Carmen Perlotense

I Innsbruck komponerade Allgén den 23 januari 1955 ett litet stycke för ospecificerat melodiinstrument med klaverackompanjemang, betitlat Carmen Perlotense. Denna ”Sång till Perlot” tillägnades en av studiekamraterna.

Carmen Perlotense (orig.) (PDF)

Ovanstående version, som finns på Svensk Musik, saknar ju helt dynamiska anvisningar liksom bindebågar i solostämman. I den allra första versionen saknas också ackompanjemangets avslutande baston. Senare har tonsättaren på sina egna ljuskopior specificerat instrumentariet till att omfatta blockflöjt, flöjt, oboe, altsaxofon, violin, viola eller sång, respektive piano, cembalo, eller orgel, samt skrivit in dynamik och fraseringar.

Carmen Perlotense (PDF)

I slutet av samma år, den 7 december 1955, nu i Stockholm, fullbordade Allgén ett av sina märkliga tonsättarsamarbeten, denna gång med Bela Bartók, nämligen Drakdans:

Drakdans

Bartóks kantiga och mycket bondska Drakdans ur Mikrokosmos (Molto pesante, fjärdedel = 208) förses med en spirituell överbyggnad i form av en expressiv melodi för viola. Tempot sänks, först till Alla marcia (fjärdedel = 112) och slutligen till Un poco pesante (fjärdedel = 80).

Men den här melodin valsar vidare i verklistan och dyker nästa gång upp som Praeludium för altsaxofon och piano (Holmiae, 20-4-56), men nu med ett annat, betydligt mer varierat ackompanjemang. Det är egentligen bara under de fyra sista takterna som man anar dess ursprung hos Bartók. Tempot sänks ytterligare, till fjärdedel = 69. Här originalversionen:

Prealudium (orig) (PDF)

Nästa steg är att sammanställa dessa båda melodier till en diptyk, med titeln Praeludium et Carmen Perlotense. Nu har tempot i preludiet åter höjts till fjärdedel = 80, medan tonhöjden i den senare delen sänkts.

Praeludium et Carmen Perlotense (sax) (PDF)

Denna diptyk finns även bevarad i version för ”violoncell (viola, saxofon) och piano (cembalo, orgel)”

Praeludium och Carmen Perlotense (vc) (PDF)

Samt som brandskadade transparanger i version för violin och piano:

Praeludium et Carmen Perlotense (v) (PDF)

Bevarade är också stora, för att inte säga storslagna, violakadenser i blyerts till det fullbordade verket Carmen Perlotense – Praeludium – Carmen Perlotense. Längst ned på sista sidan har tonsättaren gjort noteringen: ”Kadenser som jag improviserade dem å Kgl. Teatern, Operan, Sthlm 9 febr. 1962”. Dessa kadenser är i stort sett identiska med dem som återfinns i solostämmorna för viola och cello (bevarade som ljuskopior) respektive violin:

Carmen Perlotense – Praeludium – Carmen Perlotense (v+p) (PDF)

Men medan viola- och celloversionerna utspelar sig i styckenas originaltonarter, har violinversionen sänkts en kvart, även i förhållande till ovan nämnda diptyktransparanger.

Kadenser dyker också upp, om än ytterst fragmentariskt, i en brandskadad blyertsversion för trumpet och piano ”(arrangement för Niklas Forsén, Täby) miss Janis Marshelle Coffman Sthlm. Filh. (USA) + orgel (B.Berg)”:

Carmen Perlotense – Praeludium – Carmen Perlotense (trp+p) (PDF)

När det gällde de stora, virtuosa verken – såsom Fantasia för piano och Konsert för violin och orkester – vet vi att Allgén kontaktade många även internationellt namnkunniga musiker. Han hade uppenbarligen förhoppning om styckenas potential som kioskvältare. Detsamma gäller alltså i viss mån även Carmen Perlotense – Praeludium – Carmen Perlotense. Bland hans egna noter fanns också kopior av brev till musiker, till vilka han satte sitt hopp:

