Det första man såg om man väl tog sig uppför trappan till övervåningen i Allgéns brunna hus, var en rejäl trave notpapper som låg på en stol. Helt oskyddade och täckta av snö. Det översta lagret var alldeles förkolnat och den första sida som det över huvud taget var möjligt att ta hand om – om så bara som litet fragment – var sidan 2.
Men vad var detta för någonting? På sidan 13 började uppenbarligen sats 2, och från sidan 15–16 var brand- och vattenskadorna såpass ringa att det ändå gick relativt obehindrat att läsa noterna. Det var helt tydligt musik för violin och orkester. 675 partitursidor inalles. 17 satser. Ett gigantiskt verk, alltså.
Men violinstämman såg på något sätt malplacerad ut, som kommen från en annan tid, och gav dessutom ett vagt bekant intryck.
Så småningom dök det i några andra nottravar upp ett par skisser och en transparang som förklarade det hela. Där angavs titeln till I capricci alternativt Dai capricci al moto perpetuo, och tonsättaren bar dubbelnamnet Paganini-Allgén. Naturligtvis, det var så det var! Allgén hade helt enkelt tagit Paganinis 24 capricer för soloviolin och försett dem med orkesterackompanjemang.
Och som så ofta började Allgén i blygsam skala. Första satsen omfattar tolv partitursidor och 73 takter, alltså tolv takter mer än Paganinis caprice nr 16 i g-moll – elva takters inledning och en extra takt på slutet. Speltid: en minut och 20 sekunder.
I capricci sidan 7
Men förhållandena skulle ändras. Redan sats 2 är på 30 sidor, och sedan fortsätter det: 22, 19, 12, 21, 30, 25, 16, 30, 62, 86, 45, 29, 72, 84, 80. Det innebär naturligtvis att Paganinis del i det hela krymper efter hand.
Man frågar sig varför Allgén gav upp arbetet. Sju capricer återstod ju att bearbeta. Och varför har han bara skrivit rent en enda sida på transparang? Naturligtvis hade det varit ett kolossalt arbete att fullborda, men han var ju inte direkt arbetsskygg. Och varför nämnde han aldrig verket, vare sig i samband med sin soloviolinsonat eller sin violinkonsert? Det var ju inte precis så att det hamnat i ett skåp i källaren och därför fallit i glömska.
Allgén skrev inte bara mängder av tekniskt extremt krävande verk, han hade uppenbarligen också ett alldeles särskilt intresse för det högvirtuosa, manifesterat inte bara i det mest kända exemplet, Fantasia för piano, där han ju föresatt sig att skriva ett ”krävande virtuosnummer”.
Han tycks ha intresserat sig för virtuositeten i sig, för det virtuosa som uttryck – såsom i Linguis barbarorum, ett halsbrytande perpetuum mobile för violin, eller i de stora kadenserna till Carmen Perlotense – och då är Paganini inte långt borta. Det är alltså inte så förvånande, kanske, att Allgén intresserade sig just för capricerna, även om det ju är en högst egensinnig idé att låta beledsaga dem med orkester.
Men Allgéns bidrag är nog mer att beskriva som orkestral kontrapunkt än som ackompanjemang, och skulle orkestersatsen emellanåt anta karaktär av rent ackompanjemang så är det ändå alltid lite på tvärs – rytmen haltar eller tonarten är skev.
Allgén visar här virtuositet och lätthet i handlaget. Han har uppenbarligen haft roligt, detta är musik med glimten i ögat. Att säga att han varit på slapstick-humör är kanske att ta i, men nog finns det en lätt doft av cirkus emellanåt eller åtminstone känslan av en Fellini-film på lite för hög hastighet. Ibland bjuds det på närmast musikalmusikaliska kvaliteter, vilka väl snarast är en återspegling av det stundom sentimentalsmäktande drag som finns hos Paganini.
Men även om lekfullheten lever kvar genom hela verket, är det nog ingen tvekan om att allvaret och tyngden växer efter hand, vilket väl också kan sägas återspeglas i satsernas växande omfång. Och trots alla sina variationer är detta ändå ett stilistiskt sammanhållet verk, ett som sannolikt inte liknar någonting annat Allgén har skrivit.
Tempot är i allmänhet högt, kanske alltför högt. Möjligtvis kan det tänkas uppstå konflikt mellan det tempo som Paganini tycks fordra och det tempo som orkestersatsen tillåter.
Men om svårigheten med Allgéns Konsert för violin och orkester (1957) i första hand ligger i att finna violinister som vill åta sig ett så krävande instuderingsarbete, ligger den här väl snarare i orkestern; solister som har studerat in solostämman finns det ju redan en uppsjö av.
Allgéns partitur klingar som noterat. Hans minst sagt ovanliga sätt att notera exempelvis engelskt horn och valthorn, nämligen i altklav, har behållits (till glädje för oss som inte har något problem med att läsa altklav, men aldrig har förstått det här med transponerade instrument…), liksom även vanan att skriva basklarinett och barytonsax i basklav.
Dynamiska föreskrifter är i serien som helhet å den ena sidan extremt precisa, å den andra summariska. Allgén arbetar med de allra finaste dynamiska schatteringarna, såsom flera olika nyanser av forte samtidigt – quasi forte, poco forte, ben forte, più forte. Men han nöjer sig samtidigt ofta med exempelvis en enda dynamisk notering för samtliga stråkar eller träblåsare. Här har hans sätt att notera ibland följts slaviskt, ibland inte, det är lite som det har fallit sig.
När det gäller crescendo- och diminuendosvällare är han – som alltid – extremt skissartad, varför det ofta är vanskligt att avgöra exakt var de skall börja och sluta.
Vissa felaktigheter, framför allt i tvetydiga fall, har apostroferats med ett Sic!, medan andra stillatigande rättats till. Också en och annan egendomlighet, såsom tremolo på frusta/piska eller sordin på träblåsarna, har utmärkts på samma sätt. Felaktiga förtecken har ibland rättats till inom klammer, ibland utan. Även det är lite som det har fallit sig.
De stora siffrorna längst upp anger originalets sidnummer.
Allgén är för övrigt inte alldeles ensam om att ha orkestrerat Paganinis capricer, det har även den litauiske tonsättaren Giedrius Kuprevicius gjort – alla 24 t.o.m. Han fullbordade sin version för violin och stråkorkester 1999. Den är mycket välgjord, och betydligt mer diskret, stilenlig och tjusigt följsam än Allgéns.