Några unga tonsättare, bland dem undertecknad, instrumentalister och musikhistoriker ha på uppdrag av Musikvärldens redaktör efter grundligt övervägande sammanskrivit en kritisk studie över Konsertföreningens tidigare program samt därtill fogat ett positivt bidrag, ett nytt programförslag. Läs mer
Nytt på sidan:
”Karl’n skriver ju bara helnoter!”
Berättelsen om ”Groggkvartetten”
Historierna om Allgén är många, ofta berättade av ungdomskolleger som Sven-Erik Bäck och framför allt Sven-Eric Johanson. Till dem som handlar om själva musiken hör följande, vilka alla ger intryck av att främst vara frukter av berättarnas fabuleringsförmåga, men som senare visat sig vara alldeles sanna – om än ibland något kryddade. Läs mer
Den andra första kvartetten
– och den första andra…
Stråkkvartett nr 1 (F-dur) op 3 (saknar datering)
Allgéns första fullbordade kvartett har – med de bitvis rasande snabba tempi han anger – en speltid på närmare 55 minuter. Han går alltså i alla avseenden ut hårt. Läs mer
Vid Babels floder…
I den sakrala musiken, nästan undantagslöst för kör a cappella, blir Allgén som mest ”abstrakt”, med ambitionen att ”musiken skall rinna genom tonsättaren som en ofärgad vätska” – en alldeles ren musik således. Det är tydligt att den är avsedd att vara a-personlig, att utgöra del i ett gudomligt bygge. Läs mer
Skönhet, skönhet till varje pris!
— om vägen till den stora komplexiteten
Hur var det Karl-Birger Blomdahl beskrev Allgén, när han i ett brev till Leif Kayser (14 juli 1945) karakteriserade sina kolleger i Måndagsgruppen? Läs mer
Vännen Claude till minne
– en dikt och ett samtal
I Allgéns verklista förekommer referenser till såväl Bach som Bartók. Men där finns också en ”motett över ett tema av Alf Härdelin”: Ego Iesu misi (1948). Härdelin (f.1927), som umgicks flitigt med Allgén under framför allt 40-talets andra hälft, har senare gjort sig ett aktat namn i helt andra sammanhang än de musikaliska. Läs mer
Vad var nu detta?
Någon gång framemot mitten av 70-talet satt jag och bläddrade i STIM:s lilla kvadratiska häfte över svensk pianomusik. Där, längst ned på första sidan, stod det:
Allgén, Claude L. – vad var nu detta? Varför hade jag inte hört talas om honom?
Claude Loyola Allgén – ett så osannolikt namn! Och nästan lika osannolika verktitlar…
Detta måste undersökas. Läs mer