Bland resterna i Allgéns hus återfanns några skrynkliga och brandskadade transparanger i halvformat. På dem var noterat en sång för enstämmig soprankör, In principio erat verbum (Joh 1:1–14). Strax före slutet delar sig dock den unisona kören och blir tvåstämmig. Som så ofta i ursprungsversionerna saknas även här dynamiska anvisningar.
In principio erat verbum, 1-2-st. (PDF)
Därefter har tonsättaren arbetat vidare med en utvidgning, på alla ledder naturligtvis. Stycket blir genomgående tvåstämmigt och växer även på längden.
In principio erat verbum, 2-4-st. (PDF)
Således är avsnittet fr.o.m. sid. 5 rad 3 till fortissimo mitt på sid. 8 nytillkommet, alltså nästan halva stycket. Den nya, tvåstämmiga satsen inleds och avslutas med en fyrstämmig harmonisering av första frasen av melodin till Sv. psalm 273, en harmonisering som tar en en märklig, kadenserande omväg innan den når fram till sista klangen. Som så ofta (exempelvis Dedicatio ad Mariam) ändras tonhöjden när ett inledande avsnitt återkommer i slutet, i detta fall stiger den en helton.
I skissböckerna anges inte bara det slutliga tempot (Allegro moderato, fjärdedel = 108), utan även Un poco sostenuto (fjärdedel = 80).
Ingenting, vare sig vad gäller musiken eller texten, talar väl emot att man låter satsen växa på bara ena hållet och framför en tvåstämmig version utan förlängning. Däremot kan man fråga sig om dynamiken kring snittpunkten på sid. 4 (markerad med streckad linje) i det fallet eventuellt kräver en anpassning. Men som ju framgått är dynamiken ändå alltid i någon mening utanverk, det sista som tonsättaren lägger till när själva kompositionen är färdig.
In principio erat verbum, 2-4-st. kort version (PDF)
Ingen av ovanstående versioner är daterad. Det är däremot deras fortsättning: Ovän med Gud (17/6 -48).
Direkt efter In principio erat verbum har Allgén i skissböckerna skrivit in hela den tvåstämmiga In principio-versionen med bläck men lämnat plats för en i huvudsak fyrstämmig sats för stråkar, som vanligt noterad i blyerts.
Denna stråksats kryddas dock med trumpet, tenorsax och tomar, och efter halva stycket introduceras ett med tiden alltmer kapriciöst piano. Avslutningsvis återkommer koralen – denna gång har de fyra stämmorna dubblerats en tritonus lägre, den är således åttastämmig.
Här finns visserligen en notering om ”text”, men utförligare upplysningar därom dyker upp först i den version som heter Serenad för syndare (Text: ”Ovän med Gud” av Klas-Th. Allgén) fantasi för talkör, trumpet, saxofon (tenor, baryton), piano, toms och orkester (Ob, 4 Trp, Basuner, Strk).
I partituret anges dock endast talkörens insats, varför enbart ett inledande fragment av originaldikten finns bevarat:
Axiomatiskt bär mot floden
min tankes bana nyter,
Brunglänsande och fylld av safter
timglasets rand och lökarna
förtryter.
Serenad för syndare existerar för övrigt bara som ljuskopia.
Satsen har försetts med en lekfullt expressiv inledning om 39 takter, som bland annat bjuder på en rad ”felaktiga” starter, då den ursprungliga tvåstämmiga kontrapunkten dyker upp i fel ”tonart”, för att varje gång avbrytas å det abruptaste, och den avslutas med den ursprungliga inledningskoralen.
Tonsättaren tillägger: ”Musiken kan också framföras ensam, isolerad från texten”.
Detta tillägg har strukits i den slutliga versionen, Sérénade pour pécheurs, som noterats på samma transparanger som föregångaren och är identisk med denna – med några få undantag: tonsättaren har delat in den löpande satsen i takter och gjort några nya inpass (saxofonglissandi sid. 2, basun och tomar sid. 10 system 1, basun sid. 15, saxar sid. 21 och oboe sid. 22; därtill har han introducerat wah wah-sordin i trumpet- och trombonstämmorna). Och så har talkören förstås bytt språk till franska.
Men rakt igenom alla dessa infall, inpass och anfall kämpar sig den tvåstämmiga kontrapunkten fram till synes oberörd, tillfälligt störd endast av ett sjutaktigt instick på sidan 20, då den fyrstämmiga slutkoralen klämmer sig in mellan stämmorna (ett instick som f.ö. annonserades som bilaga redan i Ovän med Gud). Och när kontrapunkten väl nått vägs ände, kommer slutkoralen på riktigt, denna gång alltså i åtta stämmor och med fullt brass till livaktigt ackompanjemang av stråkarna.