Variationer över ett tema av Paul Klee

Vid Konstakademiens högtidsdag den 14 februari 2020 – vilken bevistades av kung och drottning – höll Mats Persson högtidstalet. Det tog sin utgångspunkt i några bilder av Paul Klee – vi talar ju ändå om en konstakademi – men uppehöll sig till största delen vid Claude Loyola Allgén. Så nu vet alltså även Hans Majestät Konungen vem Allgén var!
Då väntar vi bara på att också Musikaliska akademien skall uppmärksamma honom.

Mats Persson: Variationer över ett tema av Paul Klee 

 

”Det finns en bild av Paul Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stode i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar.

Hans ögon är uppspärrade, hans mun står öppen och hans vingar är utspända.

Historiens ängel måste ha sett ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof, som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. 

Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, en storm som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, vilken han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.”

Den här texten skrevs av filosofen och författaren Walter Benjamin någon gång under vintern 1940, då han var på flykt undan nazisterna. Texten är en del av hans s.k. ”Historiefilosofiska teser” och något av det sista han skrev.

”Angelus Novus” målades av Paul Klee 1920 och är en ganska liten, akvarellerad teckning. Benjamin såg den 1921 och drabbades av den.

Han köpte den omedelbart och den kom att bli hans ledsagare, vägvisare och reskamrat nästan ända fram till slutet. 

Benjamin levde och verkade i Berlin vid den här tiden och målningen hängde i hans arbetsrum. Den kom att bli både ett slags meditationsbild och – i djupare mening – en inspirationskälla; den fick avgörande betydelse för hans syn på historien och för hans arbete över huvud taget.

Hitlers maktövertagande 1933 tvingade honom i exil – först till Paris, där han levde under några år, praktiskt taget utblottad, med ekonomiskt stöd av vänner såsom filosoferna Hannah Arendt och Theodor W. Adorno. 

När tyskarna marscherade in i Paris i juni 1940, packade Benjamin en koffert med dels sina manuskript, dels Klees målning. Han lämnade väskan till vännen, filosofen Georges Bataille, som i sin tur lyckades gömma den i Bibliothèque nationale ända fram till krigsslutet.

Benjamin flydde nu söderut i Frankrike – Lourdes, Marseille. Planen var att tillsammans med en grupp flyktingar ta sig in i Spanien och vidare till Portugal för att därifrån, med båt, kunna fortsätta till USA.

Den 25 september 1940 gjorde flyktinggruppen ett försök att komma in i Spanien.

Det misslyckades därför att från just den dagen måste alla ha ett utresetillstånd från Frankrike. För Benjamin – som jude – hade det varit fullständigt otänkbart att få ett sådant. Alla tvingades återvända. Efter en lång och mödosam vandring över Pyrenéerna kom man fram till gränsstaden Port Bou, där Benjamin, av fruktan för att utlämnas till tyskarna, följande natt tog sitt liv.

”Angelus Novus” finns idag i ett museum i Jerusalem.

Man kan se det hela på flera sätt: som en bild av konsten och dess betydelse – att konst verkligen kan ha ofattbar kraft och innebörd för en människa – som ju Klees bild hade för Benjamin – och samtidigt visar också Benjamins flykt och tragiska slut den lilla, utsatta människans situation – humanismens flykt undan barbariet. Och att konsten förklarar och tydliggör skeenden i samtiden. 

Det är ett faktum att många av Paul Klees målningar talar till och inspirerar just musiker och tonsättare. En av målningarna, som även fått ikonisk status, är ”Hauptweg und Nebenwege” – ”Huvudled och sidovägar”.

Den finns i Museum Ludwig i Köln.

Under min studietid i Köln, för många år sedan, hade jag ofta möjlighet att fängslas av målningens magi.

I bilden, som säkerligen de flesta av er känner till, ser man ju i mitten en bred, rak väg, som smalnar av uppåt – som i perspektiv. Vid sidan av den breda vägen – Der Hauptweg – utförd med linjal, finns sidovägar, slingrande, liksom irrationella stigar – utförda på fri hand. Över målningen har Klee sedan lagt ett komplicerat nät av horisontella linjer, som tillsammans med sidovägarna bildar färgfält av olika storlek. Huvudledens strikthet ställs mot sidovägarnas oregelbundenheter.

Det hela är en fascinerande, färgskimrande vision.

Kring årsskiftet 1928/29 företog Klee en resa till Egypten, där han vistades under ett par veckor. Han studerade den urgamla, egyptiska kulturen, besökte Konungarnas dal, templen och gravkammaren i Assuan. Det som dock påverkade honom djupast var nog ändå landskapet, atmosfären, ljusets växlingar, färgernas spel…

Klee målade ”Hauptweg und Nebenwege” några månader efter hemkomsten och säkerligen speglar den hans upplevelser av det skimrande ljuset i Egypten.

Tolkningarna av målningen har under årens lopp varit många. Man har bl.a. sett den som ett i grunden musikaliskt verk, vilket inte alls är förvånande. Klee kom ju från en musikerfamilj, var utbildad violinist och älskade den klassiska musiken – framför allt Mozart.

Men för Klee själv var vägen – Der Hauptweg – mera en bild av hans egen resa genom livet och då i första hand beslutet att ägna sig åt bildkonst. Hans andra intresse, musiken, menade han, kommer till uttryck i de slingrande sidovägarna.

Man kan också se målningen som en metafor för konstnärligt skapande över huvud taget. Det finns många sådana tolkningar och jag tänker nu uppehålla mig vid en sådan interpretation.

Den breda, raka vägen i mitten representerar här etablissemangets konst, det officiella konst- och musiklivets breda, dånande motorväg – the mainstream. Men det är där ute, vid sidan om, i periferin, i snåren och på de knappt upptrampade stigarna som experimenten och misslyckandena – men även det pulserande livet – finns.

Jag tänker nu tala om en svensk tonsättare, som under praktiskt taget hela sitt liv verkade och skapade där ute i periferin. I ett delvis självvalt utanförskap komponerade han en musik, så egenartad, så fylld av rikedom, infall och fantasi; en musik som i alla avseenden spränger gränser – inte minst tidsgränser: stråkkvartetter på över två timmar, en pianofantasi på knappt en timme o.s.v. 

Tonsättaren skulle ha fyllt 100 år i år och det är förstås en anledning att ta upp detta. Dock inte den enda.

Några av er känner säkert till honom och hans musik, andra kanske aldrig ens hört talas om honom.

Jag talar om Claude Loyola Allgén. Han döptes till Klas-Thure, men i samband med att han konverterade 1950, tog han sig namnen Claude Johannes Maria efter olika helgon. Loyola tillkom vid den katolska konfirmationen, då han fick välja ett skyddshelgon. Han valde jesuitordens stiftare Ignatius de Loyola, ett helgon som betydde mycket för honom. 

Första gången våra vägar korsades var i slutet av 60-talet. Jag var elev på Musikhögskolan och på väg genom den krökta korridoren till en lektion. Så får jag plötsligt syn på en märklig man. Han sitter i en fåtölj i en av nischerna, helt klädd i svart: ett slags lång, vid prästkappa, rakat huvud, långt, grått skägg och i handen en bredbrättad, svart hatt. 

Någon kommunikation oss mellan äger inte rum men jag hinner uppfatta hans blick: en säreget intensiv och genomborrande blick, som jag inte glömmer.

Knappt inne i lektionsrummet får jag dock veta att mannen heter Allgén, är tonsättare, skriver bara helnoter och är galen i största allmänhet.

Vem var han? Vad hade han komponerat? Varför kända man inte till honom? Varför spelades inte hans musik?

Ja, frågetecknen var många och fler blev de när jag sedan i slutet av 80-talet började studera hans partitur på allvar. Jag möttes av en myllrande rikedom, en hetta och en intensitet långt bortom de nyss citerade helnoterna. Här fanns en artikulerad kraft och en uttrycksvilja, som överväldigade mig.

Jag sökte sedan efter biografiska fakta, hittade några nedsättande kommentarer av Karl-Birger Blomdahl från 40-talet, men i standardverken var han inte ens omnämnd!

På våren 1988 tog jag kontakt med Allgén. Jag skrev ett brev där jag förklarade mig intresserad av hans pianomusik och jag föreslog ett möte. Han reagerade blixtsnabbt.

Han ringde från socialen i Täby, själv saknade han telefon sedan många år. Vi bestämde dag och tid och han mötte mig vid stationen i Roslags Näsby.

Tillsammans vandrade vi så mot Åvavägen, där han bodde – artigt konverserande om musik och musiker. Långt senare slog det mig: detta var kanske första gången i hans liv då en musiker självmant tog kontakt med honom för att vilja spela hans musik!

Hans hus, som han övertagit när hans mor avled, låg i ett villaområde. Han bodde och arbetade här i ett enda rum och i vad många skulle kalla misär.

Han satte sig vid sitt arbetsbord och medan aprilsolen gassade genom de trasiga och spruckna fönsterrutorna började han berätta om sitt liv. 

Vi satt där tillsammans i flera timmar och det var för mig en oerhört stark och gripande upplevelse.

En barndomsvän till Allgén har långt senare berättat: ”Klasse”, som han då kallades, ”var ett fullständigt normalt busfrö – tills han fick en fiol av sina föräldrar. Det vände upp och ned på honom. Han försvann helt enkelt.”

Musiken hade alltså drabbat honom med all kraft. Han övade fiol och började nu också komponera. Från fjorton års ålder formligen strömmar musiken ur hans penna.

I ett brev till en klasskamrat, tillika hans stora ungdomskärlek, skriver den 15-årige Klas-Thure:

”Kära Ann-Charlotte! Tredje och fjärde satserna av min Faust äro nu också färdiga. Hur ljuvligt är det inte att skapa? Finns det något underbarare än att få vandra som jag fram på de ensliga stigarna och känna hur mitt huvud flödar av toner? De spränga och spränga, tills jag har dem framför mig på papperet.” Han avslutar med ”Min konst är djärv, oerhört djärv, men fri. Lev väl! Din Klasse”

Bågen var alltså redan nu högt spänd.

Året därpå började han på Musikaliska Akademien. Här träffade han nu kamraterna, som sedan skulle bli Måndagsgruppen: Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson, Ingvar Lidholm m.fl.

Akademietiden var nog den lyckligaste i Allgéns liv. I sina berättelser återkom han ständigt till kammarmusicerandet och samvaron med kamraterna.

Han slutade på Akademien 1941 och nu hade även religionen på allvar kommit in i hans liv. Förutom att han komponerade febrilt, studerade han nu också teologi.

Men kontakten med kamraterna i Måndagsgruppen bestod ännu.

”Fast”, sade Allgén ”Måndagsgruppen har ju sedan överreklamerats kolossalt. Vi träffades bara, drack kaffe och diskuterade Hindemith. Det var inget märkvärdigt!”

Klyftorna mellan Allgén och de övriga i Måndagsgruppen vidgades dock alltmer. Alla, utom Sven-Eric Johanson, kom snart att inneha maktpositioner i musiklivet och deras musik framfördes flitigt. Allgén reste till Innsbruck för att studera till präst. 

Han avslutade studierna 1961, dock utan att få prästvigas. Att han förvägrades detta, var en av de stora tragedierna i hans liv.

Han återvände till Sverige – en präst utan behörighet och församling, en tonsättare utan musiker och publik. 

Det är nu som den tilltagande isoleringen börjar, liksom den långa, förnedrande kampen för att få sin musik framförd. Han berättade hur han ofta stod utanför artistingången till Konserthuset och Berwaldhallen för att överlämna noter och partitur till musiker med förhoppningen att någon skulle vilja spela musiken. 

Men det fanns aldrig någon bitterhet gentemot de framgångsrika kamraterna eller mot det musikliv som så brutalt förskjutit honom. ”Jag kan ju inte hjälpa att min musik inte spelas” sade han. ”Jag kommer aldrig att få höra den, men jag har gjort mitt. Jag har fullgjort min uppgift.”

Besöket börjar så småningom lida mot sitt slut. När jag skall gå utropar han plötsligt: ”Jo du, här står du framför påvens hantlangare! Reserv-Jesus kallar dom mig i Täby! Men det ska jag säga dig, det är min humor och mitt goda humör som hållit mig uppe under alla år!”

I september 1989 anordnade Björn Nilsson i föreningen Ny Musik i Borås den första konserten någonsin med enbart musik av Allgén. 17 verk framfördes, därav 14 uruppföranden, något som verkligen punkterade myten att hans musik skulle vara ospelbar.

Efter konserten sade han: ”Har jag verkligen skrivit allt det där?”

Ett år senare var han död. Han innebrändes i sitt hus i september 1990. Han hade inte betalt elräkningen på länge och till slut stängde elbolaget av strömmen.  

Man tror att han somnat ifrån ett brinnande stearinljus.

För att återknyta till min tolkning av Paul Klees ”Hauptweg und Nebenwege”, så vandrade ju Allgén under hela livet där ute på de slingrande, små sidovägarna, långt från etablissemangets breda väg. Han befann sig ständigt i den periferi som blev till centrum.

Allgén var nog inte lätt att ha att göra med – han var kompromisslös både privat och i sin konst och jag har aldrig träffat en person med en sådan stark, okuvad integritet.

Han stod utanför maktens brödraskap och han uppfattades säkerligen som en störande faktor – en galning.

Han var en orosande och en provokatör i ett musikliv där lojaliteternas band knyts bakom stängda dörrar och tunga draperier.

Jag instämmer i den växande kör av röster, som numera hävdar att Allgén var en av våra stora och betydande tonsättare under 1900-talet. 

Jag vet att hans tid kommer.

Jag vill, med det här anförandet, hylla Allgén men även alla de konstnärskap som finns i periferin, på de obanade stigarna, i s.k. utanförskap – alla som arbetar i motvind men inte ger sig och som därigenom representerar livet.

Jag vill hylla experimentet, risktagandet, våghalsigheten och rätten att misslyckas.

Avslutningsvis några rader av John Cage: 

”I Book of Changes, diskuteras effekten av ett konstverk som om det vore ett ljus som lyste från en bergstopp och som i en viss utsträckning genomträngde det omgivande mörkret. Det vill säga, konsten beskrivs som om den lyste upp medan det övriga ligger i mörker…

Om det fanns en del av livet tillräckligt mörk för att utestänga ljuset från konsten, skulle jag vilja vara i det mörkret, kanske famlande omkring mig, men vid liv.

Och jag tror snarare att den nutida musiken och konsten borde vara där i mörkret också och törna emot saker och välta andra över ända och bidra till den förvirring som utmärker livet.”

 

Mats Persson

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare