Allgén i litteraturen

Josef Matthias Hauer (1883–1959) var under lång tid en litterär figur snarare än en klingande tonsättare. Han var ”tolvtonens andlige upphovsman” men betraktades livet igenom som kuf och fick stå i skuggan för framför allt Arnold Schönberg. Det var han som var förlaga till Fischböck i Franz Werfels Verdi, han spelade en avgörande roll för formandet av såväl karaktären Leverkühn som dennes idéer i Thomas Manns Doktor Faustus, och man kan väl fundera över vilken betydelse han egentligen hade för Hermann Hesses Glaspärlespelet.

Det är inte utan att likheterna med Allgén är slående, så mycket mer nu när även han har tagit plats i skönlitterära verk. Senast i Eva Runefelts kritikerrosade Minnesburen (2013), som är ”en lyrisk självbiografi, en berättelse på prosa och poesi”. I ett avsnitt kallat ”Sömn” beskriver hon den icke namngivne tonsättaren cyklande i Täby, där hon även själv bodde som ung. Det inleds så:

”Frisläppt ur en dröm kommer han farande på sin cykel med den långa svarta capen som segel ut ur ryggen. I den vita cykelkorgen har han stora notpapper, det ser ut som om ljuden i hans huvud, under en kubformad svart hatt, dimper rakt ned på notraderna och sätter sig fint i små klungor.

Han cyklar alltid i farligt hög fart, bråttom hem att ordna de färska tonerna. Hans brådska och svarta kläder gör honom lik de kraftiga hundar jag ofta drömmer om. Med rödstrimmiga ögonvitor utan pupiller galopperar de ifatt mig alldeles vid uppvaknandet och en sträv tass drar över bröstet innan de försvinner i morgonen.”

Dessförinnan dök Allgén upp i Jörgen Gassilewskis Göteborgshändelserna (2006), en roman om EU-toppmötet i Göteborg 2001. Huvudperson är T-Gul, och första gången Allgén nämns är på sidan 28:

”T-Guls fiolspelande kusin gick musikgymnasium på Hvitfeldtska och hade också åsikter. Hon hatade tråkmånsar. Hon hatade folk som inte var tydliga med var de stod politiskt. Hon hatade folk som inte visade vad de tyckte. Hon älskade en bortglömd svensk kompositör som hette Claude Loyola Allgén och som var jesuit och som levde mellan nittonhundratjugo och nittonhundranittio och som var något slags eremit. Hon brukade klaga på hur illa behandlad Claude Loyola Allgén hade blivit och hon dyrkade honom och han var ett geni och mycket svårspelad och det var fortfarande i stort sett bara hon och en pianist som hette Mats Persson som över huvud taget brydde sig om honom i hela Sverige och allt mer isolerad hade Claude Loyola Allgén bott i ett nedgånget litet hus i utkanten av ett radhusområde i Täby utanför Stockholm och när hans mor dog hade han blivit alldeles övergiven i det lilla huset och kommunen hade stängt av elektriciteten för att han inte hade betalat och han hade suttit i sitt stora vita skägg och komponerat och somnat från ett brinnande stearinljus och brunnit inne.”

Därefter förekommer Allgén ytterligare en handfull gånger i romanen.

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare