”Djärv, oerhört djärv, men fri”
Allgéns möte med musan i unga tonår förefaller ha varit omvälvande, och från de första kompositionsförsöken i 14-årsåldern formligen väller musiken ur honom. En föreställning om den passion som drabbat honom, kan vi få av ett brev till en klasskamrat, tillika hans stora ungdomskärlek:
Stora Rör den 15 juli 1935.
kära Anne-Charlotte!
Tredje och fjärde satserna av min Faust äro nu också färdiga. Hur ljuvligt är det inte att skapa? Finns det något underbarare än att få vandra som jag fram på de ensliga stigarna och känna hur mitt huvud flödar av toner? De spränga och spränga, tills jag har dem framför mig på papperet. Finns det något ljuvare än att känna en egen skapelse? Vad bryr jag mig väl om världen med all dess ondska blott jag får skapa och ge. Ett liv kan icke gestalta sig mycket rikare, ty ”musiken är en högre uppenbarelse än vetenskapen och filosofien”, sade en gång L. van Beethoven. Här på Öland lever jag större delen mitt eget liv fritt från de flesta alldagliga inflytelser. För yttervärlden kanske det synes, som om jag vore en kärv och inåtvänd natur, men jag ber den förlåta mig, min värld är tankens värld. Där är jag lycklig som ingen annanstans. Men för att kunna utveckla sig, leva vidare och spränga det omgivande höljet och i stället framträda som en strålande uppenbarelse för mig behöver min tanke en omgivning, som fullständigt harmonierar med det inre. Den finner jag i naturen. Utan denna omgivning skulle min tanke fullständigt ”kvävas i sin linda” och aldrig komma ut till det strålande evigt sälla ljusets och sanningens värld. Dit vill jag föra den, och måtte Gud hjälpa mig därmed. Min konst är djärv, oerhört djärv, men fri.
Lev väl!
Din Klasse.
Det allra äldsta bevarade verket av Allgén – undantaget Sorgepreludium op. 1, 1934 – är den lilla körsatsen Linnea, från maj 1936.
Linnea följdes i augusti samma år av Kväll och frid. Men inget av dessa båda stycken fick plats i följande lilla häfte, som komponerades mellan september 1936 och 28/10 1937.
Som synes bygger två av sångerna – Längtan och Snöfrid – på Allgéns egna dikter, sannolikt hans tidigaste bevarade poetiska försök.
Som de flesta tidiga verk präglas även dessa sånger av en romantisk, mycket nordisk ton. Fem år senare är det kontrapunktikern Allgén som möter oss, exempelvis i Jesu, djupa såren dina (Djursholm 13/4 1941). Vid det laget har han börjat praktisera den livslånga egenheten att notera sina verk för blandad kör med fyra olika klaver, en för varje stämma – sopran-, alt-, tenor- respektive basklav. Till råga på allt är i detta fall även sopranen noterad i C-klav.
Men det visar sig att Allgén går bort sig bland klaverna. Sålunda är sopranstämmans två första takter de facto skrivna i G-klav.
Men här framgår med all önskvärd tydlighet att Allgén inte är klavbunden; det rör sig visserligen i grunden om en strikt, fyrstämmig kanon, en dubbelkanon, men han tvekar inte att göra några smärre justeringar för samklangens skull.
Jesu, djupa såren dina (orig.) (PDF)
Jesu, djupa såren dina (str-4) (PDF)
Samma, lätta pragmatiska kontrapunkt kännetecknar den betydligt rörligare körsatsen Herre, vår konung (april 1941), som efter en generalpaus avslutas med en av alla dessa majestätiska, kontrapunktiskt formade ackordprogressioner som Allgén skrev vid denna tid. Dess huvudtema dyker för övrigt även upp som en del av tematiken i Symfoni.
Herre, vår konung (str-4) (PDF)
Stråkkvartettversionen av Herre, vår konung är i originaltonarten, medan Jesu, djupa såren dina transponerats upp en stor ters. Båda uruppfördes av IORE-kvartetten i Borås den 23/4 2017.