Josef Matthias Hauer (1883–1959) var under lång tid en litterär figur snarare än en klingande tonsättare. Han var ”tolvtonens andlige upphovsman” men betraktades livet igenom som kuf och fick stå i skuggan för framför allt Arnold Schönberg. Det var han som var förlaga till Fischböck i Franz Werfels Verdi, han spelade en avgörande roll för formandet av såväl karaktären Leverkühn som dennes idéer i Thomas Manns Doktor Faustus, och man kan väl fundera över vilken betydelse han egentligen hade för Hermann Hesses Glaspärlespelet. Det är inte utan att likheterna med Allgén är slående, så mycket mer nu när även han har tagit plats i skönlitterära verk.

Senast – och mycket oväntat – i Astrid & Amir, en ungdomsbok av Charlotta Lannebo med teckningar av Maria Nilsson Thore (Rabén & Sjögren, 2021), en berättelse som tvivelsutan har det självupplevdas karaktär. Nedanstående utdrag återges med upphovskvinnornas benägna tillstånd.

Allgén väckte ju uppenbarligen nyfikenhet hos barnen i grannskapet i Täby. Astrid, bokens huvudperson, som går i tredje klass, berättar (sid. 77):

Precis när jag kom till tennisbanorna fick jag syn på Prällen, som vi kallar honom. Det är en gammal gubbe som går omkring i lång svart kappa och en konstig hatt på huvudet. Han har grått tovigt tomteskägg och det lockiga håret i en märklig knut. Kring halsen hänger ett stort kors. Han ser verkligen ut som en gammaldags präst, mörk och dyster. Och så röker han fimpar som han plockat upp från marken.

Jag saktade in, för jag tycker han är skum och läskig och jag ville inte cykla förbi honom ensam. Till slut fick jag stanna för att vänta ut honom. Långsamt vek han av och gick uppför backen mot skogen med en kundvagn fylld med pantflaskor och tomma ölburkar. Den skramlade och lät. Från kundvagnen gick ett rep som han hade virat runt midjan. Det såg för bisarrt ut.

Jag vet att Prällen bor i slutet av en huslänga bredvid elljusspåret där vi brukar orientera med skolan. Det är ett riktigt ruskigt hus med avflagnad målarfärg och smutsiga fönsterrutor. Minst ett av fönstren är trasigt dessutom. Vi springer alltid fort förbi när vi måste passera hans hus.

När Prällen försvunnit utom synhåll började jag trampa hemåt igen. Medan jag cyklade fortsatte jag fundera på honom. Han hade alltid bott i vårt område och alltid sett lika underlig ut, men egentligen visste jag inget om honom. Varför såg han ut så där? Var han präst på riktigt eller bara utklädd?

Astrid och hennes kompis Amir bestämmer sig för att spionera på Prällen (sid. 86):

Vi bredde några mackor och fyllde en termos med varmt te så vi inte skulle dö av svält medan vi spionerade. Sen var vi verkligen redo.

– Hur galen sa din pappa att Prällen var? Sa Amir medan jag proppade ner provianten.
– Han sa ”knäpp”, sa jag. Mer tokig än farlig.
– Okej, det är det vi ska ta reda på, sa Amir och sköt upp glasögonen på näsroten.

Med varsin fullpackad ryggsäck cyklade vi iväg mot elljusspåret. Vi ställde cyklarna mot en tall och gick upp i skogen. Rätt snart hittade vi en perfekt spejarplats med god utsikt över Prällens hus. Vi lade oss bakom en stor och mossig sten en bit bort från motionsspåret, så att varken Prällen eller någon hurtig joggare skulle se oss och fråga vad vi höll på med. Amir ställde upp tubkikaren i ljungen. Jag tog fram anteckningsboken. Ungefär femtio meter nedanför oss låg Prällens risiga tomt. Eftersom hans hus var det sista i radhuslängan, kunde vi se både gaveln och baksidan där vardagsrummet antagligen låg. Huset såg fallfärdigt ut och fönsterrutorna var så smutsiga att det knappt gick att se in.

(…) Usch, vad det såg ut hos Prällen! En krossad ruta som om någon kastat en sten på den. Trasiga gardiner. En naken glödlampa dinglade fram och tillbaka i vardagsrummet. Där stod ett piano och något som såg ut som ett sånt där supergammalt skrivbord som jag tror heter skrivpulpet. På ett bord låg drivor med papper i jordens oordning. (…)

Jag ryckte till när Prällen plötsligt kom in i vardagsrummet. Han satte sig vid skrivpulpeten.

– Prällen kommer! viskade jag. Han tänder två ljus. Han sitter och skriver något på ett papper. Anteckna!

Amir slängde ifrån sig te och macka och fattade pennan. Jag hörde hur han skrev i rasande fart. Mitt hjärta bankade när jag såg Prällen rumstera om där inne. Den konstiga mössan hade han inte på sig. Håret var uppsatt i en knut i nacken.

Nu reser han sig och börjar gå runt, sa jag. Nu sätter han sig igen. Nu reser han på sig. Nu sätter han sig.

– Jag hinner inte med, sa Amir.
– Jag kan väl inte rå för att han inte kan sitta still! väste jag.

Men sen satt Prällen faktiskt still. En lång stund. Skrev. Och skrev. Bara en gång reste han sig för att spela piano. Svagt, svagt kunde vi höra några toner innan vinden svepte bort dem. Sen satte han sig vid pulpeten och skrev igen. Ibland kliade han sig i skägget. Han sträckte sig efter något på golvet och några sekunder senare hade han en glödande cigarett i munnen (…)

– Vad tror du han skriver? frågade Amir.
– Jag tror han är agent, sa jag. För Ryssland, kanske.

Barnen bestämmer sig för att undersöka Prällens sopor, de misstänker ju att han är spion (sid 99):

Det var papper, papper och åter papper. Säkert hundra konservburkar. Öppnade kuvert. Några oöppnade kuvert. Tre kulspetspennor, plastflaskor med någon olja i, snören, utbrunna värmeljus, en massa tidningar som såg väldigt gamla ut, femton mjölkförpackningar och så fyrtiofem använda tomtebloss.

Det var udda, tänkte jag.

– Alltså han har inte hört talas om källsortering, sa jag.
– Verkligen inte, sa Amir. Vi kollar breven först.

Jag läste på kuverten. Johannes Maria Claudius stod det på allihop. Tjugotvå var från Täby kommun och sex från Täby energi.

– Vilket namn! sa jag. Johannes Maria Claudius. Hur kan man ens heta det?
– Coolt, sa Amir. Snyggt, tycker jag.
– Undrar varför han får så många brev från Täby kommun. Här är det stämplat Täby kommun, socialförvaltningen.
– Han bor ju i Täby, sa Amir.

Jag drog fram brevet ur ett kuvert som det stod Täby energi på. Spioner läser till och med andras post.

– Här står det att elen stängs av om han inte betalar sin räkning, sa jag.
– Aha. Han har inte fått betalt av ryssarna än, sa Amir och rotade vidare bland avfallet. Här är fem burkar gröna bönor. Han gillar alltså bönor.
– Och tonfisk, konstaterade jag och fortsatte sortera.
– Mycket kattmat käkar han också, sa Amir och lyste på en hel hög med konserver som alla hade en glad katt på etiketten.
– Tror du inte han har en katt då? En sån där innekatt? (…)

Jag önskade faktiskt att han hade en katt. Det var ett så sorgligt hus han bodde i, men om han hade ett husdjur var han i alla fall inte ensam.

Jag tog tag i en tidning. Längst upp på sidan stod det Dagens Nyheter, 24 september 1976.

– Amir! Kolla, han har sparat tidningar från 1970-talet! Hur gamla som helst! (…) Tror du Prällen läser de här tidningarna fortfarande? Då läser han nyheter femtio år för sent.
– 70-talet, sa Amir. Då var kalla kriget i full gång. Massa spioner i omlopp. Det är ett intressant sammanträffande.

Jag blev mer och mer nyfiken på Prällen.

– Ska vi gå ner och kika in och se vad han gör? Han är nog i köket fortfarande, föreslog jag.

Vi smög nerför skogsbacken och vågade oss in på Prällens tomt igen.

Just som vi skulle titta in genom de slitna gardinerna i vardagsrummet tändes den nakna glödlampan i taket. Då hade elen inte stängts av än. (…)

Prällen vankade av och an i sin långa svarta dräkt. Han hade nog inte märkt oss ens om vi hade knackat på, så försjunken i tankar verkade han vara. Varje gång han gick mot fönstret trodde jag att hjärtat skulle stanna, men så tvärvände han och gick tillbaka.

Jag tryckte näsan mot fönstret för att se bättre. (…)

– Han sätter sig vid skrivpulpeten, rapporterade jag så tyst jag kunde. Reser sig nu. Vänta! Nu går han till pianot.

Sen hörde Amir själv vad han gjorde. Prällen klinkade några obehagliga toner, oj vad det skar i öronen.

– Intressant dissonans, sa Amir, alldeles för högt.
– Schhh! väste jag.

Men Prällen märkte ingenting. Han klinkade koncentrerat vidare.

Jag kände hur hjärtat lugnade sig och jag passade på att observera allt där inne i rummet. Det såg ännu hemskare ut på nära håll. Längs väggarna var tidningar staplade från golv till tak. På golvet stod en gammal soffa, belamrad av böcker, papper och tidningar. Längst bort i hörnet stod något mot väggen, det såg ut som en tavla på ett helgon eller något, och framför tavlan stod fyra tända ljus i röda glasburkar.

– Jag tror jag ser ett altare, viskade jag.
– Just det, sa Amir. Han är ju Prälle. Eller rättare sagt låtsas vara.
– Det kanske är jungfru Maria, sa jag.

Amir ställde sig upp och tryckte örat mot fönstret.

Musiken som klingade ut var vemodig och när Prällen reste sig från pianot och började traska runt igen såg han ut som världens olyckligaste människa.

Barnen googlar fram en text om Johannes Maria Claudius (sid 109):

Vi läste den korta texten om Prällen. Det stod att han för länge sedan varit medlem i en grupp som hette Torsdagsklubben. Det var visst några unga kompositörer som skrev väldigt modern och svår musik. Prällens kompositioner var värst, de var så svåra att spela att inte ens de skickligaste musikerna hade lyckats.

– Så musiken är ospelbar! sa Amir. Det stärker vår teori om att noterna bara är koder. Tycker du inte att det han spelade lät himla konstigt?
– Här står det också att han inte fått den uppmärksamhet han förtjänar, sa jag. Det är klart. Han vill ju vara hemlig.

Vi ögnade igenom avsnittet om Prällen en gång till.

– Det är för skumt det där att han är osams med påven också. Jag anar ugglor i mossen här, sa jag. (…)

Plötsligt slogs dörren på baksidan upp och ut på tomten kom Prällen med en stor plastdunk i handen. Det såg för lustigt ut att en gammal farbror med långt skägg och kors om halsen gick omkring med en plastdunk från typ en bensinmack.

Han gick över till grannhuset och knackade på. Altandörren öppnades och han steg in. Jag tog tag i Amirs arm. Vad höll Prällen på med? Efter en kort stund kom han ut igen med dunken som såg ut att vara tung att bära.

– Han har fått vatten, tror jag, viskade Amir.
– Varför behöver en rysk spion vatten? sa jag.

Prällen gick tillbaka in till sig, men kom snart ut igen. Jag tog fältkikaren för att se bättre. Han drog fram en gammal ranglig cykel som stod vid gaveln, och hängde något som såg ut som två termosar på styret. Så hoppade han upp på sadeln och trampade iväg.

– Nu skuggar vi honom, kom! väste Amir.

Fort som sjutton sprang vi ner till våra cyklar och hastade efter Prällen på lagom avstånd.

Det var inte så svårt att skugga honom, för han syntes rätt bra där han vinglade fram i den svarta särken, som en kråka på flykt. Men det gick fort, Prällen hade oväntat bra kondis.

När vi närmade oss centrum sneglade jag och Amir på varandra. Vad skulle Prällen göra? Skulle han bunkra upp med fler konserver? Eller vandra in på Metro och be Julle mala köttfärs?

– Kolla, sa jag. Han ska till kommunhuset!

Prällen ställde sin cykel precis vid ingången och försvann in. Jag och Amir parkerade i cykelstället en bit bort. När vi kom in i kommunhuset såg vi Prällen stå och hänga vid receptionen. Amir tog tag i min arm och drog med mig bort till en stor anslagstavla.

Vi låtsades läsa meddelandena samtidigt som vi hade koll på Prällen. Jag ögnade igenom protokoll efter protokoll och försökte se urintresserad ut över planerna på en ny parkering. Efter en stund kom en receptionist och öppnade luckan där Prällen stod. Det gick inte att höra vad de sa.

Amir stötte till mig i sidan. Jag vred på huvudet och såg receptionisten räcka över en telefon till Prällen.

Hon verkade inte alls vara rädd för honom, hon till och med log. Sen försvann hon. Prällen började genast fingra på telefonknapparna. Aha, han skulle ringa sina skumma kontakter.

