Jeremiad

Tag en bokrulle fram och förteckna däri
upp allt, ja spalt invid spalt,
sine ira et studio vad i min nåd
jag behagat att tala till dig,
angående Levi och Juda (plus samtliga hednafolk!)
från den dag, då jag först lät upp min mun,
i syrsornas tid, anno Domini
(nam horas non numero nisi serenas)
och alltintill denna dag.

Teckna ut i majuskler, låt lyran tiga still
pastoral, dityramb och all övrig elokvens
har här alls intet att skaffa,
vore alltför riskant, kunde lätt öppna blottor
(lurar skräck på alla sidor!)
Se, svärdet är nära att taga vårt liv,
mot augurers arrogans och hopliters myteri
drag du bort och predika norrut och säg:

Given nogsamt akt och förnimmen nu väl
vad som kom mig till del där jag domnade bort
bak paulun, mellan myrten och myrrha,
och lät hela lustrer glida förbi
oceaner av sex och söt malvasir,
(varvid vaknade jag och såg
det min slummer varit väl ljuvlig,
min mixtur av lergök – indolent harmoni
blott ambages hela mitt ”wait and see”,
ty jag ville ju icke höra.)

Väl sökte jag först gardera mitt hus
smita runt kring mitt arbor vitae,
segla bidevind sunnan om varje blamage
(som vi alla från Arilds tid;
Bekenntnisse einer schönen Seele!)
Pia fraus var i detta kasus en fint:
”Monsignor, låt mig gå, ty jag är alltför ung
och förstår icke rätt att orda:
Apala, mesala, mesinka, meso,
sebedei, sebedo; ja, mitt tal är wau-wau-teorins;
du må räkna mig blott som den ringa gren
en knäckepil smyckar sig med.”
Sökte extemporera en spröd antifon:
(den blev pipig och föga solvent!)
”Skänk dock amnesti; blev det icke talt
till de klenas favör: amica silentio luna?”

Dock in vanum sökte jag freda min skans
löpa ut på lugnare vatten,
aus dem Stegreif jag fann blott (sit venia verbo)
da capo al fine den kranka blekhet
som eftertanken en fallen plär skänka,
mina hyddor blevo förödda på stund
i ett ögonblick all mina tält.
Demiurgen stod upp, transversalt röt han ut
en funeber salut, elegant arronderad
med glödgade gammastrålar:

SID 2

Fuller väl mig bekant är ditt underslev
du pultron, med din ömkliga fotkurtis
med frondörer, och ständiga fairy tales
om ”mañana” och ”till ljusare tider”.
Mest synes du mig ett rätt ystert kamelsto
(ett spattigt och spätt)
som löper än hit och än dit;
men du vägdes på våg
och befanns alltför lätt (ty fama crescit eundo!)
Och nu går jag till rätta med dig.

Huru skickligt gick du icke till väga
när du sökte din älskog, som löskekarl i fal posityr?
Sen den väl vid bengaliska eldar upptänts,
din vilda sjöfararlusta vid lutan, och stimulerats (ögonaböj!)
utav nymånenattens hetsande drinkar och cocktails,
platt intet i världen förmår att den stävja
den tidernas stålspaj, med vilken du plöjer
(givande blanka fasen, ja, allt vad där flyger och far
i duvna ordensfikusars dösnack och mostrarnas gnägg
om det romerska surret: Ogino & Knaus;)
fritt fram mellan plajans täcka bestånd
(jojomen: Cha-cha-cha, cheek to cheek)
av häckande små tuttinuttor, ad summum på 16 bast, eller så
att budas till fägnesam sängvals bland halmen;
(hähähä, a la la, droppom in,
sågom av denna stenålderstrend à la Stabben och Stomman!
Fnatta inte ikring, lik en ollonborr yr söker hålet;
ta’t du mer på direkten! Din gräsänklingsdröm
över liljekullar och axelbanden ordentligt på glid
som en reko överklassmödis tjuvknullas i Humlan.

Vem kan lura dig då, från ditt helvassa nyp
du rosenrasande Roland i galtatankar,
uppå den läckra konfekt som här bjudes
av raden av fnittrande kuttor, vidöppna som ostron,
(sic vår göteborgske Rikspornograf!)?
Kleopatras nipper, artisten Don Juans kompletta förförelsekonster
äro blott rudiment, rena larvet, komparerade med
dina egna hypersubtila variationer;
(vad du ej ruminerade var förvisso
att späka och mästra, du bock, din kåta lekamen!)
Så har du ock blivit båd lärd och förfaren
på det ondas väg rentav slagit rekord.

SID 3

Så han lade ut en snara för mig
och strax vart jag fångad däri,
förrän jag själv visste ordet av
hans allokution slagit bresch,
(ex ungue leonem!) ja, snart
hade all min forna follikel och skans
av flegma och feg indolens
sprungit sönder. Jag reste mig frankt
(dock knappast än fit for fight:
hell is paved with good intentions!)

Likväl: ville jag gå till rätta med dig,
behölle du ständigt dock rätten;
ren affront skulle vara att längre förneka
att tillstå jag nödgas omsider med skam,
utan var metafor att på fett apanage
jag har suttit per annum intercalarem,
i marotters och gycklares nattliga samkväm
ja, förlustat mig hjärtligt därvid.

Allt mitt inre våndas i antinomi
där är strid blott och split uti hjärtedjupet;
vem har lust, helt solo, från morgon till kväll
föröda sitt krut, sin stabila ekonomi,
på en dylik klubb av sömniga orientaliska prinsar
lurendrejande parasiter, pager och kättare,
med reaktionära hugskott och illusioner
om politik såsom opium, ja perennt surrogat
för religion och kapitel av jämförbart genus?

Mitt hjärta klagar stundligt i mig
ty jag kan icke längre tiga,
jag går sörjande, häpnad har slagit mig blind
oläkligt mitt sår, men den plågan är min
och henne måste jag bära.
Vad som förr var hos mig up to date, en när nog kronisk sekvens:
kopulera med hieroduler och fnask,
perplex jag cederar och fogar mig helt
för det höga mandat som celest du mig ställer:
må det tillkomma dig att befalla.

Vad jag ständigt fört fram
var blott ynklig pretext,
detta ”leben und leben lassen”,
infantil jargong av en feg renegat
mitt ”anderswo engagiert”;
jag har helst velat jenseits von gut und böse
mitt agape njuta i tryggt citadell,
men förglömt att till dåd och ej blot til lyst
haver Allfadern senor mig skänkt.
Ergo ångrar jag allt det onda jag gjort,
vade retro me, Satana! Elohim
må mig hela, så varder jag helad!

Men likväl står det icke i vandrarens makt
att rätt kunna styra sitt steg:
om med rätt moderata fotgängare
jag ej ens orkar löpa i kapp,
huru ville jag då taga tävlan upp
med giganter som vindsnabba tävlingshästar?
Tant pis om du icke som arketyp
av pregnans och nåd gjuter stadga i vag exulant,
ty av svartalfer bragtes jag krank;
är ju själv under tvång (av min egen fobi)
att jag slätt icke törs beträda ditt hus.

SID 4

Nu när skördetid flytt (den jag lojt ödslat bort)
och dagsländans sommar ren smultit samman,
bör jag inventera mitt livs kapital:
potesterade växlar, kollekt av nödmynt
plus kvittenser (prosint!) från pantbanken
per tot discrimina rerum,
måste granska den fond av valutareserv
där det mesta är null und nichtig,
(och vad eljest är övrigt i klen kondition)
att jag finner mig rätt konsternerad.

Ty min ban den vinglar i ostadigt sicksack
där var hausse ebbar ut i en baisse,
och en era av spirande fiorityr
snabbt förötts av struggle for life.
Vad jag insupit länge av psalm och targum
vid Gamaliels helgade fötter,
sjunkit hop till ett trist sammelsurium
det i Kråkvinkel jag praktiserat.
Mina segel har tärts av subtropisk mistral
så jag nödgas förbanna den dag jag fötts:
huru länge skall detta vara?

Nous verrons om jag kunde hinna att fly
undan Nemesis’ lex talionis,
sub colore iuris ej lyster mig längre
att lysa med lånta fjädrar och kram,
ty ad nauseam usque pinas mitt sinn
av min levnads prekära fadäser:
mina sakrileg och obscena ståt
secreto i hjärtats internaste skrymslen;
se, mitt tält är förstört,
mina tältstreck alla avslitna:
hela subberten ville jag vräka i sjön.

Själv är jag såsom ett menlöst lamm
ja, en Jakobs Benjamin redivivus,
som föres där bort, utan varje symptom
på vank eller tadel, av mordiska bröder
(ett gäng simonister som separerat från min
och sin egen konfession) att sträckas på pinobänken
till slakt. En trio listiga detektiver
vilka råkat i delo med monarkin,
låg där slugt i försåt, liksom fågelfängarn
i skogen ligger lönnligt på lur,
de sätta ut giller att kidnappa
och fånga i noga planerad drive
envar som de önska bli kvitt.

Jag är trött av suckan och finner ej ro
kan knappt bärga ett modus vivendi,
din ballist har borrat min farkost i sank
och med exitus hotar mig draken,
med toledoklinga du spärrat vart uns
som jag haft av frist och refuge,
(och för övrigt: vestigia terrent!)

SID 5

Inför vem skall jag föra talan, betyga
min nöd och Weltschmerz, att den bliver hörd,
jag förmår icke längre hålla den inne?
Som lakej, subaltern utan var renommé
med en skäligen problematisk räkel till närmaste boss,
(som för all del var virtuos och boren strateg
men desslikes utilitarist, en girig och krass,)
blev jag tvungen som ignorant resenär och statist,
knappt en övermaga junior, perpetuellt
att tigga frugala subsidier samman
(peragendis peractis) i tillvarons snävaste kurvor,
i trossen konstant (där jag knappast åtnjöt komfort
än mindre fick smaka vårens fraîcheur och primörer,
men alltid pokalens drägg måste sörpla till botten
lära känna förtryck samt itirerade uppercuts,)
en trafik, disparat, med törnar till höger och vänster
allt i tundrans temperatur och skuggsidans.

Men i samma moment, i begynnelsen av
Elohims celesta våroffensiv,
i den femte månan, Sidkias fjärde regeringsår
löd ånyo den Väldiges stämma:
Betänk: det var jag som danade dig och gav
dig ett kall, långt innan du lämnat din moders sköte!
Och nu gör jag dig till den fastaste stad
till en kopparmur emot landet,
mot dess konungars rad, dess furstar
mot hela det meniga folket.

Vem förmår egentligen rätt enodera
liberalernas ohemula och grumliga svammel om indulgens,
om hur kadern av jäktade trälar till sist
likt en fjäril får spränga den hämmande puppan,
och realisera sin dröm om cellens ovanskliga ro
vid entrén i innocenternas välombonade limbus,
utan avog gensaga från de lömska intriger
vilka esomoftast även en nitisk novis
notoriskt plåga, beröva all frid?

Vi driver du som melankolisk tungus
gassatim omkring, när det skymmer till afton,
men får brått (som du räddes för bylingen)
om neniers sordinerade pukor
ditt öra nå, slå in på en annan
mer avsides och diskretare väg?

Är det icke det onda samvetets sylvassa nålar
för vilka du ryggar tillbaka,
de som etsa sig in i var ömklig mortal klient
med sitt envetna ”Apropos …” (et sic porro)
och dig nödga att inhibera båd gille och ståndsmässigt bröllop?
Jo, du är som en orolig rapphöna
som ligger och ruvar nervöst på de ägg
hon själv icke haver lagt;
efter halvliden dag får hon lämna dem
och vid slutet stå där som dåre.

SID 6

Dock med evig kärlek jag älskat dig
till profet dig predestinerat,
och den torso du var har jag gjort till nasir
med aureola smyckat (hast du mir gesehen!)
ditt änne, bestrukit därtill speciellt
dina händer och fötter med smörjelseolja.
Må du omgjorda nu dina länder,
stå upp och tala till folket en face
was noch nie da gewesenes, säg:
iam alea iacta est: given akt
uppå allt vad jag eder förkunnar!

Se, nu löser jag dig ur den kedja, varmed
dina händer ha varit bundna,
hela landet ligger öppet för dig:
aut Caesar aut nihil, det vare din lösen;
må du gå åt det håll dig behagar
(insistera dock tvärt på min satisfaktion!)
Du skall vara mitt vapen, min hammare
ty med dig vill jag krossa, utan försyn
såväl pykniker, kräk som mer ordinära hanrejar.

Dig vid vägen ställ och speja omkring
och förnimm a minori ad maius,
huru klagorop höjas från Horanaim
förödelse, gny och stort brak,
hur den skränar beständigt, frondörernas kör:
”Eh bien, après nous le déluge!”
Till tiara och diadem står dess håg
(vad som kommer är silkessnöret!)

Varje sanning försvunnen, utrotad ur var mun
allesammans de fara med lögn,
och till orätt vinning står deras håg
såsom skator, båd stora och små,
dock cum grano salis tag allt deras gnäll
male parta male dilabuntur.
Inför Urim och Tummim svärja de falskt,
jag är den som betygar dig detta!

Gör dig band och ok (till ett tecken för dem)
och sätt detta på din hals,
om de söka maskera sin probrositet
indagera var fint, och betänk,
much ado about nothing, det var likadant
uti Rom bland de dästa prelater,
(envar med sin Gretchen, Wein, Weib und Gesang)
par bricole till och med Nagasaki:
att min vingård fördärvas av herdar i mängd
som förtrampa min åker till öken.

Och hovera de sig i sirat och koturn
om diluvium för dem till minnes,
all din vacklan, all din tvehågsenhet
inter spem et metum låt fara,
hys ej fruktan för dem, deras här är enorm
med den lamslås snart av angina,
och fallerar ditt mod, memorera då tryggt
det min stav och armborst är med dig;
där du rycker fram häv upp: halali
lik en Argus ställ dig på muren.

SID 7

Med kraft rota ut alla dem så
och i skördens tid föra lien,
mot dissenters abstrusa sentenser stöt ut
en fanfar ur ditt gjallarehorn:
nolite turbare circulos meos!
Så förkunna nu detta och kungör det väl
och res upp ett baner ibland folken,
ty annars måste du döden dö!

Vid hans tal blev mitt hjärta som brunne där eld
men anabasis bragte mig balsam,
jag drog bort och tog vägen åt Hedmarken till
varest lurade faror och fällor;
dock den Starkes hand, hans som lett oss i öknen,
stod mig bi i det öde, oländiga landet.

Och jag såg på den jord, som var öde och tom
upp mot himlen, där fanns intet ljus,
medan vilddjurens heta anhelation
slog emot mig som atria mortis;
där vid vägen jag satt, sände spejande blick
som en öknens arab efter dem,
fick jag se vad som syntes åt norr till:

Såsom sjudande grytor i flammor och rök
fara hämnare fram genom rymden,
och ett gruveligt folk ifrån nordanland
vid dess yttersta ända sig reser:
du ser Hannibal iam ante portas stå
huru furier falla i flanken,
löpa amok mot Sion bärsärkar en bloc
och det skrias i staden: ad arma!

Se, vatten i mängd stiga upp norrifrån
och växa till svämmande ström,
hela landet och de som bo däruti
i alluvium finna sin grav;
de profundis hinc illae lacrimae
intet Ararat bjuder bivack.

Se, en som liknar en örn svävar fram
över Bosra brer ut sina vingar,
hans hästars frustande hör man från Dan
hela landet bävar i ängslan,
inter pocula ordas om Gog och Magog
när hans hingstar gnägga i fjärran.

All förtröstan muterats i kalabalik
ett förfärans rop fick jag höra,
tabernakel och tempel (med lax ritual!)
fått ge plats åt Hanswurst och Crispin,
och förvridna grimasers avvita fasad
shibbolet och efod remplacerat,
deras kult är blott bluff, in Sanctissimo
de förrätta sitt nödiga tarv;
en förskräckelse utan all räddning!

På min lott såsom vittne till detta det föll
om Gomorra och Sodom att minna,
(tänkte först göra tabula rasa av allt,)
ty mitt folk har bytt bort sin ära emot
en avgud som icke kan hjälpa;
men jag åtrade mig, ville ge dem en chans
att från Hades och Styx sig sauvera.

SID 8

Det stod klart för mig att de vilseförts
av den falske herde som låtit
(med patetisk titel och rang av Ärkekonstapel
över territoriets mer exponerade skikt,)
på bergen dem irra omkring utan hjälp
att de blivit ett Lucifers byte;
och jag ömkade mig och betänkte det ord
jag som rättskipnings grundsats fått lära:
audiatur et altera pars!

Fördenskull begav jag mig strax åstad
vid den tid, i den nionde månaden,
då konungen bodde i vinterhuset
(där påtänd stod kolpannan framför hans tron;)
ett augiasstall jag hade inför mig
att lustrera och bringa i redbart skick,
till en ädel vingård åt Herran.

Fast begabbad av alla de haut en bas
efter fasta och bön slog jag in,
under fimbulvinterns kärva klimat
på den väg som leder från Libanons berg
längs Jordanflodens slingrande fåra;
vid det stora vattnet i Gibeon
fick jag se hur i långa kaftaner
en skara makligt drog fram emot söder:
(qui va piano, va sano; dem vänta ju ock
purgatoriets tropiska ugnar!)

Att på avstånd skugga den hord av geronter
som var stadd på vandring mot sitt domicil,
fann jag säkrast och bäst för mitt mål och mitt syfte;
ville interim färdas incognito
av fruktan att eljest man skulle kanhända,
mig lämna i hämnares hårdfarna händer
att skändligt mig låta hantera.

Snart den skymtar på höjden, den väldiga stad
som var Israels stolthet och krona,
men nu spelas på aulos grotesk backanal
ej mer sabbaten hålles i ära;
i övermod skrålas där hymner till rytm
från trummor (sed quod licet Iovi
non licet igitur bovi!) med heliga kärl
amuserar man sig och dobblar helt fräckt,
ja, en gyllene kalv adoreras;
ett ok av trä har man väl brutit sönder
men i stället framskaffas ett dito av järn.

Manu brevi av dylikt upptändes mitt sinn
och min nitälskan drev mig till handling,
vid den nya porten till Herrens hus
sekreterarn Gemarja jag strax sökte upp:
där i övre förgårdens kammare
talte Safans son in flore kavat
(hans anor tyckas mig dock ej så blå:
väl han spottar i lovart men spyr i pastejen!)
som druid till det judiska folket.

Eminensen öppnade nådigt på glänt
jag förstod att jag ej var välkommen,
men jag fattade mig och gick rakt på sak:
Jag vill fråga dig något, dölj intet för mig,
våra fäders Gud själv har sänt mig:
vad har halmen med säden att skaffa
eller lammet med räv och gepard?

SID 9

Giva korparna di och kaninen
bär den fjäll, samlar klippdassen honung?
Pläga män föda barn, och om ej,
varför ser jag dem med sina händer
på länderna såsom kvinnor i barnsnöd,
varför skifta alla ansikten färg
och bli vita och bleka som döden?
Per Bacco, rebus sic stantibus hjälper
varken gnom eller stursk suffisans.

Över folket vart du av Herren beställd
som en sträng och energisk proberare,
därtill in persona till preses och fäste
att med pondus, verve och legal kompetens,
samt utan att snegla åt hejdukars mutor
lära känna och pröva var man och hans väg;
till en början du var ock en dugande guide
för klena rekryter på marsch genom tillvarons riskfyllda tunnel,
som soldat med både profil och talang
du helt sonika fattade posto på fortet,
att avvisa rigoröst durkdrivna spioner,
ja, hela kopplet av tvetydiga obskuranter
från fridlyst parnass och revir.

Dock snart vek du av uti periferin
av din forna sakrala rayon,
blev alltmer nonchalant, när den tacklade av
din karaktär och ditt temperament;
din regim, som förr hade nimbus av
en riddares kyller, ett lejons klo
blev till karikatyr, till stiltje och tom parentes,
dina orationer (förr som en orkan!)
de ha mist all vigör, förlorat sin timbre och nerv
imponera ej längre, nej, stelna i pur konvenans,
bli till skral romantik och tafatt kuliss
att dölja ditt kräftsår och kris.
Men liksom en brunn låter vatten framvälla
en slocknad vulkan lämnar askans relikt,
så låter du ondskans brygd välla fram
och skroderar friskt på invant maner
om sociala reformer och supremati,
alltid munvig inför tanspridd synod och publik.

För nepoter och andra enfants sans souci
är du flink och agil regissör,
slår på trumman energiskt i var kampanj
som går ut på att garantera,
allt högre standard och panegyrik
åt den onkel du kallar Rabbi;
varje union som dig lovar att ge
influens och premier i testamentet
protegeras av dig med omsorg och nit,
du står gärna i kö att hurra för
vad revolutionen förhalar,
och tar snapshots med iver av var obelisk
osteria eller kinesisk basar
som har solsidans kynne och ytliga charme;
att allt dock till sist blir ett monument
över spetälsk vankultur och kruditet
det är ju din ondskas följder och frukt,
att det hela smakar bittert och skämt
och att plågan träffar dig mitt uti hjärtat.

SID 10

Om en fader än hade sju starka söner
han nödgas dock uppgiva andan i sorg,
se, hans sol den går ned, när det ännu är dag
han till skam och blygd måste bliva.
Ty familjens kassa och budget ger rätt indiskret
om ett stenröses interiör och dilemma besked,
där förråder en föga illuster lakun
en härva av tistlar och listigt gillrade fällor,
imposter, sen länge glömda tributer noteras som rest
och in margine riktar en bred opinion
och klass av missnöjda borgenärer,
(il meglio è il nemico del bene!)
i klara termer gravamina ostentativt
mot en yverboren, men knappast nativ Herr Übermensch.

Man kräver en radikal revision,
att både hans krönika och hans program
justeras (om än i urtima procedur,)
att all urgammal patina, däven pastische
sopas bort drakoniskt från scen och från schema;
må den junkern förvägras servil honnör jämte virak,
utan prut bör en så kuriös stofil
(med sin syrliga svada och dästa figur)
på sekunden ges respass och rymma den stat
han försatt i slikt läge och predikament.
Ty hans träd förlorat vart grönskande löv
det bär varken skott eller frukt;
låt rouén jubilera vid ishavets pol
retirera till ättestupan!

Den är kommen den stora och gruvliga dag
en sådan att ingen den liknar,
ty nu postponeras all ordning och sed
(tamen stat sua cuique dies!)
Ja, en tid av nöd är nu inne
för Jakob och hela hans folk;
mina ögon flyta båd dag och natt
i tårar och få ingen ro,
ty jungfrun, dottern mitt folk har drabbats
av förstöring och oläkligt sår.

Du har blivit för mig en försinande bäck
ett vatten som ingen kan lita på,
väl är du dem nära i deras mun
men fjärran från deras innersta;
syllogismer och lemmata strör du omkring,
charlatan, vilkas hela vis probandi
ryms i första bästa schlagerrefrain.
Ej som anakoret du längre besinnar
och länkar din ban efter Thorah.

Han som tronar som primas av detta stift
är en stadig, men degenererad kuf,
(från Metusalem ned kan han räkna anor)
och vid varje session, med biretten på svaj,
låter han cirkumspect promulgera
ett tjogtal nya nätta novenor,
att på höga odds ad nutum utdelas
tillika med benedicerad medalj,
(av guldbleck ett lod, men av plåt och annan lägre
metall, tre hela talenter, basta!)
som att slänga åt stadsslummens hungrande skara
i present, sitt eget högst privata skelett,
(utan porto, men med allt vad där grinar
utav vakans och ruptur!) //forts.: å SID. 11//
Men den skändlighetsguden själv han förtär
över hela topografien utan att blinka,
av fädernas mödor och arbete frukten
samt ungdomens får och fäkreatur.

Med den arma pöbeln skyr han kontakt,
(”qui picem tangat, inquinabitur!”)
den får hamstra och tröska bäst den kan
(liksom Getapuliens fattiga bönder)
av morasets gröda och grönsaker,
men i övrigt bör käften den hålla.
Så blir Juda synd med järnstift uppskriven
ja, med griffel av hårdaste diamant
på hjärtanas tavlor ristas den in
och på varje altares horn.

Nå, hans teologi är ej vidare värst
och hans kunskap i Skriften, den är nubilös,
vad Sankt Thomas belärer om nexus: esse – kenosis
samt om coitus interruptus är honom,
var piazzas och pörtes borne Chef i soutane,
endast plump kontrovers om ett pund makadam
och en reminiscens av hedonistiska
abcdariers efemära syntax,
(”Probieren ist noch keine Kunst!”)
Så förbliver han ock en rådlös man
lik en hjälte som icke kan hjälpa.

Se, hans pneuma bär pansofismens propra
och helt sakrosankta emblem och signum;
för treuga Dei han ser i sig själv
en garant och flott mecenat,
bona fide, så klart, samt från topp intill tå
(prononceras: med glorian grundligt på sned!)
av geist och olympisk yra upptänd: ”Allons,
en härlighetens tron, en urgammal höjd
är förvisso vår helgedoms plats;
quod bonum, felix faustumque sit!”
(Med slika parafer och temerära krumbukter
pointerar han blott sin gamla rancune emot folket.)

