De tidiga sångerna

Sekvenser, sekvenser, sekvenser…
 

Under åren omkring 1940 komponerade Allgén med närmast oföreställbar iver. Vi har ju tidigare refererat till Sven-Eric Johansons lätta överdrift om sin ungdoms vän och kollega: ”Han började med att skriva 150 sånger i Carl Nielsen-stil”. I själva verket fick han – bortsett från några folkvisebearbetningar – ofattbart nog ihop närmare hälften, 67 sånger för att vara exakt, tillkomna mellan den 10 augusti 1939 och den 1 maj 1941. Merparten av dem är skrivna med bläck och har i skiftande grad tagit skada av främst vattenbegjutningen i samband med den brand som tog tonsättarens liv. Flera av dem finns i två varianter, i en hög och en låg sättning. Vissa har senare blivit föremål för smärre revisioner.

”Detta är mycket nordisk musik”, säger pianisten och ackompanjatören Henrik Löwenmark. ”Här finns ett vemodigt, då och då nästan lugubert drag. I sångerna går tankarna ofta till Sibelius, exempelvis när det gäller de recitativiska inslagen, i vissa melodiska tonfall och framför allt i det stora lugn som emellanåt präglar musiken – även om Allgén modulerar och transponerar långt mycket mer. Det finns något i Sibelii stora klang och detta att ta ett enda samlat grepp på en sång utan alltför mycket detaljer, som måste ha fångat Allgén. Vilhelm Stenhammar, för att jämföra med de svenska romanstonsättarna, tycks faktiskt inte ha satt några särskilda avtryck, liksom inte heller Emil Sjögren. Båda är ju många gånger ett slags filigransarbetare. Däremot kan ett visst släktskap med Ture Rangström anas, exempelvis i en sång som Den enda stunden, med dess uttalade patetik. Vad som annars genomgående präglar dessa sånger är framför allt bruket av sekvenser, sekvenser, sekvenser…”

Nedan några av alla dessa sånger i kronologisk ordning.

Men först Gudinna för recitation och piano till Gunnar Ekelöfs dikt med samma namn, daterad den 9/4 1939. Med största sannolikhet utan att ens ha hört talas om Erik Satie, och än mindre om dennes Cinéma eller i synnerhet Musique d’ameublement, som kanske är det verk i det förgångna som ligger närmast – och långt innan den amerikanska minimalismen börjat skava i någons hjärna – skriver en då ännu 18-årig yngling från Djursholm en stycke som uteslutande bygger på upprepning. Ett unikum, ett bland åtskilliga av Allgéns hand.

Det märkliga är att Allgén gjort en hel del mestadels mindre förändringar av Ekelöfs dikt. Man frågar sig varför. Här texten i Allgéns version, men med Ekelöfs interpunktion:

Gudinna (PDF) 

Den enda stunden (PDF)
I solnedgången (PDF)
Ett ensamt skidspår (PDF)
Ängsullen (PDF)

Strövtåg i hembygden (III) är i själva verket andra delen av Frödings dikt, inte tredje, alltså egentligen: (II).

Strövtåg i hembygden (originalversion) (PDF)
Strövtåg i hembygden (rev. version) (PDF)
Auf dem See (PDF)
Jägargossen (PDF)
Der König in Thule (PDF)
Blomman (PDF)
Den försmådda (PDF)
Över heden (PDF)
Svanen (PDF)
Felicias sång (PDF)

Till svalan liksom Fågelungarna är tydligt tillkomna efter den ”kontrapunktiska vändpunkten” i Allgéns liv, och är tidiga men mycket spirituella exempel på vad som komma skulle:

Till svalan (PDF)
Aftonrodnad i skogen (PDF)
Fågelungarna (PDF)

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare