Ursprungsversionen av Linguis barbarorum, ”Perpetuum mobile” per Violino solo är daterad Holmiae, 9-5-1953 och bär dedikationen Soli Christo Gloria.
Den skiljer sig på några få punkter från den version som finns på Svensk Musik:
Linguis barbarorum (version 2) (PDF)
Tempot är detsamma, men det saknas metronomtal. Och här inleds med åtta takters introduktion innan evighetshjulet snurrar igång:
Linguis barbarorum (version 1), inledningen (PDF)
Version ett slutar även något tidigare, nämligen med det kraftiga pizzicatoackordet på näst sista raden i version 2. I övrigt är dessa båda barbardanser identiska.
Den 10-11 1955, också det i Holmiae, hade Allgén färdigställt en version för violin och piano, där pianot framstår som synnerligt varierat och kapriciöst ställt bredvid violinens envetet skavande 16-delar.
Här får man också förklaringen till att den senare soloversionen inleds med tio fjärdedelar paus. Den är nämligen inte bara ett solostycke, utan utgör också violinstämma i duoversionen, vilken således inleds med piano. För övrigt är det ursprungsversionens takt 6–8 som modellerats om till pianointroduktion. Här har tempot också sänkts, om än marginellt, från 167 till 160 slag i minuten.
Av de ursprungliga transparangernas 19 sidor fattas sid. 13–14 och 17–18. På sid. 12 och 19 har smärre ändringar gjorts. I sin egen ljuskopia – det veterligen enda kompletta bevarade exemplaret – har Allgén gjort noteringar för en instrumentation samt även fört in en mängd nytt material – ackompanjemangsfigurer, nya teman o.s.v. Längst upp har han skrivit ”Violinkonsert III Satz (Rondo?)” Och mycket riktigt, här finns grunden till det som så småningom skulle bli den kraftigt utvidgade sista satsen, Finale, i Konsert för violin och orkester. Speltiden har vuxit från knappt 9 minuter till drygt 25. Konserten är slutdaterad Näsby Park 31-8-1957.
Samtliga dessa verk, alltså såväl solo- som duoversionen och violinkonserten, har uruppförts av Joar Skorpen.
Men material ur solostycket Linguis barbarorum – alltså de virtuosa 16-delarna – dyker upp även i andra verk från mitten av 50-talet. Först i Quartett No. IV (8-7-53) och senare – ungefär samma avsnitt för övrigt – i Fantasia för piano (2-8-1955). Vem vet, det kanske finns fler exempel?