Till de originalmanuskript som gick att rädda ur Allgéns hus efter branden, hörde ett litet pianostycke som kastade ljus över ett av hans allra märkligaste, för att inte säga mest oförklarliga verk, Dubbelfuga för orgel. Upprinnelsen visade sig vara den trestämmiga Fuga för piano, som fullbordades på annandag jul 1940.
Detta är ett av kontrapunktikern Allgéns allra första verk, men redan här visar han sitt polyfona handlag. Det välformade fugatemat är uttrycksfullt men ändå sakligt, och med perfekt balans mellan kromatisk expressivitet och sekvensartad automatik.
Ett knappt år senare dyker samma fuga upp igen, denna gång i stråkdräkt, men i övrigt oförändrad, som förspel till Akt V i Musik till Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” op 7 (14/10 1941).
Köpmannen i Venedig Akt V (PDF)
Dubbelfuga är en tät, mestadels femstämmig, bitvis t.o.m. sexstämmig sats med dubbla pedalstämmor. Det är uppenbart att Allgén hade bristfälliga kunskaper om orgeln – han överskattade exempelvis ”volympedalens” förmåga att reglera dynamik – och de tvetydiga dynamiska anvisningarna är knappast genomförbara. Inte heller är det möjligt för en organist att själv spela samtliga stämmor. (Vilket dock inte utgjorde något hinder för Sven-Eric Johanson…)
Men dubbelfugan har även sitt ursprung i Les Impressions de Poculectelocte – symfoni för orkester (våren 1942). Låt oss stanna ett ögonblick vid den senare, som tvivelsutan är ett av de märkligare verken i orkesterlitteraturen.
Också denna musik griper delvis tillbaka på Köpmannen i Venedig, men denna gång på Uvertyr till ”Köpmannen i Venedig” op 6 (9/8 1941).
Redan inledningen är häpnadsväckande. Efter en mer än två minuter lång pukvirvel stiger musiken långsamt i låga blåsare i en uppladdning inför den första huvuddelen (allegro distinto, fjärdedel = 138); en virvelvind, ett snurrande hjul om fyra takter som för varje varv drar med sig ytterligare en stämma – från 1 till 16 stråkar, från piano till fortissimo – tills med ett plötsligt klipp blåsare och slagverk tar över alltihop, men nu vänt upp och ned…
Åter till dubbelfugan: Ovanpå den ursprungliga, trestämmiga pianofugan, som behållits intakt med undantag för några smärre tonhöjdsförändringar samt uteslutandet av trångföringsdelen (takt 41–46), läggs två till karaktären mer mekaniskt dansanta stämmor vars material till största delen är hämtat ur ovanstående, 16-stämmiga fyrtaktsperiod. Dessa stämmor transponeras så att samma ton (nästan) aldrig förekommer vertikalt. Men inte nog med att Allgén sammanför musik av så olika karaktär, han förhöjer också graden av rytmisk komplexitet genom att den ena stämman bitvis har taktarten 9/4 och den andra senare 7/4 mot grundfugans 8/4. I slutet av dubbelfugan, under själva ”codan”, lägger han dessutom in en kraftfull koralsats.
Dubbelfuga framfördes första gången av Sven-Eric Johanson, vid Inga-Lill Allgéns och Tore Hultkrantz’ bröllop den 22 september 1946.
I Mitt hjärtas melodi – en bok om Sven-Eric Johanson skriver P-G Bergfors:
”Vännen Sven-Eric, som var en av de få i tiden som visade åtminstone god vilja att framföra Allgéns musik, kan berätta om när han skulle spela på systerns bröllop, en fuga som tog en halvtimme och var så hiskeligt svår, särskilt i pedalstämman, att han inte kunde utföra verket komplett utan att slå knut på benen. Han valde då att spela ett avsnitt bara, en fuga i fugan.
Men någon skvallrade för Allgén, som själv inte var med om bröllopet, och denne skickade genast ett skällsbrev till Sven-Eric. Han var inte vatten värd för sitt tilltag att inte exakt följa tonsättarens angivelser. Men vänskapen de två emellan bestod även det provet!”
I komplett skick uruppfördes verket av pianoduon Kristine Scholz och Mats Persson vid en radiokonsert i mars 1994. Den senare berättar:
(…) Själv gav jag mig på den stora Dubbelfuga för orgel och bearbetade den för två pianon [1988], ett tilltag som inte väckte Allgéns odelade förtjusning.”Pianot är ett slagverksinstrument – pang säger det, sedan dör tonen ut – och det kan inte gestalta ett kontrapunktiskt förlopp.” Mina invändningar att man med rik, skiftande dynamik och artikulation kan suggerera fram flerstämmighet, möttes endast av hans förakt. ”Suggestion ja, det är ju bara inbillning!”
(…) Sina möten med Björn Nilsson brukade han avsluta med orden ”…och hälsa den där Persson att han håller fingrarna borta från dubbelfugan!”
Bland Allgéns egna ljuskopior av Dubbelfuga återfinns exemplar med instrumentationsanteckningar, exempelvis för stråkorkester, och – ser man på! – för två klaver.
En transkription för klarinett, fagott samt stråk- och brassensemble, gjord av Björn Nilsson med visst bistånd av Lars Sandberg, framfördes hösten 1994 av Futurumensemblen under ledning av Kjell-Inge Stevensson (dock med fagotten ersatt av basklarinett). Instrumentfördelningen är enkel: Stråkarna spelar originalfugan, precis som i förspelet till Köpmannen i Venedig, klarinett och fagott spelar de båda nya stämmorna, och blecket brassar på i den avslutande koralen. I själva verket krävs egentligen två klarinetter och två fagotter för att utföra de ”dubbelgrepp” som finns i respektive stämma.
Stråkstämmornas dynamiska anvisningar, liksom fraserings/bindebågar, har med undantag för de fem sista takterna kopierats rakt av från Köpmannen i Venedig. Anvisningar som enbart finns i dubbelfugan har placerats inom klammer. I träblåsarstämmorna gäller förtecken enbart följande ton. Man får väl tänka sig att klarinett och fagott flyter på relativt oberoende av underredet, men ändå i stort följer dess dynamiska växlingar. I stämmaterialet för klarinett och fagott har väsentliga förändringar av orgeldynamiken satts inom parentes. För överskådlighetens skull har Allgéns notation med skilda taktarter övergivits.
I takt 48 och 50 sträcker sig klarinettstämman nedanför B-klarinettens omfång, varför några toner oktaverats.
I takt 49 har Allgén oktaverat tre toner i violinstämman, vilket här inte beaktats (men upplysningsvis markerats inom klammer).
Dubbelfuga kl (PDF)
Dubbelfuga fg (PDF)
Dubbelfuga vl (PDF)
Dubbelfuga va (PDF)
Dubbelfuga vc (PDF)
Dubbelfuga kb (PDF)
Vad är då att säga om tempot? Originalfugans tempobeteckning är lento, medan det nytillkomna materialets ursprungligen alltså var fjärdedel = 138. I dubbelfugan anger Allgén fjärdedel = 80. De framföranden som hittills gjorts av dessa tre verk – pianofugan, stråkfugan och dubbelfugan – uppvisar kraftigt skiljaktiga tempi. Från fjärdedel = 70, och till och med under det, till halvnot = 70+, d.v.s. mer än det dubbla tempot.
Kjell-Inge Stevensson valde i dubbelfugan att låta träblåsarstämmornas originaltempo vara vägledande, och med tanke på att de står i klanglig relief mot stråkarna, var det säkert klokt. Hans tempo var halvnot = ca 56.
Kanske kunde man föreställa sig en version för två orglar, där den ena spelar den trestämmiga fugan och den andra de båda tillkomna stämmorna. Det borde funka, även om det bleve en våldsamt orättvis arbetsfördelning, och det skulle ju också möjliggöra en såväl klanglig som dynamisk differentiering.
Den oktavering av ursprungsmaterialet (takt 49) som Allgén väl förmodligen gjort för spelbarhetens skull, har inte heller här beaktats.
När skrevs då den icke daterade dubbelfugan? Med all sannolikhet tidigast 1942 och allra senast 1946. För det tidigare årtalet talar det faktum att Allgén ofta gjorde nya versioner i rask följd. För det senare att den typ av klipp-och-klistra-collage som det handlar om i de nytillkomna stämmorna – som ju knappast kan sägas konstituera en fuga – annars tycks dyka upp första gången i Sicut enim exhibuistis (31/1 1947), om då än i mer renodlad form. Det verk som väl närmast påminner om dubbelfugan, med sitt sammanförande av våldsamt disparata element i ett strikt kontrapunktiskt sammanhang, Sérénade pour pécheurs, följer 1948. Det är väl dessutom rimligt att tänka sig att Sven-Eric Johanson spelade något relativt nyskrivet.