Ur skissböckerna

I Allgéns skissböcker återfinns några körsatser som av allt att döma aldrig noterats på transparang eller lämnats in till Svensk Musik.

Den äldsta av dem är Auditu auris, audivi te (11/9 -48), som skiljer sig något från övriga tvåstämmiga körsatser genom vad vi väl kan kalla en lite mer instrumentanpassad rytmik. Kanske är det den radetzkymarschsliknande rytmen som gör att karaktären ligger lite närmare Hindemith än vad vi är vana vid.

Auditu auris audivi te (PDF)

Förutom den tvåstämmiga versionen av Christe, qui lux es, märks även en tvåstämmig version av Ubi in caeli talis potestas.

Det enstämmiga originalet ser ut så här:

Ubi in caeli talis potestas (orig) (PDF)

Allgéns körsånger återger ju nästan undantagslöst bibeltexter, men här bygger den på tonsättarens egen översättning av en text av ”Erzbischof Kard. Joh. Katschthaler, Salzburg; + 1914”. Men Allgén har inte bara översatt det tyska originalet till latin, utan även bifogat en svensk översättning:

”Var i himmelen finns en sådan makt som den katolske prästens? Hos änglarna? Hos Guds moder? En gång nedkom Maria med det gudomliga barnet. Men betänken: prästen gör icke detta blott en gång, utan hundra och tusen gånger, nämligen så ofta han celebrerar mässan. Där, i stallet, var det gudomliga barnet, som gavs världen genom Maria, ringa, oansenligt och utsatt för lidande och död. Men här, på altaret, framträder under prästens välsignande händer Kristus i sin härlighet, fri från lidande och död, såsom han sitter på Faderns högra sida, ärorikt triumferande och på alla sätt fullkomlig.”

Stycket är daterat Sabbato in Albis 1953, d.v.s. lördagen efter påsk, alltså den 11 april 1953. På Allgéns egen ljuskopia finns en notering om att altröster kan sjunga sången en liten ters lägre.

Den tvåstämmiga varianten är helt enkelt ett parallellorganum på kvartavstånd, här för enkelhets skull noterat med enbart G-klav:

Ubi in caeli talis potestas 2-st. (PDF)

I en av sina skissböcker har Allgén gjort upp en lista över de främsta tonsättarna – Octo doctores optimi – och främst bland dem står S. Ecclesia, alltså den Heliga Kyrkan, d.v.s. i själva verket den gregorianska sången. Ett av de vokalverk som allra tydligast utgår från just gregorianik är Si dixerimus, quoniam non peccavimus:

Si dixerimus (PDF)

Enligt skissböckerna är stycket daterat 7/2 -49. I skissböckerna föregås det dessutom av en körsats över den närmast föregående bibelversen, alltså 1 Joh. 1:9, Si confiteamur peccata nostra. Även i denna ”modernistiska”, harmoniskt kärva sats spelar för övrigt idén om parallella stämmor en avgörande roll. Så förs, exempelvis, de båda överstämmornas åtta första toner på kvintavstånd. 

Si confiteamur peccata nostra (PDF)

Därefter följer alltså – attacca! – Si dixerimus. Vilken härlig kontrast, och vilken originell idé!

Men historien om dessa båda körverk slutar inte där, den fortsätter i orgelverket Introitus, Choral och Liturgi, som är odaterat, men enligt uppgifter på Svensk Musik tillkommet 1949–50. Efter en improvisatorisk introduktion, introitusdelen således, följer koralen Si confiteamur peccata nostra, nu som orgelsats men med titelns ord inskrivna över noterna. Parentetiskt kan nämnas att en enda tonhöjd skiljer de båda koralversionerna åt – om avsiktligen är svårt att avgöra – samt att tempot sänkts från halvnot = 92 till 80. Efter ett kortare improvisatoriskt mellanspel följer så den liturgiska delen med Si dixerimus, quoniam non peccavimus (också här har tempot sjunkit, från halvnot = 104 till fjärdedel = 138), även den med titeltexten bifogad. Dock presenteras den inte som enstämmig melodi, utan bildar grund för en till större delen trestämmig sats, där den omgärdas av såväl harmoniskt ackompanjemang som kontrapunktiska utsvävningar. Framemot slutet spelas hela melodin som kanon, naturligtvis beledsagad av den tredje stämmans kontrapunkt, för att slutligen i pedalstämman bilda underrede till koralen som nu återkommer en helton högre och rytmiskt anpassad till melodin. Alltså i stort sett samma typ av avslutning som präglar det några år yngre orgelverket In dulci jubilo (II). På sitt egen ljuskopia har Allgén för övrigt skrivit: Originalmanus, och med tanke på i hur liten mån hans kompositioner tycks ha föregåtts av skisser förefaller det fullt möjligt att han komponerat direkt på transparang.

Introitus, Choral och Liturgi (PDF)

Den odaterade Audeamus cum fiducia är visserligen avslutad men texten är bara fragmentariskt ifylld.

Audeamus cum fiducia (PDF)

Slutligen den enklaste av alla Allgéns körsatser, som återfanns prydligt präntad med bläck på en separat liten papperslapp. Haec dies – in Dominica Resurrectionis graduale är en älskvärd liten sak, tänkt att ingå i påskdagsliturgin:

Haec dies (PDF)

Anna Lindal spelar Haec dies på en konsert i Borås 2001:

Haec dies (MP3)

Med undantag för de ännu inte framförda Si confiteamur peccata nostra och Audeamus cum fiducia har samtliga dessa körsatser uruppförts i version för violin eller violin och viola/klarinett/cello.

Så här ser för övrigt den kompletta (och måhända något förvånande) listan över musikmästare ut (”Septem doctores optimi” senare ändrat till ”Octo doctores optimi”):

Greg. sång S. Ecclesia
Palestrina
Händel
Berwald
Ravel
C. Nielsen
Schönberg
Rosenberg
Blomdahl

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare