En konstnärs bild av Allgén

Bildkonstnären Lajos Szelényi (f. 1944), numera boende i Vadstena, lärde känna Allgén under sin tid på Stim. Han berättar:

Jag arbetade på Stim Svensk Musik fr.o.m. 1985 fram till ungefär 1995, men Allgén träffade jag naturligtvis fram till 1990. Han kom in då och då med sina nya verk, eller med omarbetningar av de gamla. Han kom in till mig för att hämta gratisex som alla tonsättare fick vid inlämningen i arkivet, och vi pratade en hel del. Hans skarpa blick glömmer jag aldrig och inte heller hans bittra humor. Han kom gående ut till Gärdet från Täby för att han inte hade råd med busskort, och han berättade att han inte hade elektricitet och enbart kunde lyssna på musik med hjälp av en batteridriven ynklig radio. 

Jag tror att han under den tiden kom in tre gånger till min verkstad, och jag märkte hur han blev mer och mer sliten och eländig i sin gestalt. Han sade en gång att han var invandrare – med sitt speciella skratt – eftersom han föddes i Calcutta. Sedan berättade han att han gått på prästseminariet i Innsbruck men att katolikerna inte ville prästviga honom. ”Jag hade kanske många synder”, sade han och skrattade högt. Enligt min åsikt var han ”för religiös”, alldeles för seriös jämfört med de officiella… 

Sista gången han kom in var hans skarpa, svarta blick bruten, hans ögon hade tappat den blänkande gnista som de tidigare haft. Ingen annan jag känner hade den blicken.

Senare lyssnade jag på radioinspelningen av den konsert som gjordes i Borås. Jag blev väldigt upprörd och tagen av hans – för mig – symboliska liv och död, och inte minst av hans musik som jag äntligen fick höra. (Liknande upprördhet har jag upplevt tidigare en enda gång i Ungern, när en stor skådespelare, som marginaliserades av politiska skäl, begick självmord.)

Jag träffade många av dåtidens svenska tonsättare och jag lyssnade även på deras musik. Jag såg hur många av de mediokra hyllades och fick alla möjliga stipendier, medan Allgén fick ingenting.

Efter hans tragiska död blev hans gestalt symbolisk för mig, jag kunde identifiera mig med honom och hans öde, och i min naivitet trodde jag att nu kommer unga svenska musiker att upptäcka honom och hans musik och göra honom till en ”kultfigur”. Så blev det inte, fast jag vet att några spelade hans musik.

Jag väntar fortfarande på en tonsättarfestival i Stockholm eller någon annanstans i Sverige – av egoistiska skäl. Men inte bara det: jag tycker efter mina ringa kunskaper om hans livsverk att han verkligen kunde vara både modernist och traditionalist på samma gång på högsta nivå. Om vi inte får höra hans musik – då är det vi som blir fattigare. Han är redan i sin himmel tillsammans med Maria, ungrarnas Babba Maria – gudaföderskan/jordgudinnan.

Jag målade direkt efter hans bortgång ”Den brinnande tonsättaren” (nedan), som dåvarande Svensk Musik köpte, och senare ”Den stora apokalypsen” (längst upp), där hans skäggiga profil kan anas till höger.

 

Och i ett senare mejl skriver Lajos Szelényi bland annat:

Visst var han kanske en konstig kuf, men det fanns några till på den tiden, t.ex. Jan Carlstedt, Hans Eklund, Ákos Rózmann, Torsten Nilsson och flera andra. Sedan fanns det många medelmåttor som inte alls var originella på något sätt men fick beställningar på löpande band, konstnärsbidrag, stipendier, m.m. 

Jag menar att Allgén var så originell, och i ett sådant toppstyrt kulturklimat som fanns redan då i Sverige kunde han inte finna en plats. Det fanns alldeles för många speciella ingredienser i hans livsöde som gjorde det omöjligt för honom att passa in. Dessutom är hans musik så vital, äkta, invecklad och uppfinningsrik att den skrämde dem som bestämde i musiklivet på den tiden.

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare