Stråkkvartett nr 2

En stråkkvartett är en stråkkvartett är en stråkkvartett. Nja, alldeles så enkelt är det kanske inte i fallet Allgén. Han har efterlämnat sju ”officiella” kvartetter: No. II, III, IV, V, VI, II, VII. Redan där krånglar det till sig.

Det finns alltså två stycken No. II. Därtill finns det två stycken icke offentliggjorda nr. 1. Alla är de av ansenlig längd.

Allgén omarbetade och utvidgade ju många av sina verk, exempelvis Fantasia för solopiano, som växte från 21 sidor till 51 – men behöll sin ursprungliga datering. Härav kan vi dra slutsatsen att dateringarna inte är alldeles att lita på, och följaktligen är inte heller kronologin entydig. Detta gäller även Quartetto No. IV som växte i två steg, från 28 till 67 till 84 sidor.

Den enda av de större kvartetterna som Allgén omarbetat utan att dra in originalversionen är Quartetto No. II. Den är en relativt milt bearbetad variant av vad som ursprungligen benämndes Stråkkvartett nr. 2 (D-dur) op. 7 av Klas-Thure Allgén, daterad Djursholm 1942. I stort sett har tonsättaren behållit noterna som de är, och bara förändrat tonhöjden med hjälp av nya förtecken – klangen har helt enkelt blivit kärvare; här är det inte längre tal om D-dur – samt lagt till en myckenhet av  ornamentala utsmyckningar. En helt annan musik, alltså, men med samma kurvatur. Nytt vin i gamla läglar, om man så vill.
Däremot har stycket bara utökats från 87 till 97 sidor. Skissmaterialet till denna senare version är daterat 13 febr. 1982. Allgén återvände alltså till detta ungdomsverk efter 40 år. Redan det är märkligt nog – han måtte ha haft ett gott öga till det. I ursprungsversionen möter vi en osedvanligt mogen 22-åring, spirituell, fantasirik och med med en uppenbar känsla för kvartettklangen. Det är tydligt att det är en fullblodstonsättare och stråkmusiker som har hållit i pennan.

Men låt oss ta ett steg tillbaka. I de delvis brandskadade resterna av Allgéns kvarlåtenskap finns bland annat två stora verk för orkester vilka relaterar till Shakespeare. Det ena är Musik till Shakespeares Köpmannen i Venedig op 6, även med beteckningen op 7, (1941) – skådespelsmusik helt enkelt, om än av det mer omfattande slaget. Delar av eller material ur detta verk dyker upp i bland annat Fuga för piano (1940), Stråkkvartett nr 3 (1943), Les Impressions de Poculectelocte – symfoni för orkester (1943) och Dubbelfuga för orgel (sannolikt också 40-tal). Det andra är Falstaff, som benämns som ”opera i 5 akter op. 7”. Härav kan vi också dra slutsatsen att inte heller opusnumreringen är att lita på. Nå, Allgén kom aldrig så långt att det blev någon opera, men det blev rejäla orkesterförspel till de fem akterna.

Någon datering finns inte, men en god gissning är att musiken är komponerad 1942. Det visar sig nämligen att originalversionen av Quartetto No. II i själva verket är en transkription – som mycket väl kan vara av senare datum – av musiken till Falstaff,  ton för ton, från början till slut. Sats 1 motsvarar sålunda förspelet till akt III, sats 2 motsvarar akt II, sats 3 är samma som akt IV, och den avslutande satsen motsvarar det sista orkesterförspelet. Som ofta föreskriver Allgén extrema, ibland näst intill ospelbara tempon. Om vi tar honom på orden varar Stråkkvartett nr. 2 drygt 40 minuter, i realiteten alltså sannolikt något längre.

(Ur programtext inför uruppförandet den 17 april 2004)

Läs även Roland Forsbergs ”Några personliga reflektioner om Allgéns Stråkkvartett nr 2”

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare