Roland Forsberg om Allgén och Stråkkvartett nr 2

Den 4 oktober 2004 skickade tonsättaren och organisten Roland Forsberg ett mejl till sina kolleger i Föreningen svenska tonsättare. Det innehöll:

Några personliga reflektioner kring
Claude Loyola Allgéns Stråkkvartett nr 2 (1942)
 

”Det är inte ofta en konsert lämnar så djupa avtryck i själen som Mazerska kvartettsällskapets spelafton den 27 september 2004. Då framfördes Claude Loyola Allgéns andra stråkkvartett, f.f.g. i Stockholm (uruppförd i våras i Borås) 62 år efter verkets tillkomst och 14 år efter tonsättarens död. Ett av de mest geniala kammarmusikverk som skapats under hela 1900-talet av en 22-årig mästare, av sin samtid totalt ignorerad och vars närmast monumentala produktion tegs ihjäl och aldrig spelades under hans livstid. 

Omtumlad, tagen och gripen av Allgéns kvartett är jag medveten om att ha varit med om ett av de mest remarkabla musikevenemangen på flera decennier, nämligen att denna musik äntligen fått ljudande gestalt. Samtidigt är jag oerhört upprörd över att uppförandet kommit minst 50 år för sent.

Hade Allgéns musik fått ljuda ett halvsekel tidigare hade den förmodligen påverkat sin samtids musik så påtagligt att utvecklingen gått delvis andra vägar. Framförallt hade mycket varit annorlunda i dåtidens Musiksverige, klimatet hade möjligen varit varmare att leva i för dem som inte delade den ensidigt avantgardistiska musikestetik som var allenarådande under 50- och 60-talen.

Ännu mer upprörande är att flera av kollegorna i Måndagsgruppen i efterhand erkände (privat, aldrig öppet) att Allgén nog var den mest begåvade av dem alla. Misstanken ligger snubblande nära att det kanske var just därför hans musik blev osynliggjord och ohörd. Har det månne hänt förr i mänsklighetens historia? 

Är Allgén bara ännu ett exempel på att det inte är de största begåvningarna som får allas uppmärksamhet utan de som har förmågan att skaffa sig de bästa megafonerna i form av  mediakontakter?

Detta är inte någon recension, bara några personliga reflektioner som jag inte kan hålla tillbaka. På mig gjorde Allgéns kvartett lika starkt intryck som Beethovens sena kvartetter. Både formellt, hantverksmässigt, innehållsligt och musikantiskt överträffar den all svensk kammarmusik jag hört (inklusive Rosenbergs kvartetter) med en intensitet och ett ursinne som behåller sitt järngrepp under hela den timme de fyra satserna kräver i speltid. Ett starkt budskap från en kämpande själ.

Att denna musik fått ligga ospelad i flera generationer är ingenting mindre än en monumental kulturskandal som omedelbart måste påtalas och åtgärdas av alla som förmår lyfta ett finger för att spela Allgén. Kanske har även Sverige haft sin Beethoven utan att vi visste det? I varje fall är det hög tid att ta reda på det. Och vems eller vilkas är i så fall felet att vi ingenting fick veta eller höra, att detta oskattbara livsverk undanhölls sin egen samtid? 

Allgén som person hade förvisso mycket emot sig, eftersom han liksom sin musik var ärlig och kompromisslös. Och vem skulle inte blivit bitter på ålderns höst om man redan som 22-åring skapar sådana mästerverk och fortsätter skapa oavbrutet ytterligare fem decennier utan att få någon som helst uppmuntran i form av ett enda framförande??? 

Av en synnerligen märklig tillfällighet (som är en helt annan historia) hade jag förmånen att en enda gång träffa Allgén någon gång i slutet av 60-talet i samband med något av hans många fruktlösa försök att få någonting spelat. För han gjorde verkligen många tappra försök att få institutioner och enskilda musiker att spela hans musik men blev ständigt bemött med samma arrogans och attityd att den var obegriplig och ospelbar.

Vårt totalt oväntade sammanträffande hade ingenting med hans musik att göra men det gjorde ett starkt intryck som gör att jag minns detaljer ännu efter flera decennier. Han var verkligen en mycket säregen person, skör men med stor integritet och en sympatisk utstrålning av godhet och värme, samma slags intensitet av liv och godhet som bokstavligen strömmar ur hans andra stråkkvartett.  

Eftersom hans samtid inte orkade bry sig blir nu den naturliga frågan vad vi efterlevande kan göra för att rädda återstoden av Allgéns musik undan glömskans tystnad? 

D.v.s. det som återstår efter den ödesdigra branden för 14 år sedan som tog såväl hans eget liv som en mängd manuskript och andra ägodelar.”

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare