I den katolska tidskriften Signum (8/2020)
skriver Mattias Lundberg om 100-åringen Allgén:
Musikern och tonsättaren Klas-Thure Allgén föddes i Calcutta i april 1920 och dog i en husbrand i Roslags-Näsby, Täby, 70 år senare, 1990. Redan dessa yttre ändpunkter på ett liv torde väcka visst intresse även för den som inte hört en ton av hans egenartade musik. För Signums läsare är Allgén eventuellt främst ryktesvis bekant såsom religiös mystiker, en av de konstnärer och intellektuella i sin generation som kom att kallas ”kulturkatoliker”. Till denna skara brukar också räknas skriftställaren Sven Stolpe, poeten Östen Sjöstrand, samt författarna Gunnel Vallquist, Birgitta Trotzig, Barbro ”Bang” Alving och Torgny Lindgren. De här senast uppräknade rörde sig dock inom centrala kretsar i svenskt kulturliv, domäner av betydande inflytande men av föga intresse för en sådan andlig allvarsman som Allgén. Han var i sanning en särling, både i sina kontakter och i sina konstnärliga och religiösa livsvärldar.
På musikområdet delade Allgén sin katolicism med ytterst få i Sverige, en av dem var så småningom tonsättaren Lars Edlund. Hans mål var att bli katolsk präst, och han var i ett avseende katolik i långt mer traditionell mening än de som bar epitetet ”kulturkatolik”, samtidigt som han saknade all typ av en för andra naturlig andlig kollektivism. Han har kallats ”hyperintellektualist” och ”hyperindividualist”. Hans religiösa samhörighetskänsla var inte buren av samfundsgränser eller historiska kontexter. Och hans kärlek till den romerska kyrkan besvarades inte med dess bejakande av hans kall.
Det är många rykten i svang om Allgéns liv. Vissa har broderats ut till ett slags Münchhausen-historier – aldrig av honom själv, sällan heller av vänner eller Allgénkännare. Oftare däremot av yngre tonsättare för vilka Allgén blivit symbolen för det missförstådda, det storslaget seriösa skapandet och det kompromisslöst hyperpersonliga tonspråket. Han har framställts som en känsligare och vekare konstnärssjäl än vännerna i den så kallade Måndagsgruppen kring Karl-Birger Blomdahl, och därmed som missförstådd, utnyttjad och åsidosatt av de mer durkdrivna aktörerna. Vi ska återkomma till balansen mellan myt och belagda förhållanden i Allgéns liv, men dessförinnan bör nämnas att även hans verk omgärdas av rykten och mytbildning. Det har sagts både i initierade och mindre invigda kretsar att många av kompositionerna är ospelbara, och att detta var en del av hans estetik – att kräva det omöjliga och groteskt komplexa av musikern. Detta mytkomplex, odlat redan av hans samtida vänner, har först efter hans död börjat granskas närmare.
Musikalisk översikt
Att inte alla verk är ospelbara (om än vissa fasaväckande svåra tekniskt och strukturellt) har visats vid sentida lyckade framföranden. Föreningen Ny Musik i Borås arrangerade 1989 – närmast på dagen året före Allgéns dramatiska frånfälle – en konsert där flera mindre verk spelades. 1994, fyra år efter tonsättarens död, spelade Zetterqvistkvartetten delar av den sjätte stråkkvartetten. Samma år framfördes den monumentala violinsonaten (av drygt två timmars spellängd) av Anna Lindal. I föreningen Ny Musik finns Björn Nilsson, idag tveklöst den störste kännaren av Allgéns liv och musik, och som också räddat undan en omfattande samling av Allgéns originalpartitur och skissböcker. Nilsson har uppskattat noterna som av honom bärgades från andra våningen av Allgéns utbrunna hus till ”ca 70 kg”, numera förvarade i Musik- och teaterbiblioteket, Stockholm. Som apostel för Allgéns musik hade Nilsson inom Ny Musik under innevarande jubileumsår 2020 programlagt ett flertal rena Allgénkonserter, men covid-19-pandemin gjorde dessa omöjliga att genomföra. Bland annat skulle trettondagsmässan Ante luciferum, liturgiskt komplett med både ordinarium och proprium, ha framförts i sättning för stråkkvartett. I väntan på att de planerade konserterna förhoppningsvis blir av, när virulensen har avklingat, kan man förkovra sig på Nilssons utmärkta webbplats om Allgén: www.allgen.se. Till Allgéns andra nutida förkämpar hör pianisterna Mats Persson och Henrik Löwenmark, samt violinisten Joar Skorpen (som även han spelat violinsonaten både live och på skiva). Skorpen är medgrundare till IORE-kvartetten, bildad 2003 med avsikt att spela Allgéns stråkkvartetter. Den andra kvartetten har utgetts på skiva – ett enastående verk från Allgéns ungdom. Persson har nedtecknat sina många samtal med Allgén i en form som påminner om Luthers Tischreden – en mycket viktig källa för framtida förståelse av Allgéns liv och verk. Glädjande kan alltså konstateras att Allgén idag av ett fåtal eldsjälar har kommit att förvaltas väl i nutida och förhoppningsvis även framtida musikliv.
De tidiga åren
Allgén föddes in i en borgerlig familj, där de välbärgade omständigheterna nog har spelat en viss roll i hans religiösa liv och identitet. Fadern Thure var agent för Forshaga i Calcutta. Modern hette Hjördis, född Johnson. Klas-Thure hade tre systrar. Redan 1936, flera år före de jämnåriga fränderna i Måndagsgruppen, skrevs Allgén in på Kungl. Musikaliska Akademiens konservatorium. Under åren på konservatoriet levde den tonårige Klas-Thure redan som ett slags tiggarmunk, ville inte äga något, avsade sig allt understöd från välbärgad släkt och vänner. Han rapporterades gå på Kungsgatan och tigga pengar till dagens asketiskt nödtorftiga spis. Vissa tycks ha uppfattat detta som ett slags skuldkänsla för hans burgna familjebakgrund, som en modern Siddharta eller Franciskus av Assisi. Under 1940-talet levde han ett enkelt liv med långa fotvandringar mellan norra Stockholm intill akademien vid Nybroviken, och vandringsfärder i hela Mälardalen för att besöka vänner och likasinnade, till exempel till vännen Sven-Eric Johanson, en tid boende i Hemfosa i Sörmland. Denna livsstil visade sig alls inte vara någon övergående fas och Allgén hade aldrig under sin livstid någon försörjning eller något arbete.
Allgéns religiositet var ett drag lika utmärkande för hans få nära vänner som för dem som bara observerade honom som ett excentriskt inslag i stadsbild och kulturliv. På fotografi med vännerna Sven-Eric Johanson, Sven-Erik Bäck och Göte Carlid (alla tonsättare i kretsen Måndagsgruppen) ses han bland annat på slutet av 40-talet framföra avantgardistisk gruppimprovisation i nattliga radiosändningar med ett stort och praktfullt bröstkors över enkla kläder. Måhända vid sidan av det väsentliga är det slående hur bildskön Allgén var under dessa år. Detta till synes aparta och möjligen irrelevanta värdeomdöme förtjänar att nämnas just eftersom han sedan sin död, i tryck och på nätet, oftast porträtterats med fotografier från 80-talet, som den gamle, vise och skäggige gudsmannen.
Hilding Rosenberg var den stora mentorn och förebilden för Bäck, Lidholm med flera måndagsgruppare. De yngre studerade inofficiellt för Rosenberg, ibland i akademiens lokaler, trots att Rosenberg inte formellt hade någon koppling till konservatoriet. Av något skäl verkar den annars uppmuntrande och förstående Rosenberg ha stött bort Allgén, när även han sökte sig dit, och till Rosenbergs sommarresidens i Dalarna. Detta tycks ha tagit hårt på Allgén. Med kontrapunktläraren Melcher Melchers var relationen omvänd – Melchers såg den tonårige Allgéns säregna begåvning och originalitet, och ville gärna få honom som elev i fri komposition, men Allgén avböjde och inskränkte studierna för Melchers till kontrapunktövningar, vilka dock rent tekniskt tydligt kom att bli betydelsefulla för honom.
Konversion och ohälsa
Hur blev Klas-Thure till Claude Johannes Maria Loyola? Claude var en romanisering av ”Klas”, Johannes och Maria de helgonnamn Allgén tog sig när han konverterade till katolicismen 1950. Loyola, efter Jesuitordens Ignatius, tillkom vid den något senare katolska konfirmationen. Det var nämligen en jesuit som upptog Allgén i katolska kyrkan, Herman Seiler, för övrigt grundare av tidskriften Katolsk informationstjänst, KIT (en av Signums föregångare). Allgén vistades i Rom samtidigt som nyss nämnde vännen Sven-Erik Bäck i början av 1950-talet. Även den blivande körnestorn Eric Ericson och konstnären Björn Erling Evensen var i den eviga staden under samma år. Enligt Bäck ska Allgén redan då haft planer på att ansluta till ”västkyrkans huvudstam”, med avsikten att också låta prästviga sig. Paret Bäck, hos vilka Allgén delvis levde i Rom, menade att en nekad påvlig audiens vid denna tidpunkt tog hårt på honom. Allgén fortsatte sina studier vid jesuitkollegiet Collegium Canisianum i Innsbruck. När han vid 1950-talets slut nekades prästvigning i den kyrka han ville ge sig till, verkar händelsen ha brutit ned ett redan skört psyke. Möjligen spelade omvänt också det sköra psyket in i bedömningarna hos de biskopar som inte ville viga honom, men otvetydigt är att detta var den stora livstragedin för Allgén. Under de långa och ingående studierna blev kontrapunkten lika komplex som hans teologiska resonemang och vice versa.
På det rent kroppsliga planet framstår för utomstående en annan händelse som kanske lika avgörande som utestängandet från prästämbetet. I ett försök att behandla Allgéns psykiska och mentala ohälsa genomfördes en lobotomi – en metod till vilken neurologin då hade en väldig tillit. Sverige hörde till de länder som genomförde ett internationellt sett stort antal lobotomier per capita, och ingreppet syftade till att isolera delar av hjärnan som ansågs ge upphov till svår ångest och depressioner. Det var alltid en chansning med vissa risker och syftet var även i detta fall att bota Allgéns melankoliska anfäktelser. Resultatet bedöms inte ha blivit lyckat. Melankolin och det som uppfattats som ”mani” förblev av allt att döma oförändrade. Allgén var ändå jämfört med vissa andra lobotomipatienter lyckligt lottad som inte fick sin kognitiva förmåga förstörd.
Under 1960-talet stod Allgén mycket ensam i det liv han delvis valt och delvis hamnat i av livets omständigheter. Samtidigt som ungdomsvännerna Bäck, Lidholm och Blomdahl besatte chefspositioner inom Sveriges Radio, Musikhögskolan med flera institutioner, hade Allgén blivit relegerad till musiklivets ytterkanter. Han framstod fortfarande som ett original som fascinerade, skrämde, men inspirerade. De flesta verk i hans stora produktion har förblivit ospelade. Hans två stora symfonier lär av logistiska och ekonomiska skäl aldrig bli spelade, vilket framstår som tragiskt för envar som studerat partituren. Erkännandet som kunde ha väntats uteblev. I Kungl. Musikaliska Akademien, där ungdomskamraterna Bäck, Lidholm, Ericson med flera samlades sedan början av 1960-talet, blev Allgén aldrig invald. Än mer anmärkningsvärt är att han först 1973, som 53-åring med 35-årig tonsättarbana bakom sig, invaldes i Föreningen svenska tonsättare. Allgén var också poet, och hans märkliga litterära alster är också värda ett djupare framtida studium. Alla vänner i musiklivet, med Sven-Eric Johanson som möjligen enda undantag, förlorade efter hand kontakten med Allgén. Isoleringen berodde delvis på hur Allgén uppfattades som person. Sven-Erik Bäcks hustru, Puck, uppger att asymmetrin mellan den omvärld han upplevde och den som delades av de flesta andra upplevdes som ”delvis mycket skrämmande”.
En av Allgéns närmaste vänner sedan 1940- och 1950-talet var den sju år yngre Alf Härdelin (1927-2014). Härdelin konverterade själv till katolicismen 1963 (även han genom Herman Seilers försorg). Hans intressen för birgittinska traditioner, medeltida fromhetsliv med mera delades av Allgén i lika stort mått som Härdelin intresserade sig för Allgéns och andra modernisters musik. Härdelin hade själv studerat Paul Hindemiths Unterweisung im Tonsatz, de kompositionsövningar som Måndagsgruppen samlats kring under krigsåren. Han underkastade senare Bäcks motetter för kyrkoåret en synnerligen sofistikerad teologisk-musikalisk analys. Allgéns tvåstämmiga motett Ego Iesu misi (1948) bygger på ett melodiskt tema av Härdelin. Texten är från Uppenbarelsebokens stora slutkapitel (Upp. 22:16): ”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” Ryckt ur sammanhanget finns även här samma metaforik som till trettondagens introitus och öppningen på Allgéns Ante luciferum.
Även Härdelin har kommenterat att Allgéns världsbild sällan var kalibrerad mot omvärldens och medmänniskornas. Detta hänger av mycket att döma också samman med stark individualism. Som exempel på denna kombination kan nämnas Allgéns annons i Konsertföreningens medlemshäfte om erbjuden kontrapunktundervisning: ”Speciellt: polytonala och polyrytmiska problem aktuella vid den enskilda linjens intervalliska och rytmiska individualisering, de arkitektoniska principerna för tematiskt arbete samt den hyperpolyfona (5–12-stämmiga) satsens teknik”. Det förefaller osannolikt att någon av Konsertföreningens subskribenter lockades till sådana studier 1945. Som ytterligare exempel på kompromisslös individualism kan räknas det faktum att när den radikala falang Allgén tillhörde samlades till en framstöt för modernismen inom Stockholms kammarmusikliv (i form av programförslag till kammarmusikföreningarna) kunde inte Allgén ansluta till detta, utan lämnade in ett helt eget förslag, vilket kan tolkas som kritiskt även till vännernas förslag.
Slaget står som jag uppfattar det i Allgéns verk egentligen om ”verkligheten” – vilken verklighet återspeglar Allgéns andliga sökande och musikaliska skapande? Pianisten och musikforskaren Ingmar Bengtsson menade i en artikel i konsttidskriften Prisma 1948 att ”[f]rågan är om inte Allgén med sin nästan medeltidsmässigt abstrakta och skenbart hyper-objektiva musikuppfattning är den mest ’romantiske’ av alla i kretsen [av modernister], just därför att han är den mest verklighetsfrämmande.” Så kan bara den skriva som förlagt ”verkligheten” till något som kan beskrivas i terminologins och den konstnärliga metodens prosa. Men om man föreställer sig en transcendent verklighet som ter sig olika för varje individ – en klassisk tanke i mystisk tradition – så är det frågan om det inte är just en tafattjakt på skildrandet av ”verkligheten”, såsom självupplevd, som präglar Allgéns musik. Att detta skulle vara romantiskt får stå för Bengtsson, vars utsaga idag framstår som svårförenlig med hur Allgéns musik faktiskt ter sig, både i noterna och i klingande form.
Det som här refererats hör till det vi kan studera i spåren efter Allgén i svenskt musiklivs annaler. Till mytens område hör kanske däremot historierna om Allgéns ständiga gravallvar och totala brist på mellanmänskliga förmågor. Tvärtom vittnar många av dem som träffat honom om en jovialisk uppsyn, med upptåg, bullriga skratt och självironi. Han lär ha skrockat åt att ungdomen i Täby centrum kallat honom ”reserv-Jesus”, och tågresor med honom har hos vissa gett minnen för livet. Härdelin har berättat att Allgén vid ett tillfälle försökt få kontakt under en tid, men att det inte blivit tid. Då kom ett meddelande: ”Jag har blivit pingstvän!”. När Härdelin kom skyndande – nog andligen och kyrkligen bestört – meddelades att detta bara var ett skämtsamt sätt att få hans öra.
En orosande att minnas
Det blir många jämna Allgénår i ett under detta 2020. Det är 100 år sedan hans födelse, 70 sedan hans konversion till katolicismen och 30 år sedan hans död. När Allgén brann inne i sin mors ärvda hus i Täby var det inte bara han själv som rycktes från jorden. Olyckan omintetgjorde också de planer han enligt Mats Perssons bordssamtal hyst om att efter sitt frånfälle kunna inrätta ett barnhem i byggnaden. Detta skulle ha bekostats med den aktieportfölj han ärvt av fadern, men vilken i stället nu diskvalificerade honom från att få den socialhjälp från Täby kommun han nog behövt för att klara sitt eget liv.
Så slutade ett liv lika fattigt på timliga tillgångar och yttre framgång som det var rikt på konstnärligt skapande och religiösa insikter. Vi kan vara tacksamma för att vissa kompositioner och annat notmaterial kunde räddas ur brandhärden och att kännedomen om Allgéns liv och verk ännu sprids i våra dagar. Vid Konstakademiens högtidsdag vintern 2020, omedelbart före det svenska coronavirusutbrottet, talade Mats Persson om Paul Klee och Walter Benjamin, men även om Allgén. Han sade i sitt tal:
Allgén var nog inte lätt att ha att göra med – han var kompromisslös både privat och i sin konst och jag har aldrig träffat en person med en sådan stark, okuvad integritet. Han stod utanför maktens brödraskap och han uppfattades säkerligen som en störande faktor – en galning. Han var en orosande och en provokatör i ett musikliv där lojaliteternas band knyts bakom stängda dörrar och tunga draperier. Jag instämmer i den växande kör av röster, som numera hävdar att Allgén var en av våra stora och betydande tonsättare under 1900-talet. Jag vet att hans tid kommer.
Undertecknad delar Perssons förhoppning om att Allgén på sikt kommer att få en tryggad plats i det svenska 1900-talets musikhistoria, men också, lika viktigt, i dess kyrkliga historia. Även om han inte knöt kontakter bakom tunga draperier, eller påverkade kultur-, musik- och kyrkopolitik som många av sina ungdomsvänner, så står hans musik ut som ett monument över ett annat 1900-tal som inte får glömmas bort, ett 1900-tal där radikal modernistisk individualism helt sammansmält med en religiositet orienterad kring de fundamentala teologiska problem som möter människan både i konsten och i det egna livet. Allt detta kan man höra i Allgéns Fantasia för piano 1956. Här finns stor dramatik, subtila gester, meditation och ett allvar som inte kan beskrivas på annat sätt än som en ”andlig klarsyn”. Det är 50 minuter musik rotad i ett slags radikalism i rent etymologisk mening (ett sökande av rötter).
Litteratur och texter
Bergfors, Per-Gösta: Mitt hjärtas melodi: En bok om Sven-Eric Johanson (Göteborg, Ejeby, 1994).
Härdelin, Alf: Minnen från vägen (Ängelholm: Catholica, 2010).
Lundberg, Mattias: Sven-Erik Bäck (Möklinta: Gidlund, 2020).
Nilsson, Björn: www.allgen.se (webbresurs med noter, kommentarer och texter om Allgén)
Skivinspelningar
Fantasia (1999) Alice records (ALCD 0020) Mats Persson, piano.
Stråkkvartett nr. 2 (2005) Nosag (NOSAG CD 114) IORE-kvartetten
Violinsonat, 2 CD (2005) Nosag (NOSAG CD 3115) Joar Skorpen, violin.
Violinsonat, 3 CD (2006) Bis (BIS 1381/82) Ulf Wallin, violin.
