”Karl’n skriver ju bara helnoter!”

Historierna om Allgén är många, ofta berättade av ungdomskolleger som Sven-Erik Bäck och framför allt Sven-Eric Johanson. Till dem som handlar om själva musiken hör följande, vilka alla ger intryck av att främst vara frukter av berättarnas fabuleringsförmåga, men som senare visat sig vara alldeles sanna – om än ibland något kryddade.

”Han började med att skriva 150 sånger i Carl Nielsen-stil.” Jodå, mycket riktigt. Bland de noter som återfanns i husresterna efter branden, finns en mängd sånger, vilka delvis återspeglar Allgéns intresse för Nielsen (”Jag håller absolut före det, att det är den bästa tonsättare som vi har haft i hela Norden över huvud taget, genom hela musikhistorien – det finns ingen jämförelse med honom, till exempel Sibelius, det är ju en lokal storhet jämfört med Carl Nielsen.” Radiointervju 24/9 -89). Det rör sig om cirka 50 sånger.

”Han har skrivit en stråkkvartett som är 1 timma och 37,5 minut.” Då skall man ha klart för sig att stråkkvartetter av den längden var något i stort sett oföreställbart när detta berättades i slutet av 70-talet. Men visst, det skulle visa sig att Allgén skrivit betydligt längre kvartetter än så.

Slutligen: ”Han har skrivit en stråkkvartett som består av bara helnoter!”. (Se även Persson: Mellan extas och askes) Nej, inte en hel kvartett, däremot en kvartettsats. Det handlar om Stråkkvartett nr 3 (som inte skall förväxlas med Quartetto III), med en angiven längd av 123 minuter, daterad Torö 8/7 1943. Sex satser, alla kontrapunktiska, tematiskt sammanhållna, merparten snabba, motoriska, med drag av perpetuum mobile. Två duor, för violin och viola respektive violin och cello, och tre kvartettsatser, varav den sista (som senare byggdes om till Quartetto V) ensam är 65 minuter. Och så då det inledande Largo con elevazione (långsamt och upphöjt) som i flera avseenden bryter sig ur resten av kvartetten och som kan tänkas vara tillkommet något senare. (För det talar inte enbart annat notpapper, annan piktur och annan karaktär, utan även bl.a. bruket av på varandra följande kvarter och kvinter – något som skulle bli ett kännetecken först längre fram.)

Kanske kan satsen beskrivas som en fri kontrapunkt som resulterar i att harmoniken ställs i fokus. Här möter vi en samklang så säregen att den näppeligen kan förväxlas med någon annan tonsättares.


Resultaten är en gigantisk, långsamt framskridande koral som börjar knappt hörbart för att växa till full kraft (quasi niente–con tutta forza). Väl där vänder musiken på klacken och backar fram till slutet. De 19 takter som utgör själva höjdpunkten är de enda som bryter sig ur detta schema, även genom att det oavbrutna flödet avbryts av pauser. Något liknande har knappast skådats. Inte att undra på att kollegerna kom ihåg den här musiken.
(Ur programtext inför uruppförandet den 7 februari 2007)

Stråkkvartett nr 3, sats 1

Upprinnelsen till den inledande koralen är möjligtvis ett liknande avsnitt i den i övrigt snabba fjärde satsen – en helnotskoral om 57 takter med i hög grad samma byggstenar och liknande kompositionsteknik, om än något mindre kärv och med mer än dubbelt så högt tempo.

Koral ur Stråkkvartett nr 3, sats 4

Följande är inte att uppfatta som en analys, utan snarare som en kolorerad materialinventering. Av den framgår om inte annat hur Allgén laborerar med kompositionens olika element. De flesta ingredienserna torde vara extraherade ur de följande satserna, och flera av dem har bärande för att inte säga konstituerande funktioner – det inledande, blå tretonsmotivet är exempelvis hela kvartettens huvudmotiv, den röda vinkeln är temahuvud i sats 3, o.s.v. Referenser till sats 5 tycks dock saknas helt.

Stråkkvartett nr 3, sats 1 (materialinventering)

Stråkkvartett nr 3, sats 1, klaverreduktion

Nej, där finns allt en och annan 16-del också…

Stråkkvartett nr. 2 visade sig ju vara en ordagrann transkription av orkesterförspelen till akterna II till V i den planerade operan Falstaff. På liknande sätt relaterar Stråkkvartett nr 3 till Musik till Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” (14/10 1941). Här handlar det dock inte om transkriptioner, utan enbart om lånade teman. Således kommer temat (de tre första takterna) i sats 2 från musiken till akt III, men där upphör likheterna.