[Till cellisten Guido Vecchi]
Roslags Näsby, 30 sept. 1966

Vördade kollega o. käre vän!
Tack för Din välkomna epistel av d. 14 dennes! Förstår så att Du måste vara strängt upptagen med dels Din ordinarie tid i orkestern, dels Dina många engagement i kammarmusik etc. och därtill alla Dina bekymmer för Din åldriga Mor (ber om hälsning till henne! ). Är så mkt mer tacksam för att Du efter framträdande med Holeva (sic!) vill försöka ta Dig an mina 2 småstycken. Finner Du tekniskt onödigt svåra detaljer i solostämman så ändra – förenkla gärna på egen hand; det blir säkert endast bättre så! ”Carmen Perlotense”: ordagrant: ”Sång för Perlot”. Heinrich Perlot var en min teologiske kollega vid jesuitfakulteten i Innsbruck åren 1953 och framåt, numera är han kaplan i Tyrolen. Han var utomordentligt musikalisk o. spelade även en hel del själv, varför jag lovat skriva dessa 2 småstycken för honom. Annars rör det sig ju om ”absolut musik”, som alltså kan ha vilka titlar som helst. Gläder mig mkt att Du vill slå en signal till mig (telnr.: se omstående sida!), när Du kommer upp till Sthlm – Kristinautställningen: kunna vi icke då tillsammans (evtl. i Attiksalen?) spela igenom styckena?

Mille grazie e molti saluti tuo amico
Claude

– – –

Zahari Tchavdarov

Täby den 25 juni 1970

Högt ärade hr K o l l e g a !

Som jag lovat överlämnar jag härmed till Er pianostämman till mina två små stycken för vårt gemensamma soloinstrument V i o l a  o. piano genom vaktmästarens i Sthlms konserthus försorg. Solostämman har ni ju redan tidigare i vår erhållit genom FST (Föreningen svenska tonsättare) och hoppas jag, att Ni hunnit fingra lite på den.
   De bägge styckena spelas i den ordning, som framgår av Er solostämma  /alltså 1.: Praeludium  2.: Carmen Perlotense  3.: Praeludium (i repris) /. Som Ni strax ser av dagens pianostämma har jag skrivit de bägge korta pjäserna (de ta väl tillsammans högst 9–10 min att spela) så, att de kunna framföras av ett stråkinstrument (el. t.o.m. saxofon!) med ackompagnemang av antingen piano eller cembalo; i det här exemplaret är ju solostämman närmast tecknad för cello som soloinstrument, men det bereder Er säkert inga svårigheter att trots detta använda pianostämman, även om Ni själv i likhet med mig (fast för åtskilliga år sedan!) trakterar v i o l a  som soloinstrument. F.ö. spelar Ni ju som Ni ser solo mest hela tiden.
    Erinrar mig, att Ni sade, att Ni helst skulle framföra styckena tillsammans mer Er Fru som pianist; det blir säkert fint. Hälsa henne från mig !
    Kompositionen är sedan några år antagen till offentligt uppförande i Sveriges Radio, varför det säkert ej blir problem för Er, som ju redan har ett så gott namn i svenskt musikliv, att få göra en bandinspelning där när som helst. Fram till 1 juli i år har ju Lars Johan W e r l e  varit radions chef för kammarmusik; honom har jag just talat med om vårt projekt och han hälsar er välkommen till en produktion av verket. Vem som inom radion kommer att överta hans post som kammarmusikchef vet jag inte men föreslår, att Ni kontaktar Dr Bengt H a m b r a e u s (biträdande musikchef i Sv.R.), som även han känner till projektet.
    Det gladde mig alldeles särskilt att höra, att Ni nästa säsong skall spela solostämman hos Filharmonikerna i ett så kvalificerat mästerverk som Bartóks konsert, ett verk som jag hört flera gånger, både i Sverige och nere på kontinenten. Därmed är det ju också utan vidare klart, att mina små stycken knappast kunna bereda Er några oövervinnliga svårigheter: de ”virtuoserier” som finnas i t.ex. kadenserna, låta ju ”svårt och fint” endast för en åhörare, som icke spelar något stråkinstrument själv; i själva verket äro ju exempelvis flageoletterna mestadels s.k. naturdito och ligga därför rätt hyggligt till. Just kadenserna (alltså de ställen där Ni spelar alldeles ensam) har jag f.ö. själv med instrumentet i hand improviserat, varav följer att Ni mkt gärna får ändra på de ställen Ni eventuellt finner obekväma.
    Ville ni inte, sedan Ni något prövat styckena tillsammans med Er Fru, skriva mig ett litet kort eller dylikt, så kunde vi ju tillsammans gå igenom verket alla tre, t.ex. i samband med någon Er repetition i Konserthuset? Som jag sagt Er saknar jag f.n. tyvärr telefon, vilket beror på att jag ju alldeles är utan varje form av tjänst eller anställning, och därför ej heller får någon lön, vilken skulle göra det möjligt för mig att betala teleräkning. Emellertid får jag tills vidare vistas i en stuga ute i Täby (ej så långt från vår gemensamma kollega Per Rabe för övrigt!), som tidigare ägdes av min älskade Mor (hon dog redan 1964). Får jag alltså bara tips om en tid som passar Er och Er Fru, kan jag lätt infinna mig på utsatt tid och plats (t.ex. i Attiksalen i Konserthuset?) för en genomspelning av styckena.
    Att de fingersättningar  jag skrivit ut i Er solostämma bara äro menade som förslag är väl klart: så spelade jag endast själv styckena för några år sedan (om också alls icke offentligt!), när de voro nykomponerade. Sak samma gäller också i stort sett de tempi, vilka finnas i noterna. De torde likväl rätt väl motsvara min ”idealbild” i det avseendet.
    I en dagstidning läser jag, att Ni tillsammans med Filharmonikerna skall resa på turné bl.a. i Dalarne 4–12 juli; jag önskar Er verkiligen (sic!) lycka till med den saken! Sedan kan jag ju ej gärna veta, hur Ni därefter gör under Er semester från orkesterjobbet, jag menar om Ni blir kvar i Sthlm eller kanske t.o.m. reser hem till Bulgarien under ledigheten. Skulle Ni bli kvar här i Stockholm under sommaren, är det väl hoppas jag intet hinder för att vi kunde träffas för att tillsammans gå igenom mina stycken, till vilka jag f.ö. själv utan vidare kan spela pianostämman, om så behövs; för den träffens skull är det naturligtvis alls icke nödvändigt, att Ni redan hunnit ”bli färdig” med Er instudering av solostämman!
    Även om jag som sagt för några år sedan själv lyckades ”ta mig igenom” solostämman, är det ju minst 25 år sedan jag låg i daglig träning på violan (jag gick nämligen först i violaklassen under min studietid på Musikaliska Akademien, numera ”Musikhögskolan”, innan jag började på mitt huvudämne: kontrapunkt – komposition!); därav följer, att jag naturligtvis varken skulle vilja eller kunna spela mina egna stycken offentligt och därav vidare, att jag är tacksam mot Er o. Er Fru, om Ni ville göra en produktion av kompositionen för Sveriges Radio.
    Som sagt: låt därför snarast hör av Er i ämnet med ett litet kort eller dylikt, när Ni kommit åter från Dalarne; ber om min hälsning till Er Fru.

Er på förhand tacksamme
C.L.A.
/ Claude Loy. Allgén /
tonsättare (komponist)
adress: Åvavägen 13  183 40 T ä b y (där är jag säkert anträffbar hele sommaren !)

Men ingen av dessa musiker spelade verket. Den lilla, ursprungliga Carmen Perlotense framfördes första gången 1994 av Kjell-Inge Stevensson på klarinett med Mats Persson vid pianot, medan Praeludium uruppfördes av Anna Lindal vid samma tillfälle och med samme pianist. Det fullbordade verket presenterades första gången av Joar Skorpen och Maria Ingemarsson 2002.









 

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare