I en stort upplagd artikel i Prisma nr 6/1948 skriver Ingmar Bengtsson om ”Den unga svenska musiken”. Blomdahl står överst på prispallen och vederfars en mängd notcitat. Sedan presenteras i fallande ordning Bäck, Lidholm och mer summariskt Johanson, Leygraf, Milveden och Carlid. Den ende av måndagsgrupparna som inte föräras en enda liten notbild är Allgén. Han avfärdas sålunda:

Till den i Stockholm verksamma gruppen hör också Klas-Thure Allgén. Föga av hans musik har ännu framförts, huvudsakligen emedan den är så gott som outförbar. Liksom för Bäck står även för Allgén det religiösa i centrum. Men hans logiskt klara resonemang kring religiösa och konstnärliga problem präglas av en egenartad känslokyla och en benhård fanatism och detsamma kan sägas gälla hans ytterst komplicerade och abstrakta kompositioner. Frågan är om inte Allgén med sin nästan medeltidsmässigt abstrakta och skenbart hyper-objektiva musikuppfattning är den mest ”romantiske” av alla i kretsen, just därför att han är den mest verklighetsfrämmande.