Allgén omarbetade ju ständigt sina verk. I några få fall – såsom Fuga över ett tema av Bach, Stråkkvartett nr. 2 och In dulci iubilo – lät han de gamla versionerna ligga kvar på Svensk Musik. Detsamma gäller O munde, volo te dimittere. Eller glömde han kanske bara att plocka med sig dem? När han fick se mitt exemplar av O munde… i den gamla versionen, grep han nämligen raskt en penna och präntade ”Ogiltigt ex.!” på noterna (men han lät mig behålla dem…). På samma sätt skrev han ju ofta ”Defekt!” på sina egna exemplar av äldre versioner.

I ”Mellan extas och askes” berättar Mats Persson om verkets bakgrund:

Vid ett tillfälle, under tiden i Innsbruck, komponerade Allgén en hyllning till den avgående rektorn. Han skrev variationer över Innsbruck, ich muss dich lassen för stråkorkester eller -kvartett. ”Det var jag och några kamrater som skulle spela. Jag försökte skriva alla stämmor utom min egen så enkla som möjligt, för ingen av de andra kunde spela något vidare. Vi framförde stycket vid avskedshögtiden i kapellet. Och så det lät! Fruktansvärt!! Ja, det lät verkligen apa. Fullt av kvartstoner överallt! Efter framförandet kom rektorn fram till mig och sade beklagande: ’Allgén, ni måste verkligen vara en djupt disharmonisk människa!’.” Under det att han berättade den här historien för mig formligen tjöt han av skratt.

Så långt Mats Persson.

Bland resterna i Allgéns hus återfanns också ett ”magnetophonband”. Det visade sig innehålla en inspelning av vad som förmodligen är generalrepetitionen inför ovannämnda framförande. Verket färdigställdes ju, som så många allgénverk, under jul- och nyårshelgerna, och är daterat den 29 december 1953. Och på en av Allgéns egna ljuskopior kan man läsa: ”NB!) verket framfört 1954 i Innsbruck”.
Och nog lät det, alltid:

Han skriver även:

”12/XII -65) inl. till Kammarmusiker Karl Erik HOLM, Sthlm, avsett för ’Filharmonins Kammarensemble’ (våren–hösten 1966? evtl. på turnérepertoir?)” Och han understryker att titelsidans ”per chordas” skall utläsas: ”helst stråkorkester!”.

Allgén vänder sig alltså till samme ”Kekke”, som han senare – och lika förgäves – satte sitt hopp till när det gällde Londonderry Air.

Den första av de fem variationerna utgörs av den koralsats över Heinrich Isaacs melodi som Allgén skrev redan 1947, och som även ingår som första sats i Fyra liturgiska melodier. Att döma av tonsättarens egna ljuskopior har stämmaterialet, och troligen då även partituret – precis som den ursprungliga koralsatsen –, från början varit noterat helt utan taktstreck. De av Allgén omnämnda något större svårigheterna i violastämman består i stort sett av den tredje variationens löpande fjärdedelsrörelse – ett slags atonalitetens walking bass, om man så vill – ett karaktärsdrag som dyker upp emellanåt, tydligast i hymnen Iam lucis orto sidere.

Två detaljer skiljer den version som lämnades in till Svensk Musik från den ursprungliga. Dels har första violinens näst sista ton i Heinrich Isaacs inledande Innsbruck, ich muss dich lassen ändrats från fiss till f (ett i sanning märkligt ingrepp), dels har andra violinens löpning i takt 101 reviderats. Några dynamiska justeringar från ett av Allgéns egna partitur har här förts in inom klammer. I angivet tempo tar stycket knappt 7 minuter. På ett av tonsättarens exemplar står: Duratio: c:a 10,5 min. Det är gissningsvis erfarenheten från innsbruckframförandet som talar.

O munde, volo te dimittere original

Den reviderade versionen är av pikturen att döma sannolikt från tonsättarens sista decennium. Som ofta på senare år är Allgéns notbild svårläst. Men det gäller enbart när han skrev med tusch på transparang; hans blyertsoriginal var knivskarpa ända till slutet.

O munde, volo te dimittere handskrift rev. version

I detta fall har verket, för ovanlighetens skull, inte vuxit på längden, utan enbart utsatts för en myckenhet av rytmiska, melodiska och ornamentala variationer. Kontrabasen har delvis noterats separat, och det understryks ju redan inledningsvis att Allgén föredrar en version för stråkorkester.

O munde, volo te dimittere rev. version str-ork

I mitt exemplar har han icke desto mindre haft vänligheten att klargöra hur slutet skall spelas med stråkkvartett. Här kan man f.ö. se att Allgén själv hade problem med att läsa sin tuschnotation. Så har han tolkat delar av ordet ”tutti” i första violinen som ett korsförtecken, och följaktligen skrivit fiss i stället för f.

Den reviderade versionen uruppfördes av Svenssonkvartetten (Anna Lindal, Staffan Larson, Michaël Larson och Chrichan Larson) vid tonsättarporträttet i Borås den 24 september 1989: