Bland Alléns kvarlåtenskap fanns några som vanligt av elden anfrätta, men i huvudsak tydbara, transparanger innehållande ett stycke för cello och piano: Lento. Det visade sig vara en celloversion av Romans för violin och piano (Holmiae 15-9-55):
I partituret har Allgén gjort några smärre, sedvanliga blyertstillägg, som inte beaktats i denna utskrift av solostämman.
Året efter orkestrerade Allgén violinromansen – men angav för ovanlighetens skull nytt datum: maj 1956 – nu med titeln Romans för violin och orkester/Romanze für Violine und Orchester.
Denna instrumentation kom sedan att leva vidare i violinkonsertens andra sats, som dock byggdes ut till dubbla speltiden, med bland annat två solokadenser och kontrapunktiskt präglade mellanspel. Tempot är fortfarande lento, men metronomtalet har höjts från halvnot = 52 till 72.
Ingen annan komposition av Allgén torde ha fått så snabb och bred spridning som denna romans, men så är det också ett av hans mer lättillgängliga verk.
Lento spelades första gången av Nils Tidstrand och Carin Gille-Rybrant, då med titeln Romans, i en radioinspelning i november 1956, alltså efter bara ett år. Några ändringar hade då gjorts i cellostämman (takt 42, 90–93, 147–162, 192–194). Om detta skett med Allgéns välsignelse eller rentav på hans initiativ, är inte bekant. (Dessa ändringar har med inspelningen som utgångspunkt här noterats som ossia.)
Violinkonserten är daterad Näsby-Park 31-8 1957, och dess andra sats spelades in av Leo Berlin och radioorkestern under Siegfried Naumann i mars 1959 och radiosändes i september samma år.
Allgén muttrade vid upprepade tillfällen över Naumanns insats, i synnerhet över hur denne behandlat valthornen. Och tittar man i Naumanns bevarade partitur förstår man varför. Han har helt enkelt självsvåldigt ”rättat” Allgéns instrumentering och gjort mängder av strykningar, framför allt av hornen. Inte undra på att upphovsmannen purknade till.
Själva originalet, Romans för violin och piano, uruppfördes först i maj 2000 av Martin Gelland och Mattias Holmström.