Det är en höstdag i mitten av 60-talet. Jag studerar vid Musikhögskolan i Stockholm och är just på väg genom den krökta korridoren till någon av mina lektioner. Så får jag plötsligt syn på en märklig man. Han sitter i en fåtölj i en av nischerna mellan övningsrummen, helt klädd i svart – ett slags lång, vid prästkappa, rakat huvud, långt grått skägg, i handen en bredbrättad svart hatt. Någon kommunikation oss emellan äger inte rum, men jag hinner uppfatta hans blick, en säreget intensiv och genomborrande blick man inte glömmer. Läs mer →

Var och en som bläddrat i Sohlmans lexikon har förr eller senare stannat till inför artikeln om Claude Loyola Allgén, tack vare Mel Mills’ utomordentliga porträtt av honom.
Mannen i svart är märklig nog med sin bredbrättade hatt och sitt grånande skägg, men det är den genomträngande blicken som fastar i minnet. Många har tydligen känt den. Det svenska musiklivet har på ett förbluffande tydligt sätt lidit av dåligt samvete över sina försummelser gentemot Allgéns skapande. Läs mer →

It’s an autumn day in the mid-1960s. As a student at the Royal College of Music in Stockholm I’m on my way down the curving corridor to one of my lessons when a remarkable person comes into view. Sitting in an easy chair in one of the niches between the practice rooms is a man all in black – wearing some sort of long, loose cassock and holding a broad-brimmed hat – his head shaved, his beard long and grey. There is no communication between us, but I have time to experience a singularly intense and piercing scrutiny not soon forgotten. Läs mer →