Han hade visst många samtal att beta av. Han stod i en evighet vid disken och pratade och pratade. När damen i receptionen dök upp igen, ställde han ner sina termosar framför henne. Hon fyllde dem med något. En doft av kaffe spreds i foajén. Prällen drack ingenting utan skruvade bara på locken på termosarna medan han fortsatte prata i telefonen som han klämt fast med axeln så där som sekreterare i gamla filmer gör när de ska måla naglarna samtidigt som de babblar. Receptionisten såg så vänlig ut. Var hon i maskopi med honom på något sätt?

Jag gjorde ett diskret tecken till Amir och vi förflyttade oss nonchalant till en vänsoffa där jag halade fram ett anteckningsblock. Jag försökte höra om Prällen pratade ryska, men det var omöjligt att avgöra, för han mumlade med djup, entonig, grå röst.

Amir satt med en informationsskrift framför ansiktet.

– Jag kan läsa läppar, sa han och glimtade över kanten på broschyren. Nej, förresten, det går inte. Han har för mycket skägg!
– Han ringer ryssarna, sa jag.

Fram emot slutet av boken får barnen faktiskt höra musik av Allgén (sid 171–172):

Det var långa slingor av toner som lät falska och rena på samma gång. Det var kanske inte så vackert, men liksom mäktigt och mystiskt. (…) Prällen (…) var ett musikaliskt megageni, en sån där superextraordinär människa som jag egentligen gillar. Storslagen.

Astrid & Amir är skriven ”Till minne av Claude Loyola Allgén”.

Mattias Andersson – även han uppvuxen i Täby – hörde av sig:
”Läste precis utdraget ur Astrid & Amir som på pricken fångade mina barndomsminnen. Vem var han? Alla visste var han bodde – i det slitna huset upp mot skogen. Ett tag trodde jag att han var en kamelskötare från cirkusen som var på besök i Täby. Nu vet jag bättre. Nocturne är ett av de finaste pianostycken jag känner till. Jag har som körsångare sjungit de flesta av tonsättarna i Måndagsgruppen, dock ännu inte Allgén. Jag måste nog se till att det blir av.”

Dessförinnan dök Allgén upp i Eva Runefelts kritikerrosade Minnesburen (Bonniers, 2013), som är ”en lyrisk självbiografi, en berättelse på prosa och poesi”. I ett avsnitt kallat ”Sömn” beskriver hon den icke namngivne tonsättaren cyklande i Täby, där hon även själv, liksom Charlotta Lannebo, bodde som ung. Det inleds så:

”Frisläppt ur en dröm kommer han farande på sin cykel med den långa svarta capen som segel ut ur ryggen. I den vita cykelkorgen har han stora notpapper, det ser ut som om ljuden i hans huvud, under en kubformad svart hatt, dimper rakt ned på notraderna och sätter sig fint i små klungor.

Han cyklar alltid i farligt hög fart, bråttom hem att ordna de färska tonerna. Hans brådska och svarta kläder gör honom lik de kraftiga hundar jag ofta drömmer om. Med rödstrimmiga ögonvitor utan pupiller galopperar de ifatt mig alldeles vid uppvaknandet och en sträv tass drar över bröstet innan de försvinner i morgonen.”

Men först dök Allgén upp i Jörgen Gassilewskis Göteborgshändelserna (Bonniers, 2006), en roman om EU-toppmötet i Göteborg 2001. Huvudperson är T-Gul, och första gången Allgén nämns är på sidan 28:

”T-Guls fiolspelande kusin gick musikgymnasium på Hvitfeldtska och hade också åsikter. Hon hatade tråkmånsar. Hon hatade folk som inte var tydliga med var de stod politiskt. Hon hatade folk som inte visade vad de tyckte. Hon älskade en bortglömd svensk kompositör som hette Claude Loyola Allgén och som var jesuit och som levde mellan nittonhundratjugo och nittonhundranittio och som var något slags eremit. Hon brukade klaga på hur illa behandlad Claude Loyola Allgén hade blivit och hon dyrkade honom och han var ett geni och mycket svårspelad och det var fortfarande i stort sett bara hon och en pianist som hette Mats Persson som över huvud taget brydde sig om honom i hela Sverige och allt mer isolerad hade Claude Loyola Allgén bott i ett nedgånget litet hus i utkanten av ett radhusområde i Täby utanför Stockholm och när hans mor dog hade han blivit alldeles övergiven i det lilla huset och kommunen hade stängt av elektriciteten för att han inte hade betalat och han hade suttit i sitt stora vita skägg och komponerat och somnat från ett brinnande stearinljus och brunnit inne.”

Därefter förekommer Allgén ytterligare en handfull gånger i romanen.