Efter några konserter under 40-talet utsattes Allgén för sina sannolikt första tidningsrecensioner. De behandlade uruppförandet av fyra av de 67 sånger som Allgén komponerade mellan den 10 augusti 1939 och den 1 maj 1941. Det får väl beskrivas som en rätt så häpnadsväckande lektyr, kan man tycka.

(…) Klas-Thure Allgén hade kommit på den gammalmodiga idén att sätt musik till en kort liten idyll av Gellerstedt, ”Till svalan”. Alldeles oberörd av den gellerstedtska akvarelltonen lade han upp ett scherzo som skulle kunna bli en lustig sak om man tog bort sångstämman. (Signaturen C. B–g. i DN 22/4 -41)

(…) Klas-Thure Allgén har hittills gjort sig känd genom en annons om undervisning i matematisk kontrapunkt, en ansökan till professuren i komposition och en insändare i Musikvärlden med frigjorda åsikter rörande Konsertföreningen. De tre sånger som nu klangfint framfördes av Eva Prytz hör enligt uppgift till en tidigare period i den 27-årige tonsättarens liv. Men det var oförsiktigt att ta fram dem. Den som så obesvärat tar itu med ”Paradisets timma”, denna lysande Heidenstamska ingivelse, och förvandlar den till dålig dansvisa, den avslöjar ett ungdomligt lättsinne som helst inte bör göras mer allmänt känt. Men Allgén kanske har saker från någon senare, mognare period? (Yngve Flyckt i Expressen 30/3 -47)

(…) Dess emellan hann man också med kvällens musikaliska muntration, som var av det makabra slaget och naturligtvis kom från 40-talisthåll. Det var det kanske mest högljudda av snillena på den kanten, hr Klas-Thure Allgén, som äntligen fick fritt forum för sina naiva livsyttringar och serverade en mängd obegåvat pianopladder med löst påklistrad sångstämma utan några som helst beröringspunkter mellan text och ton. Det hela lät bara fjolligt och t. o. m. de andra moderna allvarsgossarna satt nog och ängslades att reaktionens hiskligaste hydra börjat anfäkta broder Klas-Thure. Och denne verklige ljusriddare har därtill haft blygsamheten och den goda smaken att söka en professur i komposition. Gud bevare fru Musica! (C. G. i Aftonbladet 29/3 -47)

(…) Till och med ett par sånger av den fanatiske unge 40-talisten Klas-Thure Allén visade sig vara så trohjärtat inriktade på traditionellt välljud, att man nästan häpnade – men förmodligen har de tillkommit innan kompositören bestämde sig för att förbluffa världen med helt andra hugskott och fyndigheter. Vid tonsättningen av Topelius’ ”Sjung! Sjung!”, Heidenstams ”Paradisets timma” och Runebergs ”Törnet” anfäktades han tydligen inte av någon skräck för att låta som en banal efterklangspoet; här gav han utlopp åt ett ungdomligt svärmeri lika ohämmat som de kalfatrade 1800-talsromantikerna. Men på en ganska viktig punkt tog det ändå emot för honom: han kunde inte lägga sin melodistämma riktigt naturligt för människorösten utan måste behandla den en smula sofistikerat instrumentalt. Eva Prytz hade följaktligen inte alltid så lätt nu att ge ett rättframt levande uttryck åt hans sånger, men hon föredrog dem i alla händelser mycket vårdat – och lite senare fick hon ta skadan igen i ett par verkligt sångbara och charmfulla romanser av Grieg och Alnaes. (K. R–n. i SvD 29/3 -47)

(…) Efter denna tämligen stilla inledning väntade man sig att bli konfronterad med allehanda egendomliga former, inkongruenta och texikava såväl som protofenyla och paramentala. Programmet upptog nämligen tre nya sånger av den som modernist betraktade Klas-Thure Allgén, vilken i egenskap av pedagog tillkännager att han undervisar ”speciellt i polytonala och polyrytmiska problem, aktuella vid den enskilda linjens intervalliska och rytmiska individualisering… samt den hyperpolyfona (fem- till tolvstämmiga) satsens teknik”. Hans ande skulle nu befrukta lyrik av Topelius, Heidenstam och Runeberg. Det började med gamle Zachris’ ”Sjung, sjung brusande våg!” Ännu efter de första åtta raderna kunde man misstänka att kompositören drev med publiken, men så småningom framgick det otvetydigt att han menade allvar med denna fjolligt romantiska girlandtillverkning. Rekordet slogs dock i Heidenstams ”Paradisets timma” eller Runebergs ”Törnet” – det är svårt att avgöra vilken. Kanske vill man nederlägga segerkransen inför den förra. Livad av en total okunnighet om diktens mening, värde och naturliga deklamation hade tonsättarens här frambragt en halvmelismatisk, knyckigt trallande sångstämma som kom orden att ramla om varandra som bitarna i en bygglåda.
Hr Allgén tillhörde dem som sökte professuren i komposition vid Musikhögskolan.
Eva Prytz gjorde vad hon kunde av sångerna, men man skulle ha fått ett starkare intryck av begåvning hos henne om hon över huvud taget inte hade framträtt i dem. (C. B–g. i DN 29/3 -47)