I P-G Bergfors’ Mitt hjärtas melodi – en bok om Sven-Eric Johanson (Bo Ejeby Förlag, 1994) dyker även Allgén upp vid några tillfällen:

Klas-Thure Allgén kom redan som 16-åring 1936 in på Ackis och hade då börjat komponera på autodidaktisk grund. (…) han studerade altfiol, för övrigt ungefär samtidigt med den blivande symfonikern Allan Pettersson. Allgén läste även kontrapunkt för Melcher Melchers, men han kände inget förtroende för Melchers som tonsättare. Melchers själv tycks ha önskat Allgén som elev i komposition, men denne avstod alltså från det gentila erbjudandet.

Allgén var en av de första bland äldre-eleverna, som Sven-Eric mötte då han gjorde sitt inträde på Ackis. Ytterligheter dras gärna till varandra och de båda var verkligen olika i de flesta avseenden. Sven-Eric kom från ett strängt religiöst präglat hem, där man levde under relativt små omständigheter. Allgén kom från ett burget hem i Djursholm, där Mammon spelade större roll än Gud.

Allgén ville helst inte låtsas om att han var rikemans son. Som radikalt kristen ville han inte äga någonting och avsade sig understöd från sina föräldrar. Man kunde se honom gå omkring på Kungsgatan och tigga. Det hörde till hans livssyn att leva på allmosor.

Sven-Eric och Klas-Thure grundlade tidigt en varm vänskap som aldrig grumlades men tvärtom förstärktes av de livliga diskussionerna dem emellan både i musikaliska och religiösa frågor.

(…) Man vågar nog anta, att hans [Johansons] stora beundran för Allgén grundas främst på den kompromisslöshet som var kännetecknande för dennes skapande. Det skulle aldrig fallit Allgén in att (som Johanson) skriva bruksmusik, musik på beställning, musik för amatörer eller för barn. (Sid. 28–29)

Om ”Hemfosa” och ”Groggkvartetten”

I Sorunda nådde honom [Johanson] posten på adressen Gudby, Hemfosa. Vännen Allgén kom ofta vandrande (!) från Stockholm de tre, fyra milen dit på besök och fann det senare ortsnamnet så pittoreskt att han valde att i fortsättningen kalla sin gode vän Sven-Eric för ”Hemfosa”. Det smeknamnet använder fortfarande hans generationskamrater gärna om honom.

Allgéns år vid Ackis lär ha varit de lyckligaste i hans liv. Trots att han redan då möttes av närmast total oförståelse som kompositör. Som exempel: han hade nyligen skrivit en stråkkvartett, som tog ett par timmar att spela. Den inleddes med fjorton minuter av enbart helnoter, där alla teman presenterades. Allgén fick skäll, när han visade den för Tor Mann. ”Den här kan inte spelas, begriper Ni väl.” ”Jo”, genmälde Allgén, ”visst är den lite lång, men man skulle kanske kunna inta någon förfriskning i pauserna mellan satserna?” Det var en bra idé, tycke Mann. Allgéns magnum opus kallades därefter gemenligen för ”Groggkvartetten”. [Det råder knappas någon tvekan om att det är Stråkkvartett nr 3 som åsyftas.]

Men Sven-Eric fascinerades av Allgén, och han värdesatte högt Allgéns musikaliska omdöme. Bra, tyckte Klas-Thure om den pianokvintett som Sven-Eric skrivit 1941. ”Så när som på några homofona partier.” Benhård polyfoni, skulle det nämligen konsekvent vara för Allgén. Så snart det kom ett vanligt ackord, sa han: ”Där upphör ju musiken.” (Sid. 34–35)

Om besöket hos Rosenberg

Om somrarna vistades Rosenberg ofta i Dalarna och privatundervisade då gärna yngre tonsättare. (…) Dit hade den sommaren [1944] även Allgén och Lidholm sökt sig. (…) Allgén fick inte vara med i undervisningen. ”Inte tillräckligt musikalisk”, tyckte Hilding. Allgén fick dock delta i de dagliga partiturstudierna. Annars höll han sig mest för sig själv och med sina egna idéer. Han började skriva klockan sju på morgonen, noter massor av noter, på blad som han nålade fast på timmerväggarna i sin stuga. (Sid. 36–37)

Om Måndagsgruppen och Dubbelfugan

De var av mycket olika kynne, de sex, och det befruktade givetvis diskussionerna. Blomdahl var alltså centralgestalten, organisatoriskt begåvad. Lidholm uppfattades som ”romantikern”. Bäck var av en melodisk natur, som han i sitt sökande efter ett absolut personligt tonspråk kom att göra våld på. Allgén hade ett oerhört snabbt och skarpt intellekt och var väldigt verbalt begåvad. Han var den mest allmänbildade och hade tentakler åt alla håll. Men som tonsättare tog han inga som helst hänsyn till teknisk spelbarhet eller till tid.

Vännen Sven-Eric, som var en av de få i tiden som visade åtminstone god vilja att framföra Allgéns musik, kan berätta om när han skulle spela på systerns bröllop, en fuga som tog en halvtimme och var så hiskeligt svår, särskilt i pedalstämman, att han inte kunde utföra verket komplett utan att slå knut på benen. Han valde då att spela ett avsnitt bara, en fuga i fugan.

Men någon skvallrade för Allgén, som själv inte var med om bröllopet, och denne skickade genast ett skällsbrev till Sven-Eric. Han var inte vatten värd för sitt tilltag att inte exakt följa tonsättarens angivelser. Men vänskapen de två emellan bestod även det provet! (Sid. 41–42)

[Av de musikaliska ”oförrätter” Allgén lidit, återkom han även på senare år ständigt till dels denna, dels hur dirigenten Siegfried Naumann behandlat hornstämmorna i radioinspelningen av andra satsen i fiolkonserten. Allgén kunde för övrigt vara tacksam för att han slapp höra hur solisten, Leo Berlin, många år senare offentligen förlöjligade hans violinkonsert vid ett seminarium om Gunnar Buchts dito på Musikhögskolan i Göteborg.]

Om tävlingen på Grensholm

Från året 1949 förtjänar ännu en smått ”historisk” begivenhet att omnämnas här. Den har annars förblivit okänd för nästan alla intresserade utom för dem som själva var med den gången, runt Kristi Himmelsfärdsdagen i maj. Till sin gamla gård Grensholm vid Roxens strand hade Augustin och Brita Mannerheim bjudit in Måndagsgruppen. (…)

En dag den gången på Grensholm erhöll alla tonsättarna ett och samma tolvtonstema, som värden på stället, baron Mannerheim, hade hittat på. Var och en placerades inlåst på ett rum, utan instrument till hjälp, och skulle sen på kort tid komponera ett stycke musik, där de resurser som fanns på Grensholm kunde utnyttjas vid uppförandet.

Det blev en ädel tävlan, som avgjordes i två klasser. Dels röstade de deltagande tonsättarna själva om vilken komposition som var bäst, dels röstade den lilla publiken. Tonsättarna stannade för Allgéns verk för blandad kör, violin, trumpet och piano. Publiken föll för Johansons komposition för två pianon och konsertant klavikord. Allt nyskapat material vid det tillfället togs om hand av Bäck men har dessvärre numera troligen förkommit. (Sid. 57–59)

[Tilläggas kan, att om man frågade Bäck, fick man svaret, att ”de noterna har greven på Grensholm, du får ringa honom”. Gjorde man det fick man beskedet att just Bäck tagit hand om dem.]

Om Rom och Bo Wallner

Klas-Thure Allgén hade studerat teologi, konverterat till katolicismen och tagit namnen Claude Johannes Maria Bernadette och senare även Loyola. Sen for han till Rom, tillsammans med Bäck, greps av grubblerier och så svår ångest, att han för att slippa kvalen lät lobotomera sig. Det var en metod att operera hjärnan som i början av 50-talet var rätt vanlig men långtifrån förfinad. Hos Allgén dämpades ångesten, men ingreppet förde störande mentala bieffekter med sig.

Teologistudier utomlands tog merparten av Allgéns tid fram till 1961. Han gled snabbt ut ur det svenska musiklivet – om han någonsin varit inne i det. När Bo Wallner 1968 kom ut med sin 436 sidor omfattande bok ”Vår tids musik i Norden”, nämnde han inte på en enda rad Allgén vid namn. (Stort bättre har inte heller hans tonsättarvänner Göte Carlid och Sven-Eric Johanson hanterats i denna avhandling med biblisk status. Bara några få rader om vardera, det innebär oförlåtliga missbedömningar.) (Sid. 64)

[Uppgiften att Allgén även tagit namnet Bernadette hade vi inte tidigare stött på, men det innebär ju inte nödvändigtvis att den är felaktig. Namnet saknas visserligen på Allgéns eget visitkort, men det har senare visat sig att han faktiskt använde det vid något enstaka tillfälle:

Riktigt vad som utspelade sig i Rom 1950 är lite oklart. Enligt Sven-Erik Bäck, vars hustru Puck även var med på resan, förvägrades Allgén audiens hos påven, och ”då gick någonting sönder hos honom, tror jag”. Vad effekterna av lobotomin beträffar – vi föreställer ju oss ofta lobotomerade som personlighetsbefriade grönsaker – var den Allgén sidadministratören lärde känna något under andra halvan av 80-talet så lite grönsak man kan föreställa sig – skarp, spirituell, med glimten i ögat och med en stor portion humor.]

Om Måndagsgruppens symfonier

Av Måndagsgruppens tonsättare är Sven-Eric Johanson den som mest och bäst ägnat sina krafter åt symfonin. Av Blomdahls tre verk i genren kan endast nr 3, ”Facetter”, uppfattas som livskraftig, och ändå finns alla inspelade på CD. Lidholm har inte alls intresserat sig för symfoniformen, medan Sven-Erik Bäck åtminstone snuddade vid den i tre fall under tidigt 50-tal. Klas-Thure Allgéns två gigantiska och himlastormande symfonier lär i oredigerat skick aldrig komma att framföras av praktiska skäl. (Sid. 168)

[Förmodligen är det Les impressions de Poculectelocte och Fantasia som åsyftas.]