,
har det åldriga lejonet blivit förstrött,
lejoninnans fryltar ha lagt sig på kölen
i pölen av fiskoljepiss.
Ty i själva verket
på kronan får jag minsann
nog tillräckligt att stå i:
jag skall pränta på griffel (per fubb?)
fem stinna volymer om stridsmannaliv
och dagakarlsnätter på jorden;
jag bör därtill knyta tillhopa
Sjustjärnors knippen och släcka
Orions flammande brand.
Är det kanske vidare nu
vi få le åt larmet i staden,
få lyss till Björninnans ylande tjut
(ty hon hetsas helt visst av en tokig
fronderande pådrivarhop ifrån landet)?
Vete Fan! Vi själva äro ju endast från i går
och kunna alls intet minnas.
Men en sak är Oscar:
med oss svinna drömmarna bort
och ingen skall finna oss mer;
själva vishetens skatt skall dö ut,
(som de länge stilla i landet!)
om vi icke byta kostym,
innan utkastarn ropar: vet hut!
– kolossalt, kolossivt, kolofruktansvärt,
hela världen är full av spioner!

Från en vandring utöver jorden
dess landamären och stinkande pråmar;
(utav kolja, med smäck och blamager!)
från en färd runt dess hjässa i smart elegans
vill jag två mig i snö som en mö,
på det jag må tära telluriska våfflor
likt svunna annaler (om möjligt,
helst utan smolk uti mjölken?)
och stänka en skändelig levnad
med luktsalt, direktimporterat från Bali.
Vill så lämna i fred
både mörkers och dödsskuggas land,
måste spörja mig själv:
(som geront av den blåbloda ätten!)
vi väl mina ögon så välva
och föres jag hän av mitt sinn?
Sensmoral kan jag icke få tid med;
(den får vara tills raggarn has pussat
färdigt sin brud, eller hur?)
Ty jag ser att av pil jag har träffats
och min ande i skräddarsydd dräkt
på reträtt lär ha slagits omsider
av själve Allsmäktiges gift.
Varför fick jag ej bryta min dagliga skorpa,
min misär tina upp i dess skärande klagan,
när den judiska Thorah förmummar
den tunna caprice jag har valt?
Det onda jag likväl förnummit
om Dig, var en hörsägens vanly;
(och slätt intet annat för övrigt!)
Men nu haver jag slutligen skådat Din Kil,
och det med egna ögons pregnans,
har från Stjärngemakets burgna balkong
genom nordhimmels stormar och köld – – –
Se, jag släpar min spira av guld och topaser
i slammet av Babylons älvar;
(det hela: en rätt ekivok mackapär!)
Jo, till ögon blev jag den blinde,
men irriterande fötter på tvären
för en som missat med skevskjuten doja.
Må Du söka Dig fram till min koja,
resarcera en uppsättning av
isometriskt vacklande knän.
Se, jag bidar med maktlösa länder:
låt de Ärkeänglar du samlat i öster
bringa skörd och gladelig tidning!