Akrostikon; poetisk introspektion i form av tema med variationer

Mellan plommonens mognad
och de grå hudarnas häng
såg jag mig själv
löpa linan ut
betvingande havsskummets sälta
lyftande sobert patenen
idyllens saxa, spunna kokong.

Munvigt och peppert beskar jag
endast för lorderna
lakanens mjukare hörn
lipande med kondolanten
artigt med svävande svift
nära till harvärjans
pudel.

Ledan vid hejdukars dunster
oviga skråpukars ätt
mätte det möjligas svala
mittgenomsprängda kvarter
och löste
(ni märker moralen?)
ekot i fimbulens natt.

Nutilldags laber till sinnes
ser jag i jungfrurnas dans
mer en de sippas palaver
oerhört vunnen i läng
gitter ej röra de dömda
nymfernas
aloeskimrande lik.

Dock: det står åter att tolka
och tyda
chikanernas åldriga signa:
helt eller delvis
de som nifertiternas
elfenbenfotade gåtor
gira åt buktiga stränder.

Redan i gryningens timmar
(åh, denna stelnandets skräck!)
hade jag
under en täckande mantel
dröjt för att äntligen finna
arten och formen för sanningens
regionala natur.

Normativt framstår i zenit
arbetets ärbara skam
som, det sägs, spelas mot
hydror, övervuxna av fjäll
äger tillika det svunnas
närgånget timade
ganglierytm.

Som om den flöte förgäves
ådrornas svallande saft
ge abstinensens fullbordan
juvrernas flamma odör
aning om höga triumfer:
Gudomens sammanbrott!
Människan tillvarons mål!

Ichtyssymbolernas vävnad
gjuten på barnsbena grund
slungar dock ständigt tillbaka
jaget i skälvan och fly
ännu i hösten
lämnar på tinningens båge
vemodet pärlande svett.

Långsamt välves i högmod
ögonens hemliga rund
paras nävert i kast med
apologeternas kält, som
ljuder likt tvinnade strängar
i de förskrumpna
navlarnas nymånesfär.

Almarnas nattståndna luder
nämner till orlov och frist
under skuggornas brant
tolv till tretton
basuner
efemärt stuckna i larm
täckande tankens reträtt.

Varnande hand på min skuldra:
icke för tusen dukater
nekar jag längre de blek
gästerna vid mitt hov
andel i amsagans svindlande
nardusdoftande arv;
detta på Trons manifest!