Grupparbeten


Till egendomligheterna i den allgénska verklistan hör de verk som är ”samarbeten” med andra tonsättare. Där hittar man således musik av ”Bartók–Allgén”, ”Lidholm–Allgén” och ”Paganini–Allgén”.
 

Det äldsta av dessa stycken tar sin utgångspunkt i den långsamma mellansatsen, Adagio religioso, i Bela Bartóks sista fullbordade verk, Pianokonsert nr. 3, från tonsättarens dödsår, 1945. Allgéns Quem terra, pontus, sidera för blandad kör är komponerat 1952, och det är väl tänkbart att det då alldeles färska Bartók-partituret hörde till det som studerades i Måndagsgruppen mot slutet av 40-talet.

Allgén har helt enkelt tagit soloklaverets två första fraser och sammanfogat dem till en. Därpå följer en enstämmig, ”modulerande” melodi ur egen fatabur, vilken leder till att Bartókcitatet, liksom därpå följande enstämmiga avsnitt, sjunker ett halvt tonsteg för varje återkomst. Bartók föreskriver fjärdedel = 69, ett tempo som Allgén mot alla odds sänker till fjärdedel = 60 – ett förvånansvärt långsamt, närmast gravitetiskt tempo. Men Allgén gör inga som helst förändringar av Bartóks pianosats, han byter bara klangkälla.

Quem terra, pontus, sidera (PDF)

Quem terra, pontus, sidera må vara komponerat för kör, men klingar naturligtvis alldeles förträffligt även på piano:

Quem terra, pontus, sidera (piano) (PDF)
 

Nästa verk av Bartók–Allgén är Drakdans för viola och piano från 1955. Här får Bartók bidra med ett stycke ur Mikrokosmos betitlat just Drakdans, vilket är en rask och rustik sak (fjärdedel = 208).

Artikulationen i Bartóks pianosats suddas ut, och den får bilda underrede till en nyckfull och expressiv melodi som har relativt lite gemensamt med ackompanjemanget. I skissblocksversionen sänks tempot till Alla marcia (fjärdedel = 112) och i slutversionen ytterligare till Un poco pesante (fjärdedel = 80).

Drakdans (PDF)

(Näste man att göra någonting liknande är väl Bernd Alois Zimmermann alldeles i början av 60-talet. Minns exempelvis det gudabenådade ögonblick i pianotrion Présence (1961) när han låter solocellons första insats i Strauss’ Don Quixote ackompanjeras av inledningen till långsamma satsen i Prokofievs sjunde pianosonat. Sagolikt. Nå, det är en annan historia, men den belyser ändå hur tidigt Allgén var ute.
    Tidigt och tidigt, för resten. Charles Gounod gjorde ju precis detsamma som Allgén i sin Ave Maria, där han lät det första preludiet ur Bachs Das Wohltemperierte Klavier beledsaga en melodi av eget fabrikat.)

Men Drakdansens turer slutar inte där. Några månader senare komponerar Allgén ett Preludium för altsaxofon och piano, vars solostämma är identisk med Drakdansens (och nu sänks tempot till fjärdedel = 69), men denna gång förses den med ett helt annat, mer allgénskt ackompanjemang. Detta Preludium kommer senare att ingå i det större verket Carmen Perlotense för "violin (violoncell, viola, saxofon) och piano (cembalo, orgel)".
 

I skissböckerna dyker det upp en kort enstämmig komposition för kör, betitlad Iob 14:1–2, med Lidholm–Allgén som upphovsman. Allgén utgår här från ett av Ingvar Lidholms mest kända verk, Laudi för kör (1947). Han väljer samma text som Lidholm använder i första delen av Laudi, medan det musikaliska materialet hämtas från del två, närmare bestämt den första frasen (markerad med klamrar), som här dock presenteras en halvton högre, och som även återkommer i slutet, höjd ytterligare ett halvt tonsteg. Allt däremellan är av Allgéns hand. Om Allgén sänkte ursprungstempot i de båda Bartók-verken återställer han ordningen här. Lidholms måttliga halvnot = 60 närapå fördubblas, till 108.

Iob 14:1–2 (PDF)

 

Det i särklass mest djupgående tonsättarsamarbetet utgörs av den 17 satser långa och 675 partitursidor omfattande I Capricci för violin och orkester, i vilken solostämman till största delen består av Paganinis Capricer för soloviolin. Detta projekt började sannolikt i mindre skala, men kom att svälla bortom alla proportioner. Den första satsen är 12 sidor lång, medan de båda sista är 84 respektive 80 sidor. Varför verket avbröts före sin fullbordan, alltså innan alla 24 capricerna försetts med orkesterackompanjemang, vet vi inte. Ett fullständigt unikum i litteraturen.


Slutligen finns även ett verk av Nielsen–Allgén: Preludier för orkester (1956). Men det rör sig i grund och botten om en instrumentering av Nielsens 29 smaa præludier för orgel Op. 51 (1929), åtminstone i originalversionen. I den lätt reviderade versionen tillkommer lite drillar och dylikt, men det är fortfarande 99 procent Nielsen. Tolv av dessa reviderade preludier spelades den 8 januari 1963 in av Sveriges Radio, med Göteborgs Symfoniorkester under Sixten Eckerberg. De klingade i etern den 10 juni 1965, men har veterligen inte framförts inför publik.
 

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare