Pange, lingua, gloriosi och Et lapidabant Stephanum är Allgéns mest omfattande ensatsiga körverk. De är inte daterade (vare sig i den gängse eller den alltför moderna betydelsen), men lämnades in till Stim 1968 och är sannolikt tillkomna i samma veva. De är veterligen det sista han skrev för kör. Eftersom de är samtida finns många likheter dem emellan. Vad som kanske framför allt skiljer dem från merparten av tidigare körverk, som ofta är tämligen abstrakta, är ett expressivt, dramaturgiskt/retoriskt drag.
I Pange, lingua, gloriosi möter en melodik som bitvis pendlar mellan två toner (ABA, CDC, BGB etc.), något som är vanligt i bland annat stråkkvartetterna, men tidigare knappast förekommer i vokalverken. Över huvud taget är detta nog Allgéns mest instrumentallika körsatser. Exempelvis är introduktionen till Pange, lingua, gloriosi inte olik öppningen av Stråkkvartett No. VII (1987).
Som så ofta hos Allgén hålls musiken samman av det allestädes närvarande temat. Och vad som till en början kan förefalla överdådigt, myllrande, rentav kaotiskt, blir så småningom något att vila i. Man är i någon mening alltid hemma. Det är hela tiden samma material även om ständigt överlagrat och interfolierat. Det ornamenteras, men inte mycket annan utfyllnad förekommer, det är så att säga lite bindemedel mellan de tematiska elementen.
Pange, lingua, gloriosi (hymnus in tempore Passionis) är en medeltida hymn (i den svenska psalmboken känd som Upp, min tunga, att lovsjunga). Och trots att Allgén ibland sneglade mot gregorianska förlagor, tycks det inte finnas någon koppling till den gregorianska melodi som vanligtvis sjunges till denna text. Det dominerande temat är i stället en lätt friserad, och efter hand lätt varierad variant av fugasubjektet i J.S. Bachs Fuga i ess-moll ur Das wohltemperierte Klavier I. Till detta fogas ett flertal motiv, så att det i sin mest utbyggda form varar hela 13 takter – vilket väl får betraktas som exceptionellt långt:
Bachmelodin presenteras till en början relativt oförvanskad; så småningom alltmer ornamenterad, varierad och fragmenterad. Den dyker upp ett 80-tal gånger, varav 15 upp och ned och 6 baklänges, det senare ganska ovanligt hos Allgén. Att han ändå brukar melodin i detta skick, beror förmodligen på att den är sådan till karaktären att den trots allt är relativt igenkännbar. Här förekommer även – om än ovanligt sparsamt – vad Allgén kallade meterfission, d.v.s. i detta fall att en stämma bitvis framskrider i ett helt annat tempo.
Transkription för stråkkvartett:
Pange, lingua, gloriosi (str-4)
Textförlagan till Et lapidabant Stephanum utgörs av slutet på Stefanus’ tal inför Stora rådet (Apg. 7:59–60). Här finns många små motiv och formuleringar som återkommit hos Allgén genom åren (till och med några som delas med Pange, lingua, gloriosi). Tillsammans bildar de styckets tre huvudteman, varav två är melodier om hela åtta takter, som introduceras efter hand under de första två minuterna. Därefter tillkommer mycket lite nytt material. Här finns nog inte heller några lån från äldre kolleger.
Medan Pange, lingua, gloriosi i stort sett är ett enda oavbrutet, fyrstämmigt, kontrapunktiskt flöde är Et lapidabant Stephnum mer uppbrutet till sin karaktär. Efter ett kort ackordiskt mellanspel följer en något rörligare duo mellan mansstämmorna, avlöst av ytterligare ett mellanspel och en duo mellan sopran och alt.
Efter hand bryts melodierna upp i mindre och mindre delar och interfolieras med varann. Musiken är alltmer att likna vid ett kontrapunktiskt collage. Man kan föreställa sig att Allgén resonerat som så, att nu har materialet presenterats så många gånger och i så skiftande belysning, att lyssnaren kommer att känna igen sig ändå. Det är sannerligen en intrikat och mångskiftande vävnad som Allgén har skapat.
Transkription för stråkkvartett:
Et lapidabant Stephanum (str-4)
Efter att ha sett partituret till Et lapidabant Stephanum skriver tonsättaren Peter Hansen träffsäkert: ”Allgéns musik äger visst släktskap med Kaikhosru Shapurji Sorabjis (1892–1988). Sorabjis sats tycks dock luta åt det virtuost-romantiska, berättande paradigmet medan Allgéns ligger mer i linje med neoklassicisternas (Måndagsgruppen och andra) och den då rådande tidsandan med dess vurm för äldre polyfon musik, med dess tekniker och dess avsaknad av den berättande dramaturgin hos den romantiska tradition man finner hos Alban Berg eller Bela Bartók. Allgén har en synnerligen originell attityd till såväl samklang som formandet av linjer ur ett i grunden tämligen traditionellt melodiskt material, vilket resulterar mer i ett tillstånd än en differentierad berättelse. Man kan därför finna visst släktskap med Fartein Valens (1887–1952) satser.”