Akrostikon; poetisk introspektion i form av tema med variationer

Mellan plommonens mognad
och de grå hudarnas häng
såg jag mig själv
löpa linan ut
betvingande havsskummets sälta
lyftande sobert patenen
idyllens saxa, spunna kokong. Läs mer →

Tunga, vita flingor falla
Ned mot en öde, klagande jord.
Höstliga löven skingras alla
Utav den bitande vinden från nord.
Mörka barrskogen klädes i vitt.
Snön faller mjukt i kvällen

Stilla susar skogen,
Sjunger kärlek och vår.
Gula rågen är mogen,
Blodröd vallmon står
Solen ler mot glittrande våg,
Stilla det susar i skogen. Läs mer →

Tag en bokrulle fram och förteckna däri
upp allt, ja spalt invid spalt,
sine ira et studio vad i min nåd
jag behagat att tala till dig Läs mer →

(Apoc. 16:13–16)

Elva tusen jungfrur i beständig, nattlig förbön
torde nog behövas att man har i ryggen, allra minst,
ville man till slut ha chans bevara, när man möter
immodesta offensiver från de sista dagarnas
disciplar, helgade från topp till tå (just made in USA, you see!) Läs mer →

Rustibussar från fjärran planeter
Uppåtsjunga svarvade sexter mot intet
Saga, opal och blå druvor.

Nedgången kippar andlös fot
Av tredelt gud gnager sadel
Rester från Chaos och Psyche.

Segrande, fnysande, igelkottstampande
Suger i braskande buskväxt
Inåtvänd, bendöd och yver.
Läs mer →

Xer nimum apécetas gal hérvud
Díput vec hílemon eppe
Sixa prot vúlerims, cav cúdar pínox.

Urit bécuin senéros díligam
Cre úggur pec vótton fles
Stoer vélop tárdar rufügatem exis prid.

Vux pírror delv pégun ib
Cólogid ras tícel túdin
Ors vímaer lecce, nuc résutil garr. Läs mer →

Sent om din pannas skepsis
de sedesamma kyssarnas
frusna misär
sög jag min näring
ur modermunnen
ville gräva desslikes
min grav
i skötets
flammande skålar. Läs mer →

(Madrigal)

Hur outtömligt sjunga havets skatter
ur vinterkölden bär man åter skarornas standar
nu höves sannerligen dig att glädjas, såsom över rika festmåltider. Läs mer →

If pursuivants of chirpy vapours
if clawed reminders
of the gibbet-cord
our nasty finger;
still we get never off. Läs mer →

Som fladdrar i mitt ögas blå rayoner
Och bites av mot kupans ekton träll
Kan sänkas, kan ge mod och flingor
Till sammansmultna, rutna ur ett kortkastell Läs mer →

Epilog ur sviten Disiecta membra meditanda

Kunde jag väl retinera mitt ord,
sedan hela den mobiliserade kälkborgartrion,
Elifas, Bildad och Sofar
(mantalsskrivna i Teman, i Sus och uti Naama)
lämnat mig ensam vid älven, sprutar sin brunljumma spray
att vaska ett genomtrist byke Läs mer →

Satt just på Freden
doppande mitt kluvna finger i sherryn
beredd att göra upp för en kväll
med Lizbeth (176–53–19;
man är proper i räkenskaperna!)
då en yngling ur servitutet
gled fram genom väggen
(nyttjade aldrig dörr,
emedan en man i ande och kraft). Läs mer →