Dylik timiditet och sober moral
(vari ocker är succus et sanguis!)
den måste ju, Deo iuvante, till sist
tillbörlig belöning, rättmätig och punitiv likvid
in faciem få hembära: tel maître, tel valet!
Och så är det hela mig alls ej till undran,
ty när sura druvor fädren ha ätit
bliva barnens tänder ömma därav;
consequenter i templet en vild akosmi,
men på gator och torg dra leviterna fram
inför Bel sina rökelser svänga.

Vad kan vederkvicka mig i min sorg
ty mitt hjärta är sjukt i mig?
In suspenso irrar min tanke bland moln
och den ändas i natt, ma voie doloreuse,
jag förbränns av en febrig och het emotion:
att mitt huvud vore en vattenbrunn
mina ögon en tårekälla,
att jag kunde begråta dag och natt
de slagna hos dottern mitt folk!

SID 12

Lika fågelskrämmor stå de nu där
på ett gurkfält och kunna ej tala;
dessa pseudoapostlar slå åder (förty
sub praetextu de öva kvacksalveri!)
som posserliga clowner de flänga omkring
harassera dock endast sig själva och oss,
och på lögnaktigt tal förlita de sig
på ett tal som icke kan hjälpa;
väl hava de grävt sig i marken en brunn
men en usel som ej håller vatten.

Men i stället för vatten fanns mängder av dy
där till knäna de djupt skönko ned; [Addendum!]
då de köpte en gördel som Herren befallt
och höljde med den sina länder,
blev gördeln fördärvad och brast mitt itu
att den ej dugde till något mer.

Alla himmelens fåglar ren ha flytt bort
som en ödemark ligger nu landet, *
också hinden på fältet sin nyfödda kalv
nödgas överge, ty där finns intet grönt mer till bete;
en dödsens odör slår emot oss i fönstret
i palatsen tränger den in.

Vad som förr var fruktbart och saltmättat delta
det strök flagg för lavinens makabra raid ifrån norr,
ingen kan där mer på kryss navigera;
där man förr hörde glad karneval intill vesper
en burdus tornado slog ned med sin chock,
blott en smärtsamt vibrerande anamnes står nu åter
av de svunna årens harmoniska konstellation
av urban kommers och from unison psalmodi;
över sådan regress både jorden sörjer
och himlen därovan sig kläder i sorgdräkt.

Det är slut med heroiska kejsares ståt
(o ter quaterve beati!)
med visionen av magnifik uniform och apoteos;
nu passera på podiet skymfligt revy
små rurala gesällers lappri och löjligt kostymerade knektar
jämte vagabonder och liknande vilsna Wandervögel.
Skall då Libanons suggestivt vita snö
helt övergiva sin upphöjda klippa,
i silentium friska flöden försina
som strömmade till ifrån fjärran?

Vilja stormännen sända de små efter vatten
nå väl dessa till själva dammarna fram,
men de vända tillbaka med tomma käril
ty där var intet drickbart att hämta;
lika magert det blev med tilltugg och sovel:
det himmelska manna man fann icke mer,
att de nödgades blanda bark uti brödet
och sukta båd morgon och middag.
Var finnes det väl en man så vis
att han detta rätt förmår fatta?

Men så ofta jag talar måste jag klaga
över våld och förtryck lamentera; *
ty det finnes bland dem ett hostilt parti
(kritikaster av ganska kuslig kaliber!)
som med iver står efter mitt liv,
de ha grävt en grop att fånga mig i,
tvunnit strängar samman av harpa och lin
till snaror för mina fötter.

SID 13

Som en bur av pråliga fåglar fylles
deras hus är fullt av gemenaste svek;
på detta sätt de driva omkring:
för magnater de vifta med isopkvastar
(men profeter trakteras med bryska maner!)
Själva purimfesten den 14. Adar
(just som göjemånaden stundar)
de begå med gråt som ett requiem,
stick i stäv mot fädernas tradition;
deras fötter slira än hit, än dit
de hålla dem icke i styr.

Gå omkring på stråken i Salems stad
och se till och giv noga akt,
inspektera dess torg om där finnes en man
vars håg står till sanning och rätt;
nog sovras in infinitum bland hopen
tills man finner en pajas och mim så alert
att han deras lystnad rätt förmår kittla,
men på sälta och insikt de äro renons:
väl fernissa de prompt med solennaste eder
sitt tal och bedyra: ”Så sant Herren lever”,
i hjärtat de svärja dock falskt.

Ty de vrenskas likt välfödda hingstar
efter nästans hustru de brinna av lusta,
evad gäller att bola och roffa
är bland dem envar ambidexter.
Alla helgon de smäda, ironiskt och bitskt
Conceptio immaculata beles som en fars,
men Garbo (nomen est omen!) och Kraka från ultima Thule
både urbi et orbi föras till torgs.
Dock allt sådant skall ända i lepra och död:
deras odyssé blir en virvelström
vari Pegasus trött resignerar,
där vete de sått skall tistel blott skördas
de hava mödat sig fåfängt!

Varför yvs du, avfälliga dotter,
och berömmer dig av dina dalar
av att ditt tal flödar över?
Över bergen borde du hellre gråta
sjunga sorgesång, låta höja skärande klagan
över betesmarkernas öken;
ty de ligga där alla förbrända
så att ingen kan gå där fram;
sic transit gloria mundi.

Se, din arvedel blivit en boning
för schakaler som stryka omkring,
till evärdlig tid desolerats;
där man förr skönjde leende ängder
grinar ödemarkens bittra sarkasm,
och det Saron som fordom bar älskliga liljor
sjunkit samman till trist kavitet:
aldrig mer skall där någon bo
intet mänskobarn där kunna vistas.

Låten icke så lätt er bedraga
av de falska profeters bombasm,
och ej heller er locka av spåmän
när de ställa er gott horoskop,
(mest nonsens i stil med ”Home, sweet home”
som tories avec plaisir utprånglat från Eton!)
Nej, akten för intet de drömmar
som I drömmen om guld och rubin.

SID 14

Ty det hopp som vi ställde till höjderna
var bedrägligt, en ren chimär,
och vad bergen bragte som gåva
blott ett tomt, rekylerande larm,
fördenskull vådliga tider stunda
då intet kan skyla oss mer;
envar lebemann, ja tout le monde skall erfara
(trots gaskognares fête champêtre och twist)
tillfyllest: hodie mihi, cras autem tibi!

D’accord! ty ni själva ville
ju tydligen hava det så:
som ett ädelt vinträd planterat
av alltgenom äkta art,
ni proprio marte muterats
och blivit till främmande vinträds
esoteriska vilda rankor:
interstrepit anser olores.

Men det ljus I förbiden skall Herren
i dödsskugga byta och göra
till töcken, och därför mitt hjärta klagar
som en flöjt, en suckande ibis i vassen; *
han skall låta över er komma
en evig smälek, en evig blygd
som icke skall varda förgäten.

Det dröjer blott ännu en liten tid
till dess skördetiden är kommen:
väl man finner bland fikon de mycket goda
men ock andra fikon så usla,
att de alls icke kunna förtäras; *
ja, alla som här gå fram
skola häpna och vissla vid tanken
på Sion och alla dess plågor.

Given upp edra städer och byggen bo
i klipporna hinsides Hebron,
och bliven som duvor: de reda ju klokt
bortom klyftans gap sina nästen; *
ty envar som stannar i denna stad
han skall dö genom svärd eller hunger,
skall förtvina i feber och pest.

Ja, om I än glädjens och fröjden er
I som Israels arvedel skövlen,
om som kvigor i hoppen på tröskplatsen kring
och frusten som Salomos hingstar, *
så skall eder moder, hebréernas stad
(mene, mene, tekel ufarsin!)
dock storligen komma på skam.

Ty de bliva slagna av vilda lejon
som komma ur skogarnas djup, *
och hedmarkens varg som fördärvar
drar fram lik en grym assassin;
se, pantern lurar vid staden
och envar som vågar sig ut
ihjälriven bliver brutalt.

SID 15

Deras döda kroppar ska bliva till mat
a piacere för antropofager,
för himmelens fåglar och markens djur.
Så tystnar vad en gång var vox humana
men Charon (alias dödsrikets färjkarl)
han stöter i luren; de stupade själva
bli stumma fossiler, av vilka förspörjs
blott postumt och avlägset eko;
o land, land, hör Herrens Ord:
du har legat i godan ro på din drägg
och ej varit tömd ur ett kärl i ett annat!

I sorgdräkt er höljen och klagen,
på ert huvud strön aska och stoft
gån bland Jerikos gårdar omkring; *
ty mitt hjärta vill brista i mitt bröst
mina ben av vanmakt ha gripits,
jag har blivit såsom en drucken man
somnambul av humle och starkvin.

Förgäter en jungfru de smycken som prytt
hennes ungdom eller en brud
den gördel hon fått av sin brudgum?
Men vad nymfen från Juda bar
var en äktenskapsbryterskas panna, *
hon förstod ej för detta att blygas.
Frågen efter bland hednafolken om någon
bland dem har hört något dylikt;
alltför gruvliga ting bedrivits
av jungfrun i Israels hus.

Dock en domare sträng och rättfärdig
är vår Gud, Herren Sebaot,
en som prövar njurar och hjärta;
varje konto han skoningslöst nagelfar
(eder bjuder: quaesitis utimini!)
Men nu vänta er faror och fällor
och fallgropar lura, ty se,
över er blev jag satt till att vaka:
hans edikt om lycka ej siar
det bär om olycka bud.

Då skolen I bliva ett föremål
för bannande, häpnad och smälek,
till en Harlekin à son aise; *
denna ort (ack ve, nu i mördares våld!)
skall förbrännas i svavel och eld,
och I skolen den aldrig mera få se;
märken väl att i dag jag er varnat.

Så möda sig folken för det som skall bliva
till intet, och steppens folkslag i hybris
arbeta sig trötta för vad
som skall förbrännas av elden;
den som förr var supporter i samma falang
(vice versa den kroniske strebern från ringside,)
när en ny och helt retrovert intention:
blir till sparring partner, ja till opponent
i en makalös envig om väldet;
vad allt terra firma av adel och menig
uppbådar (med mycket ståhej och bravur,)
till sist det är fåfänglighet dock
en tillverkning alla bele.

SID 16

Ja, hjärtat är ett illfundigt ting
ett fördärvat framför allt annat,
vem är väl den som förstår det?
Väl du känner: ”Naturam furca expellas,
tamen usque recurret”, friserar till trots
din kontur med lyx och caduca fasoner.
Dock du vart av Herren beställd som satrap
att humilt föra Israels talan,
men ditt hjärta sväller av övermod
där du sitter bland bergens klyftor
och håller dig fast högst uppe på höjden.

Till försvar con calore du hävdar:
”Låt av, se allt står dock väl till,
ju förbundsarken hålles i ära!”
(Det gör ock drottning Mab, hennes älvor och hov
samt fjolliga féer, ej att förglömma!)
Nej, allt står alls icke väl till;
mitt bland falskhet du själv residerar,
och kreti och pleti som smittats därav
vill fördenskull ej veta av mig.
Monseigneur secrétaire är ej buskablyg just
och besväras av hämningar föga,
responderar i stället raskt med en ny
och smått heretisk tirad:

”Det går an att ur egen trygg position,
där man reflekterar en veritabel unghingsts fysik
och har trippen bak järnridån bokad, tur och retur,
(till viaticum tage man Eau de Cologne eller dylikt)
tolerera lojt den vassa geddesyxa som går
rätt hårt över grannens farm och framtidsprojekt,
att vitsa om eventuell embarras de richesse
(ty sitt eget man har på det torra!)
utan dissonans i högspänd falsett formulera
sitt Evoë, stämma upp till repris på Edens
förlorade paradis (resultatet man känner:
en orgiastisk Fasching plus dito supé);
den som spottar åt mig för slikt är ej värd
ens notis i den ringaste landsortsblaska,
han som svart calvinist må häcklas och bli
till en narr, till beständigt åtlöje själv.”

Så han menar på floskler och undanflykter
sig ha monopol rentav, och rätt
till illistig lögn såsom egen privatvehikel,
(att plombera, safety first, med tejp
sin brasklapp under sigillet!)
Nej, måste jag ända till Tristan da Cunha
transmigrera, där dväljas som eremit i exil
bland vulkaner, vildar och andra faror,
skall han likväl Elohims anatem
i originalversion få förnimma:
Om ock med luktsalt du tvår dig
och tager en myckenhet såpa,
så förbliver dock oren inför mig
din missgärning, all din revolt.
Så bör denne man nu dödas
ty modlöst gör han mitt folk,
ingalunda han söker dess fred och välfärd
men dess olycka blott och ruin.

SID 17

Att fördärvets dag jag icke
åstundat, det vet du bäst själv,
men din skada står icke att hela
oläkligt det sår du har fått. *
Det var för din stora missgärnings skull
som ditt mantelsläp bryskt blev upplyft,
dina fötter nesligen blottades;
du nödgas nu ligga där i din skam
med blygd och smälek dig hölja.

För Gasa stundar nu skallighet
och med Askelon är det förbi,
med kvarlevan i deras dalbygd. *
Huru länge skall du då ännu
partout rista märken på dig?
Helt förgäves skaffar du dig i mängd
de läkemedel som ej soulagera,
du bliver likväl icke helad.

Om din skam skola folken få höra,
hela jorden jämte galaxen
den skall fyllas av dina klagorop; *
sed nulla calamitas sola:
ty den ene hjälten skall vackla
och stappla konfys på den andre,
så falla de båda tillsammans.

Ta dig samman, förkunna för konungen
(tillika för konungamodern,)
tête-à-tête med emfas, utan all anafor
att mitt tålamod tryter med dem:
”På den nedersta platsen nu sätten er,
(forsan maior e longinquo reverentia?)
ty den härlighets gyllene krona
som fordom prydde ert huvud
har ömkligen fallit av er.”
Potzdonner, vad förr som don gratuit
de framburo åt mig ur sin fatabur
jag ämnar ej mer acceptera!

Och du själv, konung Konja, väl stod du för mig
som ett Gileads skoghöljda bergsmassiv,
ja, din hjässas glans var cypressens på Libanon,
men ditt höga kall du svek kapitalt
och begynte som välsk och råbarkad sälle
från mitt folk abalienera vad det
von oben bis unten haft av schvung och grandezza;
dock skall nolens volens du jämnas till öken
eo ipso steril och obebodd.

Du var förr en zelot, ad utrumque paratus
connetabel och marsk för de utvaldas hjord,
likväl nu för du blott soliloquium
med din egen vålnad, blir saker till
formidabla illdåd mot Anden:
de tredskandes trots du ej böjer till lydnad
nej, lägger blott lök uppå laxen;
Etiopiern, kan han vandla sin hud
sina fläckar en panter utplåna?
Lika litet kan du, som är övad i ondska
slentrian och spektakel förbyta i dygd.

SID 18

Ren för länge sen, då du blott var efeb,
bröt du sönder ditt ok och slet av
dina band och talte med fräck accent:
”Jag vill icke längre tjäna!”
Så stå efter vinning allenast numer
ditt hjärta och dina ögon,
samt efter att utgjuta oskyldigt blod
att öva våld och förtryck;
ja, vad ont och vrångt var i Herrens ögon
du in contumaciam gjorde, ditt as!

Men fördärvare skall jag inviga
att med hast komma över dig,
var och en med sina vapen; *
huru skall du dig då icke jämra,
när vånda pressar ditt bröst
lik en barnaföderskas ångest.
Ja, din egen kropp skall komma
att ligga där utkastad, död,
åt hettan prisgiven om dagen
men om natten åt bitande köld.

Last, not least jag vill dig erinra,
hur ditt folk mina varnande ord till trots
av Faraos prakt lät sig locka: *
”Vi vilja bege oss till Nilflodens land
där vi slippa krig och basunljud,
och ej efter bröd nödgas hungra konstant
där vilja vi resa vårt tält.”

Vilken festlig triad: allelujasymposier, stjärnornas stråldiadem
och Anatoliens doftande persikolunder!
I sanning: här smilar så fägnesamt
en koloni, som dräktig alstrar läckraste säd,
av vin och olja hart när svämmar över,
och unga hjordar av får och fä
de finna a prima vista
vad dem lyster av lotus och timotej.

En amma i tyll med ebenholtshy
ger di åt en smällfet bambino,
(föga lik den Son Vår Fru haver fött!)
Men här slipper man ha det kymigt och knalt
som förr i det trånga ghettot,
att karva sig genom en hel kontinent
av stinkande gödsel och petrefakt
(som stupida mullvadar hava för sed,)
och träta likt hembygdens brackor om räntan
att hösta sin timliga bärgning;
ja, själen blir här lik en vattenrik trädgård
med air av permanent renässans.

Väl funno de bröd och gick det dem väl
ty farsot och olycka sluppo de se,
elementens gny och allt fyrverkeri
de svartnande molnen eljest vomera,
hålles här, mirabile visu
av stenstoders rad samt av pyramider
inom tillbörlig hank och stör;
dock de avföllo snart till idolen Astarte:
för himmelens drottning tände de eld
och drickoffer utgjöts åt henne
ja, Juda män protesterade ej,
om än kvinnorna bakade kakor
som imager att bringas gudinnan.

SID 19

Såsom dårar de äro, en senterad libertins
moderna och självfallet frigjorda barn
som där nojsa och puffas i gungan,
de hava alls intet förstånd eller vett
estimera blott idel nullitet, för full licens få agera
bara trava på uti ullstrumporna,
det är dem populärt och praktiskt recept.
”Hur gouterar man bäst och humanast, månntro
med åt överklassen bevarad prestige (men optabel Genuß!)
in concreto sin sinekur och välförtjänta semester,
(det vill säga en period bortom polemik samt av mera
vitalitet och tango än stigma) på plagen?”

Well, claris maiorum exemplis eamus,
i det bördiga landet på stund dragom in
att dess mogna frukt och härlighet tära;
så trådom vår dans, spontant utan all kommentar
sedan klipska kumpaner blåst till revelj:
huru ömsint och kärligt de karessera
dessa kavaljerer (tvivelsutan gentlemen
ifrån hjässan till fotabjället)
koketta fauner nere vid källan,
dadaistiska skillingtryck och poem
de älta (dock utan vidare snits och teknik)
att skanderas sensibelt för nymfen,
hela badortens älskling och koryfé
som i spegeln ögnar med vidgad och lysten pupill,
(en reklam för vårt land nästan jämbördig med
vad en nyondulerad pinuppa presterar av PR i TV!)

Yes, hon liknar en vildåsna, fostrad i öknen,
en som flåsar, het och yr i sin brunst
och vars brånad platt ingen kan stävja;
vill någon ligga om natten med henne
behöver han icke löpa sig trött,
ty när hennes månad väl har kommit
får han träff med henne vid närmsta bensinstation.

Slik gallimatias, till 90 procent skämd idioti
till vår famulus’ hela dossier ett sannskyldigt paradigm och facit,
helt värdig en hypokonders mentala kategori och status,
in nuce ett partitur, det som ledmotiv
har en ytlig pompa blott och subtilaste tremoli,
(så göres succès och inhöstas ovationer!)
samt för övrigt idogt löpa med limstången kring
tills mitt uti zenit står himlabollen,
se där pensum tillräckligt och imperativ
för denna turnerande kår
av Satans bulvaner och tränade imitatörer,
ty de älskat beständigt främmande gudar,
nå, så må de ock följa dem efter!

Men Herren skall rensa Egyptiens land,
som en herde rensar sin mantel
från all ohyra fermt det purgera;
han låter ljungeldar komma med regn
och för vinden ur dess förvaringsrum.
Hör, dottern mitt folk, hur hon ropar i fjärran!
Eja, kunde hon bryta sin själs nostalgi
som henne genant irriterar,
instaureras och bli till en Jahves elit,
det vore väl värt minst en mässa!

SID 20

Så bedriven ej längre den styggelse
som mer än Gehenna jag hatar,
samlen samman ert gods och fören det bort
ur belägringens land där I sitten, *
stån upp, låten draga åstad med hast
medan middagsljuset än varar,
ack, att aftonens skuggor förlängas!

Ja, väl är hon fager, den kvigan Egypten,
(såsom påfågeln skön, men icke dess mindre
som sommarens simdyna korkad!)
Dock en broms kommer farande norrifrån,
och svärdet som länge de fruktat för
hinner upp dem bland Tut-anch-Amons
fantastiskt skulpterade sfinxer och palmer;
tyst smyger hon undan som en krälande orm,
men med yxor de rycka ur bakhåll fram
såsom gällde det att hugga ved.

Ur askan i elden hon hamnar,
(efter kort intervall av en välgödd
och närmast manisk kättja i renkultur,)
med sitt föga lojala, men likväl lipande harem
av komiska ex-mätresser (numera ganska ordentligt offside!)
vilkas ännu ej ablakterade barmar och spenar
(utan värre symptom på dygd) amputerats med övlig finess,
just för grobianer och vänsterhandsakrobater
ett rätt raffinerat pyssel och puzzle.
O.K., låt oss draga ditupp då om natten
att hennes palatser förstöra och hovet!

Vaba, är den plötsligt förspilld, deras sagacitet
ligga kvinnor och barn ren i själatåget,
där sidvart de fly inför fait accompli?
Nu all svindel med falska checker in blanco
kvitteras med judaspengars påvra valör; *
ty där rycka från havet konungar an
kustländernas grymma monarker,
tillika med dem som ha kantklippt hår.

Från höjden upphäves ett rytande,
ja, över sin ängd höjer Jahve
ett illande vrål och ett skördeskri
som när trampare pressa ur druvan sitt vin; *
han skall dem förfölja med hungersnöd,
med svärd och pest skall han göra dem
för Tellus med alla dess riken
till memento och varnagel.

Nu bullret hörs av hans hingstars hovslag
hans vagnars dån och hans hjuldons rassel,
och fädren se sig ej om efter barnen
så maktlösa stå de där alla; *
se, herdegossarna, de släpas bort
deras betesmarker gripas av häpnad,
och löparna löpa nu mot varandra
den ene korsar den andres väg
= dunk för mig, kull på dig
ty se: sirran i boet har den!

Du som bor vid de stora vattnen
på konst och skatter så rik,
nu har din ände dock kommit
din vinningslystnads mått blivit fyllt; *
ty har hackan i staden väl varligt gått fram
skall nu vildsvinet härja från skogen,
ja, mot Babels murar reses baner
man ställer stränga väktare ut,
desperados lägga där bakhåll.

SID 21

Komme torka över dess azurvatten
till dess de helt torka ut,
över alla dess skatter komme nu svärd
så att de bli tagna som byte; *
ty för sminkade beläten är det ett land
och blott skräckgudar dyrka dess mänskor,
balbuterande vilt i sitt vanvett.

O heliga enfald, man svassar omkring
adiafora, Ku-Klux-Klan med dess cirkus,
dylikt dravel de se ur sitt grodperspektiv
som pendang (ni fallor) till Moses och Aron,
allt sitt pick och pack de sibyllor förära
men om Talmud de ha ej ett hum;
hela Esau’ ätt skall likväl bliva blottad
vart hans gömsle uppenbaras av mig,
att han icke skall lyckas hålla sig dold,
nej, fördärv må drabba hans barn jämte bröder.

Därför bo nu schakaler i staden
med andra ökendjur samman,
och strutsar skola där få sin boning; *
även Madmen, den dyngans ort,
en gång Rubens stad, skall förgöras
ja, svärdet skall följa henne i spåren.
Given vingar åt högslättens Moab
ty flygande måste han fly!

Se, för dig är dagen ren kommen
vinbärgare laniera din kropp,
de lämna ej efterskörd kvar;
bumerangen vänder, contumeliam
si dices, audies; din blicks vigilans
ter sig ej mer durabel, blir slapp och nervös,
reduceras till ihålig formel och kolartro;
din styrka förbytes i hysteri,
väl aorta bultar, dock ändar allt
för dig i lugubert fiasco:
du skall icke mer vara till!

Förvisso, Jahve skall slå detta land:
för var quincunx som stals, sincere et constanter
skall Herren kräva restitution;
i pestens våld skall han giva den
som pesten ab ovo hör till,
och i svärdets våld skall han lämna
var man som hör svärdet till,
i helotisk fångenskaps välde och våld
in fine den fångenskap tillhör.

Vad staden har kvar av unga män
skall falla en masse på dess gator,
ty du slog dem hårt, men de sveda ej kände *
du förgjorde dem helt, men din tuktan likväl
de visade skändligen bort;
sina pannor gjorde de hårda som sten
ty de ville ej konvertera.

Så häpnen häröver, I himlars titaner,
förskräckens och bäven storligen
över dessa puberta scouters sketch (ett fjät från schavotten!);
ty de öva en sannskyldig lynchjustice
emot Anden och allt som hos oss
var helgad koral och exklusivt privileg
blott för sanningens legitima legater.

SID 22

Apostater bli Jahves herdar och väktare
i Baals skändliga namn profeterna sia,
de kreera, pedantiskt och pretentiöst,
melodramer och tom, indecent retorik
en garçon, så länge resurserna räcka,
om Eva, som vore hon blott ett sporadiskt
och viljelöst flarn (men annars bunden av alla band
utom hymens!) att jongleras transito
på ytan av rum och villande sjö;
i deras version koloreras hon
till hybrid av odalisk och av papegoja,
att presenteras i lätt retuscherat porträtt
en gros av socknens provinsiella så kallade skalder.

Sed natura non facit saltus:
vad jag länge förkunnat skall komma med hast
över denna stad till olycka,
på den dagen skall allt gå i uppfyllelse
i din åsyn, men ej till dess lycka; *
för var främling som hitåt styr sina steg
må vägen i mörkret bli slipprig stig,
att mot stenar han stöter sin fot och faller.

Lyften upp edra ögon och sen
hur i flock och farnöte de rycka fram
norrifrån, Harmagedons förvildade hopar; *
såsom havets brus är dånet av dem,
och vid blotta ryktet därom
våra händer sjunka i vanmakt ner,
vi gripas av ängslan och ångest, lik den
en barnaföderska känner.

Rabiata och bortom all sans där störta
mot Israel urskogens lejon fram,
de ryta som monster, låta höra skrin
som bebåda ett våldsamt tumult;
var manöver slår slint, till reträtt finns ej tid
ty i rasande tempo når den sin kulmen,
offensiven, som slutar med katastrof;
vad som lämnas kvar över hela linjen
är endast kadaver, erbarmligen frätta,
samt en härjad terräng. Likt en öde och oländig vildmark
ligger nu både landet och staden.

Ack ve, min syster och broder
en stormvind från Herren är här,
hans förtörnelse bryter nu fram
appoint en virvlande storm;
edra planer på flykt, de gå alla i stöpet
ty en bitter vendetta skiftar hans hand:
”Jag skall krossa dem intill minsta atom
den ene frontalt mot den andre,
både fäder och barn,” säger Herren.

Där förnimmes ett budskap, hemskt och ont
och av ångest alla betagas,
i havet rår oro, av drakblod det fylls
det kan icke mer vara stilla;
ja, dånet av dem är som böljornas brus
och på hästar rida de fram,
de rusta sig såsom kämpar till strid
mot Babel, den hedniska dottern.

Prenez garde! Vem är denne som stiger
i norr lik Nilfloden upp,
vilkens vatten svallar som strömmar?

forts å SID 23

Som ett moln far han fram
och hans vingar bära
en stormvinds piskande hagel,
hans hästar snabba som örnar.

Denne Orcus’ demon strax rakade av
sitt skägg med en slipad stilett;
desperat sitt klädebon rev han itu
och ristade märken på sig; *
där han sen bröt fram i vilt raseri
han gjorde mig tom som ett käril,
lik en drake glupskt han uppslukade mig
mina läckerheter fyllde hans buk,
och till sist drev han bort mig ur landet.

Flyn, tan till flykten och gömmen er
djupt nere, I Hasors inbyggare,
spännen för edra hästar och springarna
bestigen i hast, med hjälmarna på
ställen upp i täta kolonner, *
gören spjuten blanka, med pansaren fram!
Ty Babels konung mot er lagt råd
och mot eder tänkt ut ett anslag.

Eder jämren och klagen, I herdar
I hjordens väldige, vältren er
på marken, ty bågar av segaste rotting
ska skyttarna spänna mot dem, *
som där lägga pil på sin båge
och mot dem som där yvas i pansar;
deras koger är ju en öppen grav
allesammans äro de hjältar.

Ty Babylon var ju i Herrens hand
en gyllene kalk, non plus ultra:
dess åkrar bemängdes med fåragö
i pagoderna prunkade vaser och kärl,
skönt brända i brun terrakotta, in summa
sub sole man fann icke maken till prakt,
och likväl blev ödesdiger dess roll:
hela jorden gjorde den drucken,
av dess vin drucko folken natt och dag
tills de blevo såsom från vettet;
så hämnens då henne, som hon har gjort
så mån I ock göra mot henne!

Dock väntar den skökan bråd peripeti
ty staden skall bliva till öde stenhop,
en boning för gamar, för räv och hyena
för begabberi och häpnad objekt; *
dess hav skall försina, dess brunn torka ut
så att ingen kan bo där mer.

Huru blir icke Sesak intaget:
en dark horse rycker an och fördärvare
à la queue och av samma skrot och korn
som kosacker sig kasta mot muren,
all dess strama struktur, dess bollverk och skans
ter sig plötsligt helt atavistisk;
ja, gesvint erövrad står hon som dock var
hela jordens fröjd och berömmelse;
till ett omen för folken föres hon nu,
ett besmittat lamm, ned till slakten
som man vädurar offrar och bockar.

SID 24

Hör, stridsrop höjas från Babel
stort brak i kaldéernas land!
Och havet når upp över staden
av dess brusande böljor den övertäcks, *
såsom stora vatten piska dess vågor
och dånet av dem ljuder högt,
panta rei: makrokosmos i kaos!

Mot templet lopp vilddjuret vådligt fram,
och hans pulsar kokade av frenesi
att stympa och skövla dess skatter: *
ty fyrfot, askkärl och offerskål
(båda slagen av skålar!) samt bägare
jämte knivar, skovlar och ljusstakarna,
(vilka alla voro av guld eller silver,)
drabanternas överste rövade bort.

Men vad som för väggar, för tak och för valv
blivit satt till ryggrad och till fundament:
ergo tempelpelarna Jakin och Boas,
(dessa voro bägge av koppar och brons,) *
jämväl kopparhavet, dess bäckenställ
samt det likaledes cuprina nätverk,
som tillsammans med äpplen av ädel granat
till en prydnad var virat kring pelarnas huvud:
allt slogo kaldéerna sönder.

Hon som är så fager, dock än mer förklemad
den donnan, Mylady of Sion,
mången man att äkta har ratat, (förty
hennes håg och ingenium låg åt incest!)
får nu sitta där, sipp och sur såsom nucka,
hon har mist sin forna ädla fragrans
av kummin och krusmynta,
och till dryck får hon nöja sig med ”Racahout
des arabes” (en rätt medioker mixtur),
hennes aria krympt till blott vocalise
och till sist hon av skrofler förgöres.
[NB! insprång citat ur profeten Jeremia!]

Du dotter mitt folk, i sorgdräkt dig hölj
i aska dig vältra, höj sorgelåt,
likasom efter ende sonen
ty plötsligt förhärjaren kom över dig; *
vänden om och flyn, snabbt gömmen er
djupt nere, I köpmän i Dedan,
ty när tjuvar komma lönnligt om natten
fördärva de allt vad dem lyster.

Väl blåsbälgen pustar, men endast bly
ur elden tvingar den fram,
allt luttrande synes förgäves, ty slagget
det bliver ändock icke frånskilt; *
vad Fenja och Menja i kvarnen ha malt
det måste den trotsiga skörda,
hennes straffdom räcker till himmelen upp
når ända till skyarnas rand.

Se, belägringsvallar gå redan så långt
att de snart ockupera staden, *
vad du hotades med, inom kort det har skett
och du har det inför dina ögon;
har all rådighet svunnit ifrån dig
är din stolta vishet nu uttömd?

SID 25

[Obs! denna sidas 3 strofer: text för Aria: (baryton)]

Visiren han åldras, alltmer korpulent
vår maestro blir av all provision
och en alltför rundlig ranson kalorier;
förnimmas där rykten på hans latitud
om rabulisters massaker och förestående
turbulent anarki eller vilda vikingars
och nomaders signaler till kupp mot hans kuster,
blir hans stil och hållning strax mindre korrekt
hans konversation den klingar ej mer
så spirituell, regal och verserad,
ty för sådana fnurror på tråden hans eljest
virila sperma och manbarhet mister
sin förr så intensiva orgasm och potens,
kan ej repareras, vår senior darrar betänkligt
uppå manschetten, blir patient, allergisk numer
för litet av varje, men mest när sybariten äntligen
nödgas fatta galoppen och ser,
huru bergen bäva, hans stolta höjder
av tyfonen konfunderas och falla samman i vacklan.

Vid parader, konflikter och skärmytslingar
understundom han leds, Bullerbasius noster, [Obs:! 2 emendationes juni 1965]
söker rekreation (nam vana sine viribus ira)
i patriciervillan ett par tusen yards
ifrån grottekvarnens rutin uti staden;
men när varken narkotika eller hypnos
suveränens envisa cancerprocess förmår bringa
till stagnation och han nära nog hotar att tappa
koncepterna helt, han visslar raljant (ty sin smärta
och nederlag vill han behålla in petto!):
”Slå dig ned och läs några strofer för Oss!”
Vips lystrar en hovkaplan eller en annan
i Strix jämte pergamenter på högre nivå
studerad och skriftlärd joker;
en dag eller två dedicerar man
mutuellt åt renodlad pseudolyrik (utan alltför
mastodontisk tyngd eller spetsfundiga rubriker),
en behaglig kontrast skänker sedan nocturnens
rentablare kost av whisky och graciös habanera.

Som der Führer han väsnas, vår matador
och orerar som monoman veteran
(sen han styrkt sig grundligt med stimulus sexualis!)
om rejäl ripost, om en härlig triumf och trofé;
ja, han hävdar sig vara en karl för sin hatt
den där skall i en finish med sjuextra effekt
leverera rabalder och ny sensation:
varje knodd han manar ut på duell!
Dock hans skepp det prejades paradoxalt
vid en plötslig och violent attack, inspirerad
av ett gäng fanatiskt funtade proselyter.
Vad blev kvar då vid tapto? Ett vacuum blott,
på sin höjd därtill ett lynchat kadaver
att som sanslöst totem i trauma
transporteras till någon ravin ibland bergen;
ej en stoisk och spydig runa ens
renderas den skabbige ex-potentaten.
Så varder förbannad trefalt den man
som förtröstar på människors makter och myter,
och väl sätter kött till sin egen arm
men i hjärtat avviker från Herren.

SID 26

Mer än Jaeser gråter, sans doute över dig
du vinträd, jag måste gråta,
du vars rankor hän över havet sig sträckte *
ja, nådde till Jaesers hav, ty mitt
i din sommar och vinbärgningstid
ha förhärjare där slagit ned;
då bävar all jorden i tordön och gny
och ett skriande höres bland folken.

På vinet i pressarna ha de gjort slut
och i karen druvor ej trampas längre,
ve, skriet som fordom lantmännen höjde
det är intet skördeskri mer! *
Låten sorgesång stämma upp med hast
så att våra ögon flyta
i tårar, och floder av bittraste vatten
från våra ögonlock strömma!

Ju illa vi hava kommit på skam
och måste nu överge landet,
aërober driva sitt diablerie
slå sönder och samman vår borg och vår boning.
Sinistra cykloper från berglagrens inre
konspirera mot oss, under arken placera
torpedos att jorden och kosmos förvandla
till strudel och flammande Ragnarök;
se, döda ligga mänskornas kroppar
till gödsel på marken och gamars as,
som skördemannens kasserade kärvar:
alls ingen vill samla dem upp.

Hep! Mot Sions fördärvare hasten åstad
och tillsätten hövdingar mot dem,
utan dröjsmål dragen ditupp med hästar
som likna borstiga gräshoppor! *
Se, Elams trotsiga båge bryts sönder
deras yppersta makt jag krossar som ler,
efter dem skall jag sända svärdet, till dess
att jag helt gjort ände på dem.

Ty en eld gick ut ifrån Hesbon
en låga från Sihons land,
den förtärde Moabs tyranniska tinning
ja, hjässan på stridslarmets söner;
tvärt avhugget faller då Moabs horn
och hans arm bliver sönderbruten;
så må han då raggla omkull och ligga
i egna spyor och varda
till åtlöje, också han!

Stig upp på Libanon, dotter mitt folk
och ropa från Abarims berg,
ty där ligga de alla krossade
de amourer som fordom så högt du gouterat,
nu i fångenskap dina älskare drivits;
till och med hägern känner ju eljest
under himlen den tid som bestämts
för henne, och turturduvan, svalan och tranan
de taga alla noggrant i akt
sin återkomsts rätta termin.

SID 27

Men dottern var ständigt ett bångstrande sto
i sin spilta slår hon bakut,
fastän sui compos alltid på språng
efter lönskaläge samt sol-och-vår.
En vis, han borde egentligen icke
med skryt och skrävel sin vishet blamera,
ej heller den starke berömma sig av
sin styrka, men hon som lever i sus och dus
sin rikedom utbasunerar beständigt
och berömmer sig av den tillika;
äke dylikt värt klander och frän kritik?

Evad gäller juveler och fager statur
en drottning av Saba hon står icke efter,
au contraire: hennes lustslott på landet året runt
de tindra av kandelabrar och glitter,
gemaken ge eko av galagemyt
i parkdammen svärma tritoner för små nereider,
kulörta vimplar samt sockrad kärleksconfetti
försäljas till taxa à tio floriner;
(noblesse oblige: har man adel i blodet och härstammar från
dignitärer som Rahab och Tamar,
kan man icke förnedra sin värdighet
i stadens baracker och smutsiga slumkvarter.)
I lues dock tvinar snart all denna grace,
astenisk hon blir, hennes livsatmosfär
förgiftas av hydrornas smygande dunster;
där finns ingen balsam i Gilead mer
att min dotters sår kunde helas.

Vad värre: häröver hon kände ej skam
och förstod alls icke att blygas,
ty Gemarja var henne en klen ciceron
utan verkligt kurage (om än tiptop i dressen);
in medias res: med hartassen strök han
cum laude, där han med all akribi
ja, in specie borde ha manat;
så mån hennes vinträds rankor med våld
rivas bort, ty de äro ej Herrens,
ja, svärdet skall frossa sig mätt och dricka
sig rusigt av hennes blod.

Så bärgen ert gods och dröjen ej mer
församlen er, låtom oss fly
ur Babel, bort från kaldéernas land; *
bliven lika bockar som hasta åstad
i vild panik framför hjorden,
in i befästa städers domän!

På den tiden skall ske, säger Skriften
att urtidens Väldige häver sin stämma,
majestätiskt frambryter ur molnet
hans ord: Nemo me impun lacessit! *
Huru länge skall hit och dit du göra
avfälliga dotter, bukter och fara
i fräcka kapriser fram utan näpst?

SID 28

Utan tvivel var Israel av min skörd
en förstling och innerligt älskad,
och därför ådraga sig alla stor skuld
som henne vilja förgöra, *
av olycka drabbas de, argan list
skall dem följa varthän de bege sig;
ty om morgonen väcks de av klagan och rop
och vid middagstid skrämmer dem härskri.

Men mitt folk gick skändligen bort ifrån mig
förgängliga avgudar följde det efter,
i det ingenmansland, dit de styrt sina steg
presterade man i sitt elfenbenstorn
blott entartete Kunst och fåfänglighet;
all right, de må odla kål eller sanskrit
med all energi, inför varje instans,
vad som puttefnaskrar de därvid lancera
förblir likväl goja, i grunden suspekt.

Ja, väl sökte de dricka ur glömskans flod
den frid som de länge förbidat,
men det goda de sökt stod där alls ej till buds
blott en slem och vämjelig dryckjom:
mest unken ävja, direkt från kloaken
samt hela ämbar med simplaste kräkvin,
åt envar efter eget tycke och kynne
(dock alls icke såsom de önskat: Nirvana;)
sit eventus stultorum magister!

Rätt kufisk och klen i moralen den var
din naiva och kryptiska litania,
(efter eget recept och på ännu egnare kökslatin!)
väl till formen habil, men full av senil rappakalja;
kaperar du själv så skurrilt idiom:
denna labyrint av glosor och gnosis
om tabu och därtill (med svag exeges!)
en traktat ”Om mässornas musa och parament”,
(för övrigt ej utan en touche
av slarvigt och illa dold heresi!)
Om jag ville skapa på nytt i det landet
måste man av kvinna tas i beskärm!

Ty du bygger på lutter lösan sand
med premisserna dina det barkar åt fanders;
nämn mig någon enda notabel scholaris
från en svunnen epok, den där ej ens
från egen kateder åvägabringar,
den diskretion mellan maior et minor
själva tingens essens synes kräva!
Nå, din svartkonst pareras på annat vis:
en förhärjare spränger fram på arenan
att ingen stad kan sig rädda,
där dalen fördärvas blir slätten lagd öde
alltefter mitt Ord och befallning.

Så veten nu att I grymt skolen dö
genom hunger, svärd och pest på den ort
dit I ivrigt åstunden att komma,
eder lott skall endast bli främlingars
ja, från hjässan till fotabjället mitt folk
skall man cyniskt där hundsfottera;
i det landet råder blott djungelns lag
(survival of the fittest), envar
nödgas där mot sin egen vän stå på vakt,
på sin broder sig ingen förlite.

SID 29

I drogen väl upp som ett fredligt folk
utan portar och bommar i trygghet,
ett som blott stod efter en beta bröd
i ett sabbatsårs avskilda boning;
dock förrädisk blev er ariadnetråd
(ty ni seglat med lik uti lasten!)
och det land som var mitt orenaden I,
(intra muros peccatur et extra!)
till en vanity fair och en styggelse
min arvedel gjordes av eder.

Dock mitt Ord edra fäder ej skänkte gehör
(dem är det blott abrakadabra!)
nej, sitt öra slöto de till, ty vad dem
intresserar är virrig glossolali
samt i ny och nedan att hugga i sten,
när de kivas och tvista om påvens skägg
(un sot trouve toujours un plus sot!)
Dessa blindpipor, sturiga läsare
av asarnes skrifter, ha därtill mage
att fräckt excusera sig med:
”Säg, vem kunde då falla över oss
vem tränger väl in i vår boning?”

Ty hos dem, detta vrånga och horiska släkte
allt allvar blir blott en de dummas sköld,
i mitt hus måste finnas dock tillsyningsmän
över vanvettingar som infamt profetera,
(hoc genus irritabile vatum:
med sitt kainsmärke de illa berykta
sin nästa och spinna chronique scandaleuse,)
att sådana sättas i stock och halsjärn;
det skall där bliva slut på allt bosch i ett huj:
på buller av kvarn som på ljus ifrån lampa
tills de samlats till sina fäder.

Efter många fiskare sänder jag bud
de som glupande ulvar fånga sitt byte,
utan varje pardon, jusq’au bout dem till näpst;
åter hämtar jag jägare, hack i häl
ska de jaga dem ned från höjder och berg
deras baggböleri in flagranti bestraffa,
att de alla hals över huvud nödgas
till harvärjan taga ur stenklyftorna,
och irra på glaciärernas tröstlösa halka;
car pour mieux sauter il faut reculer.

Över Israels barn och de söner av Juda
kung Damokles’ svärd skall där hängas till hot,
ty allenast de gjort från sin tidiga ungdom
vad i mina ögon var skamligt och ont; *
lägg nu av, insamla på upplyft arm
dina sönderrivna och utslitna kläder,
med en eländig repstump dem sammanknyt
se, länge din galgenfrist kan icke vara;
(låt dock ingen få veta vad här blivit talat
ty eljest måste du dö!)

SID 30

Till den torraste buske på hedmarken
måste strax avfällingen varda,
något gott skall han aldrig där få se komma
på förbrända platser i öknen han irrar,
i ett land av salthedar, kaktus och ljung
där annars ingen vill bo; *
hör hur ramaskrin från hans babelstorn höjas
ty hans sötebrödsdagar de äro förbi,
se, jag sänder till honom vintappare
att tömma hans kärl och krossa hans krukor,
ja, tappa till botten hans saft.

Där du vandrar ljum din väg efter köttet
och lastarenom giver rum (as you like it),
inom kort får du suga på ramarna
ty en dylik story, scilicet tingeltangel och hångel
med en eljest svårflirtad mob (så förtäljer malicen),
får rappt som konsekvens och postludium
ett nummer av annan genre: holmgång vid fjorden
där hirdmän pro et contra mötas i harnesk;
hur de ryta likt jagande lejon i öknen
höja skrin som lejonets hungriga ungar!

I ett nu din egen domsbasun ljuder:
all den ambivalens, den trance och longör
du har fyllt puerilt din siesta med,
kureras med järnhård smash, mitt i solar plexus
(si licet verbo!) din veitsdans hör upp, din aura fördunstar
och med dig hela staden brått tar till flykten
för bågskyttars larm och ryttare,
alla hjälpare löpa då bort i hast
lika hästar som rusa åstad ut i striden:
det blir katten på råttan och råttan på repet . . .

Du mitt berg på fältet, med allt ditt gods
dina skatter och kultiska offerhöjder
skall subito lämnas till plundring och straff;
ty mitt namn och tempel du stundligt blamerat:
massebor och andra statyer av tjurar, ja, ”himmelens här”,
sådant skräp blev med dig en vogue uti landet,
såsom fräck franctireur var du ständigt beredd
i gistna och ofta spinösa prologer,
mina trogna förtret och svåra obstakel
på stund etablera (med god assistens
av en undangömd pons asinorum!)
Så haver du uppväckt min vredes eld
och till evig tid skall den brinna.

Dock först när I sviken så det förbund,
ja, gören om intet det band jag knutit
emellan dagen och natten, då Djävulens bländverk
er fullständigt dårat till Umwertung aller Werte, *
att det ej bliver dag och natt i rätt tid,
skall Davids kungatron helt tas ifrån er;
nåväl, i den hämnares hand må du falla
mot vilken du intet förmår; ty minns:
inter arma silent et leges!

SID 31

Ej den snabbaste kan då mera fly undan
ej ens hjälten kan rädda sig längre,
din akilleshäl hart när var man tör sarga;
väl en frihet skall ges dig, men den att hemfalla
åt svärd och pest samt åt hungersnöd,
med din narcissism skall du bli till varnagel
för alla riken på jorden; den stundar,
förvisso, de långa knivarnas natt!

Efter dylika hektiska sisyfosmödor
till sällare jaktmarker trår du helt visst,
ville plöja med öken ditt eget gebit
i fred för gangsters, för jäkt och Geschäft,
trankilt få förrätta ad minimum korum
och läska din gom med en dos liturgi;
dock se därav blir intet: en ny invasion,
misantroper pröva en annan taktik:
nu med tomahawker sitt stridsrop de höja
under kärv egid levereras batalj,
om med hammare, item båge och lans
de grymma som Neros hetsade bestar
utan varje förbarmande rycka där an.

Säg, hur lyktar den då, den unika teatern,
skall ridån dras ner i tragik eller tröst,
bliver skapelsens lott blott äckel och jämmer
eller unnas mänskorna jubla till sist?
Jo, vår cause célèbre limiteras in praxi
av en lieman (vars revanche lär ej bliva njugg!)
symfonin med canon och annan övlig finess
den ändar i moll, om det funnits tonarter alls, vill säga!, om ej (vide infra!)
från högsta nivå, i serafisk regi
en order ex gratia mere ges om dispens.

Välan, jag vill skingra er som det strå
som far bort för öknarnas vind,
och i Juda stad, i Jerusalem
på fröjdens och glädjens rop bliver ände,
på rop för brudgum och rop för brud;
se, svarta spindlar ett sorgedok sömma
till ett dystert sigill över snöplig sorti,
Te Deum och Ave som keruber förr höjt
pausera, nu förkunnas blott kall nihilism,
man stämmer ej mer något ”vivat!” upp
alla skrån dö ut i spleen och i slum.

All den täcka flora av Edelweiss
som förr har smyckat den alpestrina
diasporan, ja, donerat vår glob
ett decorum av högsta karat,
där den spunnit sitt nät av vit fraicheur
i ett mjukt glissando till sirlig legend,
detta dränkes som fabel i frän dementi
när Beelsebul (full av vassnästa invektiv) med sin etter perfid
likt en skorpion hela kreaturen besprutar och sfären;
ja, landet skall då läggas öde och tomt
nam procul este profani!

SID 32

Är väl Israel träl eller hemfödd slav
att han så har lämnats till plundring?
Nej, förr då rebell (fast en dylik med rätt
primitiva resurser!) sin lapsus, ångest och rotlöshet
han söker att skyla (jämlikt sin typ)
med ett trick, lika halt som högmodigt:
”Cave canem!” (=pass på, ty eljest jag sjunger!)
så han intonerar, desperat sin fanfar;
monoton schablon dock lyser igenom
han förblir vad han alltid har varit:
halvt humbug, halvt marionett.

[Obs! denna + de 3 närmast följande stroferna användes som text till en ”Basaria”]

Perspektivet kan tyckas dystert nog,
ty jag är ju den som hjärtan rannsakar
tillika med njurar och mjälte;
är vårt datum då måhända gynnsamt moment
för intrikata sofismer eller hasard,
à la telegrafisk test till FN, huru man där
(som vanligt en 3–4 stadier minst på efterkälken!)
reagerar för sådana tuffa och helt singulära anspråk?
Nej, dylikt tör ända med krasch eller allmän skepsis,
ty alltifrån starten (som embryo, ringa och oansenligt)
rådde där blott intakt maskopi
mellan röda sovjetrobotars passiva vetorepliker
(plus en fair och helt opportun injektion av vodka!)
och multiplicerade sportler i hårdaste dollar från Wall street,
(men hur blev det med valet av president – i syrtut eller icke –
och rivalers tärande tjat och gnat
om tullarnas existens samt lagren med bomber?)

Vi ha alltför väl penetrerat paketet
med det kabinettets relativt koncentrerade
(dessutom yrkesmässigt symboliska!) slogan:
”Post nubila iterum splendet Phoebus”,
utan tvivel en prydlig verbalsyntes
utav Kyrie (=reguljär propaganda för Parakleten)
och Pans (id est Fans) mer profant rapsodiska anapester.
Märk: åt var volontär, alltefter hans vägars
och vandels resumé, jag skiftar ut proviant
samt efter hans gärningars frukt. Dock: condicio
sine qua non (kallat ”fribiljett”) = realistisk sluss
för entré in till Evighetens séjour och mysterier,
må på mitt arbitrage vara nära nog vad som helst
undantagandes recidiv av den altruistiska snuvan.

Se, vad jag byggt upp jag måste nedriva,
av min hela plantage ej ett jota blir kvar
ty jag nödgas med roten rycka den upp,
så går svinhugg igen: sabrez la canaille!
Nam homo homini lupus, all jordens rund
skall detta då gälla: de agalöse
få alla bittert bita i gräset;
så Eden läggs öde som fordom så stolt
sig reste: ingen kan där mera bo,
och en bidad hugsvalelse först skall bli er
när ni nått ad calendas graecas.

SID 33

Så ordar blott han som plejader för fram
på oändlig färd genom rymden,
som i sjumilastövlar styr sina fjät, åt
universums opus musivum förlänar
vid tidens begynnelse ren existens,
den där Alpha et Omega förbliver;
som mätt ut i sin vishet all jordens krets,
och med pleroma av sitt divina förnuft
haver utspänt himmelens bågnande kupa.

Ja, förvisso stor är Jahve och väldig
tillika i gärning mäktig och vis,
och med denne furste från evighet
du nödgades muntligen tala, *
att öga mot öga, ja, tand för tand!, stå inför honom;
se, i tecken och under han låter sig te,
med sin starka hand och utsträckta arm
genom stor ja, global förskräckelse.

Men Israel var ett förlupet får
som av utsvultna lejon vart jagat,
först uppåts det av Assyriens konung,
och sist har Nebukadressar från Babel
gnagt av dess ben intill märgen; *
över henne er jämren och hämten
från blodboken balsam att lindra
den plåga som henne ständigt marterar;
till äventyrs kan hon dock helas? (Fan trot!)

Dock vad folken predika är inanitet
de fåfängliga avgudar dyrka:
ifrån skogen man hämtar stycken av trä
att av konstnärens händer tillyxas, *
sedan prydas väl stoder med silver och guld
och med spikar dem fäster en hammare,
ty eljest de vackla och falla omkull.

Dessa dårar hämta silverne plåtar
från Tarsis på böljegungande skepp,
därtill guld som man importerar från Ufas; *
där de sedan stå klädda superbt och pråla
i purpurtyg, blått eller rött,
de kunna dess bättre ej göra ont
men det goda förmå de ej heller.

Inför stoder av trä (med bisarrt ornament)
de sig buga och säga: ”Du är min fader”,
och difforma kolosser i sten saluteras
med: ”Abba, ack du har ju fött mig!”
Detta gäller ej endast en minoritet:
hela juntan av landets käbblande klerus
predikar sitt thema stereotypt,
de befråga en stab av lokala orakel
(varvid de dock kamma noll!)
men mig, sin anfader, vända de ryggen,
det patrasket sitt ansikte vågar ej visa.

SID 34

Ridikylt och avgudadyrkan förvisso
det är att tillbedja trä och metall,
dock de guldsmeder skola komma på skam, *
ty en lögn förbli deras beläten
och i dem är alls ingen ande;
men vi alla måste vårt anlet hölja
i blygsel, ty främlingar kastat sig över
vad i Herrens hus av helighet fanns.

Törs man som ett fatalt intermezzo vår situation
kalkylera, som blott en seans, i grund volatil,
bland andra i den långa, dock ej infinita serien
av paniskt flyende seklers parodiska exercis,
där spetsbovar utan skrupler gruffa om priset
på Medelsvenssons skalmeja och rump?
(Nå, den sistnämnda, ädlare delen
den må de gärna sekera!)
Ånej, nog är de rudis i tron samt uti katekesen
de som tyda tecknen (och trolla för resten
av slanten), dock fuska de rätt systematiskt
(åtminstone i sin egen zon); deras drömmar skänken
dock intet gehör; se, det mesta är lögn och bedrägeri,
ty av Herren vart de ej sända.

Men den dag från höjden nu stundar
då de fräckas bägare fylls med absint,
ja, druckna han gör dem så att de jubla; *
i mörkret som spöken och vålnader
de famla och irra omkring efter stöd,
likväl snart de somna i evig sömn
ur vilken de aldrig uppvakna.

Så ha Babels hjältar upphört att strida
nu i fästningen sitta de stilla som möss,
deras styrka all har som rök svunnit bort
ja, de hava blivit som kvinnor;
på dess konung själv stuckos ögonen ut
comme il faut hans lemmar beströkos med träck
(ty sin missgärnings lön fick han lyfta kontant!)
Sen hans män alla drabbats av apoplexi
blev han fängslad med kopparfjättrar.

Upp, sine mora att återvända
till vårt folk, vårt värv och fädernesland,
undan krigslarm och härjande svärd!
Dock dessvärre vi äro blott några få
som blivit kvar av så många,
(nam gutta cavat lapidem, non vi
sed saepe cadendo) i avgrundens
letargi in ambiguo slumra de flesta.
Ja, med egna ögon kan du ju se
att så det står till med oss.

Dock döda oss ej, ty vi hava förråd
av vete, av korn och av olja, *
samt av honung av ansenlig kvantitet
den på landsbygden lönnligt vi gömt;
och i lunden mot öster där finner du
olivträd, som grönska och mogna till avel
av yppiga frukter i sinom tid.

SID 35

Minns, om någon faller, han uppstår igen
var alumn som inkiett emigrerar
han vänder ju likväl ständigt tillbaka;
själv skrev jag med möda ett köpebrev
förseglade det och lät vittnen kalla, *
men lösesumman man krävde för åkern
(hela sjutton siklar av puraste silver!)
den taxerade greven (den snåle fan!) al peso på våg.

Med det snöre som lades kring myllans rektangel
min stränge partner utmätte exakt,
den tangent som vätter åt höjden vid Gareb
för att sedan mot Goa tvärt böja av;
av all denna stringens tör du själv koncedera,
att sedan jag sent omsider nått
till besinning och insikt vis-à-vis
det faktum, att hela min tvehågsna ungdom
förfuskats med strunt och inutilitet, i smälek
jag stante pede slår mig på länden,
ja, både blyges och skämmes därför.

Men min ande och själ lät ej helt dock i träda
jag ligga; tvärtom: ty vittra idrotter
och djärva toners kryddade kromatik
för min lusta blev utlopp och flitigt nyttjad ventil,
när testiklarna mina hotade svämma över;
vad de rojalister fidelt ha traderat
av svunna epokers konservatism,
samt trubadurernas oden och villaneller
jag slukade glupskt med hull och med hår;
ja, sådana ting de blevo min spis
och mitt hjärta till fröjd och glädje!

Räck blott åter och åter ut din hand,
såsom när man plockar från rankorna av
hela korgar med druvor, fulla och mogna!
Ty så häftig den var på litteraturen
min aptit och iver, att mången klassisk
och diger kodex (om än in usum
Delphini kastrerad), därtill en bukett finurliga blomster
på ärlig och rättfram argot samt pastösa postillor
och luntor som Havamal jämte Homeros,
jag flinkt perlustrerat, (i förstone dock
mer artistiska alster och småborgaridealism
à la Freud!) varvid ständigt haft som princip:
”Honny soit, qui mal y pense!”

Dock din lag var konstant mig en kinkig klausul,
inför paragrafernas mångfald och egg
(allt i marmor och brons, med solid relief,)
ställs en slirande jungman (om ock boren semit)
såsom drummel, kanalje, helt infidel
ja, pultron utan all kvalitet;
givs där icke licens att bettla de tolfter
av ohyvlat timmer, som slutligen tarvas
att resa en enklare hydda i stoftet,
få aristokrater blott vaska sin byk
illuderas vart armt miserere?
Måste man och kvinna din vrede då drabba
med de gamle, som fyllt sina dagars mått?

SID 36

De hava dock bott uti tält, primitivt
dessa fränder till mig efter köttet,
såsom skeppsbrutna slungats än hit, än dit
där de mödosamt följt zodiakens
understundom något diffusa karta och mönster,
denna ynkliga spillra på marsch mot Origo;
till en egen härd få de dock icke vända
tillbaka, förutom några helt få
vilka rädda sig undan Apokalypsen.

Om än ögat tänjes längs horisontens
halkyoniska sinus, det varsnar likväl
inga druvklasar som från vinträden gunga; *
över smultna acciser bananflugan sörjer,
och de åldriga stänglar som eljest fått
såsom kall att läckra fikon frambringa
låta kronorna sloka i sterilitet,
ja, till och med löven förvissna.

Giv akt på din fot och ankelknöl
att den icke tappar den sko den bär,
och din strupe vakta med strikt observans
se, av törst den annars riskerar förtorka;
ty rätt åldrig (att ej säga quasi antik)
den är, parabeln om huru det som dock varit
betydande handicap (utkorelsen efter löftet,)
konsumeras och bleknar till enbart kutym,
ja, tydligt tenderar all virilitet
ruinera, tills skutan av rang
roterar redlös i lä, att till sist
i koma slockna som plimsollare,
obsolet lik en äretitel post mortem.

Dock allt sådant skylles vårt eget debacle
vår kroniskt inepta böjgattityd:
på myter och machwerk gåvo vi akt
negligerande slappt dina egna auspicier, *
fastän du, Elohim, på varje vårt änne
ab initio låtit prägla det sigel,
som åt Abrahams säd vart förlänt;
ja, slutligen mäktar blott du skaffa rätt
och rättfärdighet föra fram till triumf
på den jord vi skändligt besudlat.

Adamanta likväl de äro de krav
utan prut, som ställas envar penitent:
ärnar Ahitofel, den dårskapens broder,
träda fram ånyo efter sitt svek
inför honom, vars blotta vilja i brand
satte solar, månar och stjärnornas här,
som en mask han måste krypa på buken
sin lekamen skruda i aska och mull;
”Ty vilken annan vill våga sitt liv
med att nalkas mig?” säger Herren.

Rem acu sic iam tetigisti, min son,
ty min hämnande vigg som så länge
över dig och ditt horiska folk kändes tung
skall dock icke blixtra beständigt;
allenast din missgärning må du besinna,
att du avfällig varit från det mandat
vilket dig, ännu spenabarn, delgavs,
att i ny och nedan du lupit vill
till främmande gudars futila
idololatri under grönskande träd.

SID 37

Mellan pynt och prosa du göre ditt val:
(at tertium tibi non datur!)
om det första dig lockar, som känd krumelur
kan du räkna med hopens popularitet:
vips i pudrad peruk får du slå dina volter
och spela (som åsna!) galant komedi,
ja, goodwill blir din, båd till höger och vänster.
Men slutar du med numro II konkordat,
blir det främst en fråga om äkta substans
samt om dina maximer äga esprit och merit,
men för kontrition du finner lättare mall;
ett molest ultimatum du väl måste tåla,
dock det är ju du själv som detta dig vållar:
låt dig ledas blott på den rätta vägen!

Dock ej endast agrest eller ättika
fanns att skörda på vingårdens stickling,
även yppig druva pur sang där föll
såsom bonus för lantmannens lie; *
dig till godo jag också vill komma ihåg
hur du älskade mig med din ungdoms passion,
under brudtiden följde mig vida i öknen
i landet där intet sås.

Men profeterna svunno hän såsom vind
att jag Israel måste traktera
med malört till sovel och gift som dess dryck; *
över dem jag slutligen lät breda ut
min tronmattas tyngd, ty ifrån den dag
då den heliga staden man byggde,
och ända till nu har den stundligt uppväckt
min förtörnelse blott och min vrede.

[NB. följande 5 strofer = textunderlag för ”Aria”]

Se, som vargar i veum de utöva terror
koadamiter, som helt resolut gjort come back efter forna strapatser,
(de ha deserterat från truppen på fjärran planet)
pokulera nu käckt vid ett improviserat spektakel och nachspiel,
och schackra likt råa vandaler
med var inventerad kvadrant och obol,
(kan tyckas ett rätt trivialt kapital
knappt en ynka småpotatis för oss uti höjden,
dock för svultna hyndor och fargaltar
nästan klimax och gamman tillräcklig.)
Sen de hunsa, ja taga ordentligt i hampan
både playboys och mer seriösa krabater,
som hårda herdar tranchera de hjorden,
slå upp sina tält av koppar kring henne
att avbeta var och en sina stycken.

Månne sådana hyperbola styliter (till växten som cedrar,
efter eget skön och tips, kolleger till mig!)
konfunderas av knappt relevant reprimand och jobspost
från så vagt och illa informerad kongress,
som dessa ”De Äldstes” ockulta, om än magistrala råd och församling?
Nej, domen som små letala kusiner och nabor till Judas Iskariot
pleno choro och ej utan patos förkunnat
är i grund teori och förbålt rutingnäll,
en kombination av taktik och burlesk;
men vad var då till sist motiv och basis
för dylika poker-face-individer att stödja sin sak uppå?
Jo, ”Imperiets väl” (läs: Business as usual):
att av åtrådd komfort samt palaver (helst långlivad) få profitera.
Så hålla de alltjämt min härd för de rövares kula,
detta hus som efter mitt namn vart uppkallat.

SID 38

Dessa lögnens profeter (vars genesis
var till lika delar pekuniär och oral konsistens!)
kilometerlånga drömmar och andra anala fantasmagorier
förtälja varandra vid frukosten och soiréen;
de gasta sig hesa i polyfoni, (för dem
egentligen nog så prekärt, ty eljest
i list som i last de äro rörande ense!)
och heliga ting såsom Eucharistin
samt celibatet i munkarnas kloster och nunnors,
de smäda med simplaste dryckesvisor och foxtrot till midnatt;
sådan giv känns ju hemtam för trogna kopior
av Ludvig den XIV:s inhysta hjortar,
lika litet som dessa de äro subjekt
för betungande vota och abstinens.

Dock slikt tycks dem numer alls ej så riskabelt
sen man sörjt för liberalare anda och takter;
apokatastasis träder i Helvetets tråkiga ställe
och Dekalogens urmodiga tavlor i sten,
dem smälter man ned och reducerar
till en mera facil och lättdigesterad diet:
Mr Buchmans och MRA:s betydligt
fashionablare absoluta kvartett,
för prostituerade (luxuösa men skäligen
sublunariska divor) en saluber lektion,
hur man långsamt men säkert backar in
i den övre och noblare societeten,
(man blir generös, alls icke mer småsint och grätten
så här inför Tomten och Julen!)
Men de komma mitt folk likasom deras fäder
för Baal att Jahve glömma, hans heliga namn.

Statuerar ju själv: iniqua numquam regna
perpetuo manent; åt häcklefjäll
med allt detta fiffel och fuffens!
En prokrustessäng må de pröva, de lystna,
i mitt hus går intet på lösa boliner;
att vara mitt väsen konform till sist
blir jag nödd, horribile dictu,
från mitt ansikte kasta dem bort.

Denna plebs som måste var fyrabend svira,
in absurdum förgylla med kåt pantomim
sin levnads tristess och hiatus,
till sådana har jag alls intet behag
utan ärnar dem alla förgöra,
(nam asino gramen et baculus!)
med hungersnöd, svärd och med pest;
ja, vid stadens portar för biltog och frat
med min kastskovel kastar jag dem!

Över Benjamins land och de städer i Juda
i Jerusalems bygd och dejliga omnejd,
ja, i Bergsbygdens fjärmaste skrymslen såväl
som i Låg- och Sydlandets trakter, *
jag er ormar sänder och basilisker
vilka varje besvärjelse gäcka, infamt
i hälen de skola er stinga;
at contra vim mortis non est
medicamen ullum in hortis!

SID 39

Dynastin av David förblev endast skizz
till en Lilliput utan gadd och kulör,
med sitt eget törne torterar den sig
isoleras privatim som menlös outsider;
vad den fann, när den sökte sitt otium
i Yggdrasils brunnar: Hvergelmer, Mimer och Urd,
var en virus blott (men en rågad portion!);
ja, t.o.m. Nofs och Tapanhes’ barn
dess kullar och berg avbeta.

Men denna bacill grasserar trots allt
på campagnan, i hela landet Judéen,
längs Jordanens bägge bördiga stränder
de irra omkring (med en gest som i spasm)
juvenila komplex de vädra nevrotiskt,
där envist de skylta med tomt manifest
om Frihet, Jämlikhet, Broderskap,
(känns sentensen igen från bedagade sossars
utopiska fraser och bragelöften den 1:a maj?)
Men som tjuven rodnar, får stå där med skam,
när han ertappas, så skall ock Israels hus
med sina profeter och trolösa präster
skandal och blamage få smaka.

Idén att synagogan från roten sanera
sanatio in radice, di kallat!
(den som fylles av välfärdssamhällets raggarehopar
plus diverse perversa stollars satiriska sekter,)
tangerar väl rentav vad kälkborgare
prestera vid Riksdagens högtidliga öppnande,
deras orationer kulminera då lätt
i en västgötaklimax som denna:
”Blott en nykter, rapid och välklädd milis
må här med élan och plenipotens
föra talan pro aris et focis!”
Efter sådana rökelser frågar jag icke,
nej, komme de än såsom ädlaste kalmus
ifrån Saba och fjärran land,
varken de eller brända och slaktade offer i lunden
kunna längre behaga mitt sinne.

Som en smal apertura och chans till respit
står er åter att snabbt göra bättring,
(sed quousque tandem? Er tid är mätt ut
in puncto debet och kredit!)
ty eljest min vrede uppflammar på nytt
då bryter den fram såsom ofärd och eld,
med lågor som svedja och brinna så
att ingen kan utsläcka den;
till en stenhop då blir all Jerusalems prakt
dess absider schakaler till boning,
ja, Salomos tempel och därtill dig själv
skall jag då taga bort ifrån jorden.

Dock vet jag väl vilka tankar jag har
för dig, mitt egendomsfolk och mitt Sion:
icke ofärdens, men löftets och fridens; *
ty mitt stridsvapen var du och hammare,
med dig jag krossade folk och med dig
bjöd jag välden och riken försvinna;
men min hand var du när jag smulade
såväl häst som dess ryttare sönder,
ja, vagn och körsven där föllo tillika.

SID 40

Min lans var du och min arsenal,
när jag krossade man och hans kvinna
och lät yngling och jungfru raderas ut,
varken ung eller gammal förskonades då
lika litet som herden eller hans hjord;
all min vilja och kraft låg ju samlad i dig
när jag oxpar och åkerman fällde, *
ja, du var mig både slunga och sten,
när som David jag lät likvidera
såväl landets hövding som ståthållare.

Hören Herrens Ord, I hedniska folk
och förkunnen det vida omkring,
allt från Ceylon i öst till Chartago i väster
till de länder i fjärran vid havet:
att det folk som svavel och svärd slipper undan
till sist finner nåd uti öknen, *
än en gång skall det få utrusta sig
med puka, cymbal och dubbelflöjt,
och draga ut till dans ibland dem
som i dalen göra sig glada.

Man skall se huru jungfrur förlusta sig
med lekar, med dans och med cider,
både unga och gamla ska glädjas då
sjunga hymner tillsammans, den dagen; *
ty min lag skall jag lägga i deras bröst
deras hjärtan ska jubla: Immanuel!
Dem är griffel ej mer al bisogno.

För dem alla har jag, klart och koncist,
exponerat den väg som leder
till liv (men med skärpa varnat för
vad som ändar i död och i Hinnom!)
Jag vill hjälpa dem ut ur de ondas våld
och ur våldsmännens hand dem förlossa;
dock er forna schism (med pogromer och strejker)
mån I själva förbyta i sens commun,
ty den Frihetens magna carta I ivrigt åstunden
är fadd och dömd att snabbt gå till spillo,
om I icke ägen savoir faire och besinnen:
ubi bene, ibi et patria
(en rekommendabel devis, eccere!)

Men åt mig mån I more maiorum helga
både lik- och askdalens kultiska däld,
ja, alla fält intill bäcken Kidron sub divo
skola tjäna som hägn åt quadrivium,
att leda till Mons Calvarie upp; *
ty varje hektar intill Hästporten österut
ut supra må räknas som helgad åt Jahve,
aldrig mer skall där tima omstörtning
obstruktion eller någon förstöring,
sapienti sat; bjuden till med ett sursum corda!

Och du själv, min discipel, framstod mig
som en gren av ett blommande mandelträd,
se, fördenskull blev du ock utvald till
att över mitt Ord, min förkunnelse,
med allvar och nitälskan vaka; *
därför sätter jag dig idag över folk
och riken, att du må upprycka,
bryta ned, förgöra och bringa fördärv,
dock även vad sunt och vällovligt är
bygga upp samt ivrigt plantera.

SID 41

Hos patroner och stormän med all stringens
pränta in att snarligt de skänka,
envar träl och trälinna de ha i sin tjänst
deras frihet och egendom åter;
om ej, i arrest de själva må bliva
och förnimma til syvende og til sidst,
vilkens ord det är som till änden beståndar:
mitt tal eller deras labila parlando.

Men de unga tärnor av Isai stam
för multipel av flärd må du varna:
(bench’io sia pittore!) likväl
dessa kläder av idel scharlakansull
deras ringar och gyllene smycken, *
all den mängd utav antimonium
de nyttja att sminka sin ögon med
(att forma dem dunkla och stora!)
de blott göra sig sköna in vanum,
deras älskare dock dem spernera.

Varen icke försagda i edra hjärtan,
och sliten ej sönder i fåvitsko
eder mantel och edert hår, poverini,
fatten mod och frukten alls icke för
de olycksbud I fån höra i landet, *
(parturiunt quidem montes sat grandes
nascetur autem ridiculus mus!);
dina uppätare bliva alla uppätna,
och de män som hota skövla ditt tjäll
skola själva skövlas viritim,
varje plundrare vill jag lämna till plundring.

Varför lät man ej hellre den vara i fred
den berömda staden, min glädjes stad?
Ty den hammare som hela jorden slog
är ju ändock krossad och bruten itu, *
den briserat och vräkes i ginnungagap,
o, quae mutatio rerum!
Se, en som liknar en örn svävar fram,
sina vingar breder han skyddande ut
över Israels stolthet och krona.

Ty ett verk hade jag, Herren Sebaot,
i kaldéernas land att fullborda,
och du själv vart beställd som bard och gesant
med aplomb att föra i avantgarde,
samt tolka mitt bud och edikt;
om ock du bröts sönder och plundrades
av stråtrövare, du min präktiga stav
och starka spira, dig höves likväl
ingalunda klagan och verklig jämmer,
att ligga för fäfot, (cui bono?
Est tantum quaedam flere voluptas!)

I din skida drag dig i stället tillbaka
var nu stilla och styrk dig i meditation,
(nam labores iam acti iucundi.) *
Se, de dagar ska komma, de äro snart här
då allt levande bjudes att tjäna med lust,
ja, med fröjd att hylla skapelsens konung;
jämväl markens krälande djur och allt
vad där stimmar i luften och havet,
inför Jahve som fotapall lägges.

SID 42

Sätt dock ej till mirakler och svastika lit
(jag är ingenting mindre än kameleont!)
och förvänta dig alls intet simsalabim,
minns: Jahve är ordningens Gud!
Hans Majestät Mammons köpenickiader
im Grundriß må räknas som makulatur;
ty nu lyster det mig att rundhänt dig skänka
ett land som flyter av mjölk och av honung,
ja, vars tegar sprudla av fertilitet,
förvisso skall rikligen du kunna skörda
där ringa och sparsamt du sått.

Efter mig mån I ställa er diktan och traktan
och haven er lust och fröjd i min lag,
ty ambrosia ädel och klar muskatell
fån I arla och särla hämta hos mig,
som er sold och belöning, chacun à son goût;
byggen hus och tagen er boning i dem
och på marken planteren trädgårdar i mängd,
samlen in vad I skörden av olja och vin
(si parva licet componere magnis)
och förvaren det skickligt i edra käril,
ja, förtären med fägnad all deras frukt! *

När du kommer till Babylons stad, där de hålla
per fas et nefas sin rövarsynod,
dessa tvåbenta djur utan fjädrar, vars rätt
och lag blott ligger i spjutstångs ända,
träd då fram, chevalier sans peur et reproche
och se till att du detta uppläser,
att i andanom abderitiska män
allt mitt apoftegma få höra;
har celebert du reciterat till slut
denna bok, vilkens vishet beståndar,
bind då sten vid volymen och kasta den ut
i de Babylons älvar: i Pison,
i Hiddekel, Gihon och Frat.

Se, här det förbund som jag ärnar sluta
med agnaten och hela Israels hus:
i kommande dagar jag lägger min lag
ja, skriver den in i mänskornas hjärta och bröst,
ett ljusets prisma och vishetens honungsgyllene summa,
som obligerar och leder till verklig progress
deras annars så vanskliga och obstinata natur,
att de slippa gira och slira inadekvat
som vinddrivna samaritaner i töcken och dimma.

I de dagarna och på den tiden
skall jag låta av Davids konungsliga ätt,
en rättfärdig telning och hjälte i pansar
växa upp till infant med prioritet
framför Änglar och himmelska härligheter;
till ljuvlig fermat för dem, vilkas själar
av tidens rusch och stress ramponeras,
och i sorgens och saknadens becksvarta natt
negeras varje solamen, blir han, vars valspråk
är rätt och rättfärdighet åter på jorden.

SID 43

Nu är att säga huru till detta
sub specie aeternitatis blev lagt
en myckenhet annat av samma slag; *
vad göres oss mera vittne behov?
Sin fångdräkt fick siaren nu lägga av,
vid Konungens bord att äta beständigt
av taffeln sitt kvantum, visst för var dag,
så länge han levde pour son mérite,
iam acta est fabula: plaudite!