Bredvid den i många avseenden ofantliga Tonkraft – pezzo sinfonico per orchestra d’arci (1976) och de åtminstone till omfånget mer beskedliga Fyra liturgiska melodier (1947) finner vi ytterligare ett opus för samma besättning: Londonderry air – fantasi över en irländsk folkmelodi för stråkorkester o. solister.

Som så ofta hos Allgén uppträder även detta verk i flera olika skepnader.

Ursprungsversionen, som finns som ljuskopia i Statens musiksamlingar, är daterad Holmiae, 16/11 -48.

På försättsbladet har Allgén skrivit: ”Till Dr. Dir. Albin Johansson och K. F.:s orkester från tonsättaren Claude Loy. Allgén Sthlm. 17-4 1956.” Detta är parentetiskt inte att förstå som en tillägnan, utan innebär enbart att just detta exemplar överlämnats till Albin Johansson. Som dedikation får man väl snarare uppfatta det avslutande Soli Christo Gloria, med tillägget A.M.D.G. (Ad maiorem Dei gloriam, alltså Till Guds allt större ära).

Detta är samma version som i skissböckerna.

Tonsättaren lämnar till att börja med dessa instruktioner:

”I det inledande largot äro 2 versioner möjliga, av vilka dock Version 1 avgjort är att föredraga.

Version I: hela violinkören delas i 4 stämmor;

Version II: (en mindre önskvärd version, avsedd endast för orkestrar med rytmiskt mindre väl utrustade musiker!)

A) de 4 violinstämmorna besättas med 4 solister, näml. sålunda:

Vl. I: solist ända fram till sista takten för 1.
Vl. II: solist ända fram till sista takten för 1.
Vl. III: solist ända fram till sista takten för 1.
Vl. IV: solist ända fram till 3:e takten för 1.

B) i det inledande largot är viola-stämman hela tiden tutti.”

I följande transkription har inledningsvis Allgéns sätt att notera meterfission, d.v.s. flera samtidiga taktarter, övergivits för överblickbarhetens skull.

Londonderry air version 1 (PDF)

Första satsen i Stråkkvartett nr 3 bygger uteslutande på de allra minsta byggstenarna, tre- och fyrtonsmotiv samt skalelement, medan Allgén i In dulci iubilo och Londonderry air huvudsakligen arbetar med montage av större, prefabricerade byggelement, antingen av egen tillverkning eller hämtade ur den gemensamma musikskatten.

I detta fall utgår han – förutom från Londonderry Air – från tio egna melodier av varierande längd, från 4 till 34 fjärdedelar, vilka dyker upp mellan 2 och 10 gånger.

I inledningen, liksom i den avslutande celloduetten, är det inte många toner som faller mellan stolarna, medan det, bredvid titelmelodin, lämnas rikligt utrymme för fri kontrapunkt i det centrala, polyfona avsnittet.

Nedanstående materialinventering är visserligen något av en koloristisk mardröm, men kanske ändå i någon mån klargörande för Allgéns sätt att arbeta.

Londonderry air version 1 materialinventering (PDF)

Version 2, som efter branden återfanns som ljuskopia i flera exemplar, är noterad på nya transparanger. På ett av de exemplar som nu finns i Statens musiksamlingar står det: ”Version II: defekt! (Obs! blyertsskizz till Version III)”, medan man på ett annat kan läsa:

”avsett för Filharmonikernas kammarensemble (K.-E. Holm)
[konsert (turné el i Sthlm) 1966–67?]

Bäste Kekke!

Föredrar att ni spela detta verk i första hand före tidigare inlämnade variationer över ett tema av H. Isaac.

Roslags Näsby–Sthlm, jan. 1966
(Klas-Thure) Claude”

Vi kan alltså konstatera att Allgén inte kastat in handduken utan tio år senare återvänder med samma stycke till samma orkester i förhoppning om att bli spelad. Tack vare dessa båda dateringar kan vi sluta oss till att den odaterade version 2 är tillkommen mellan 1956 och 1966.

Här har den måhända något provocerande kommentaren om ”rytmiskt mindre väl utrustade musiker” strukits.

Förutom tre nya takter, en i början och två i slutet, består revisionen framför allt i utökad ornamentik, i en mängd tillagda förslag och drillar. Men även en och annan ton har ändrats. Dessutom har tempot höjts i vissa avsnitt, så att det nu är detsamma hela stycket igenom.

Londonderry air version 2 (PDF)

Version 3, även den utan datum, är utförd på samma transparanger som version 2. Dessa finns hos Svensk Musik.

Allgén har här, liksom oftast på senare år, strukit sitt efternamn och nöjt sig med Claude Loyola. Och så har den avslutande tillägnan bytt föremål, från Kristus till hans moder.

Här har graden av såväl rytmisk, melodisk som polyfon rikedom – komplexitet, för den som så önskar – höjts avsevärt. Så innehåller exempelvis de enskilda stämmorna i det inledande avsnittet material som en ensam solist näppeligen kan bemästra. Nå, sådana problem går att lösa. Därtill förväntas både violaster och kontrabasister stämma om sina instrument under pågående färd, vilket man kanske kan tycka inte måste ha varit alldeles nödvändigt. Nåväl, även sådana problem går att lösa.

Efter den lilla virtuosa kanonen mellan soloviolin och soloviola vid siffran 8 har en kortare Quasi cadenza för viola lagts till, följd av ett högspänt, kontrastrikt avsnitt (molto intenso, con tutta forza – liksom med den ovanliga föreskriften veemente – vilket ställs mot piano dolcissimo), varefter en polyfon sats med uteslutande konstflageoletter tar vid. Här är tonsättaren nästan lika ekonomisk som inledningsvis i utnyttjandet av sitt material, även om han tar sig betydligt större friheter med det – såpass stora att det emellanåt är vanskligt att avgöra vad som är varianter av de ursprungliga melodierna respektive fritt komponerande.

Och som sagt, vilket djup av rikedom – och tänk bara vad han kunde ha gjort med Gotländsk sommarnatt!

Londonderry air version 3 (PDF)

Londonderry air version 3 materialinventering flageolettavsnitt (PDF)