Stråkkvartett nr 3, sats 2

Sats 3 tar på samma sätt sin utgångspunkt i förspelet till akt II. (Denna musik för stråkorkester och pukor orkestrerades f.ö. senare om för full orkester och presenterades då som förspelet till akt I av Falstaff). Det lånade materialet omfattar lite drygt tre takter (markerat med hakar).

Stråkkvartett nr 3, sats 3

Allgén gjorde ju vid flera tillfällen ett slags collage, där han lade olika stycken ovanpå varann, som exempelvis i Dubbelfuga (Se Persson: Mellan extas och askes). Men sats 4 är sannolikt  första, och veterligen enda, gången han kombinerar två tidigare satser – två duor blir en kvartett. Först dyker material från sats 2 upp i en fyrstämmig kontrapunkt, och från takt 37 även sats 3. I takt 83 introduceras ett nytt, sångbart tema som växer fram ur själva huvudtemat. Även detta tema kommer från Köpmannen… akt III, men har modifierats något. Först efter en generalpaus presenteras något helt nytt i takt 121. Detta tema härrör från förspelet till akt IV, där det dock inte utvecklas så som här.

Stråkkvartett nr 3, sats 4

Efter tre rejält snabba, ungefär lika långa, satser på raken (fjärdedel = 144) sätter det verkligen fart i den korta sats 5 (fjärdedel = 152). Satsen har två huvudtemata, varav det andra  dyker upp i takt 87. Inget av dem förefaller ha ursprung i tidigare verk.

Stråkkvartett nr 3, sats 5

Som var och en säkert redan har listat ut, samlas alla de fyra föregående satserna i den gigantiska, avslutande sats 6, som omfattar ofattbara 2.043 takter, dock i ett något lugnare tempo (fjärdedel = 120). Enligt Allgén varar satsen alltså 65 minuter, men det är en glädjekalkyl. 68 minuter stannar miniräknaren på.

68 obönhörliga minuter. Här finns inte tillstymmelse till generalpaus, inga retoriska utropstecken, inga långsamma avsnitt. Visst lugnar musiken ner sig något lite vid något tillfälle (helt enkelt för att det tematiska materialet bygger på längre notvärden), men exempelvis helnotskoraler, liknande den ö av stillhet som dyker upp i sats 4, saknas helt. Den närmaste parallell som finns är nog Symfoni, men även i fullbordat skick skulle den bara vara drygt hälften så lång som denna enda kvartettsats. Där är måhända stämmornas självständighet större, men här är å andra sidan rytmiken betydligt tätare och den tematiska rikedomen mer överflödande.

Om man så vill fungerar sats 6 som en pendang till sats 1 – allt material är samlat; här alla teman i ett oavbrutet flöde – där en fokusering på enbart motiv, en reduktion till enbart helnoter. Ett slags koncentrerad rekapitulation i förväg.

Sats 6 utgör, som redan konstaterats, grund för Quartetto V från 1958. Det är här problemen börjar. Allgén har nämligen inte bara reviderat ursprungssatsen i flera steg, utan även inlett omkomponerandet direkt i originalpartituret. Han har suddat och skrivit nytt, ibland gång på gång. Det handlar alltså bokstavligen om ett slags palimpsest.
Ett försök har här gjorts att så långt möjligt återställa partituret i originalskick (A), samt även presentera den reviderade versionen (B).

Stråkkvartett nr 3, sats 6, version A

Stråkkvartett nr 3, sats 6, version B

Mer än i något annat verk (möjligtvis med undantag för den samling stycken som mynnar i Exempel på 9-dubbel 100 % tematisk kontrapunkt) är det som om Allgén i denna kvartett frågar sig på hur många ledder man kan vrida ett tema. Finns det måhända fler än fyra? Och på hur många sätt kan materialets motiv kombineras? Ambitionen tycks vara att uttömma varje möjlig konstellation.

Om sats 2 och 3 är porlande bäckar som samlar på sig mer vatten efter hand, för att rinna ut i den brusande älv som utgörs av sats 4, då är den avslutande sats 6 en monumental flod till vilken även den lilla strida forsen sats 5 ansluter. Samma vatten strömmar vidare, nu något lite lugnare, och så småningom allt mer uppblandat. Det är tur att man kan simma.

Sammantaget står vi tveklöst inför ett unikum i kvartettlitteraturen.

– – –

Stort tack till Magne Hegdal, utan vars hjälp arbetet med framför allt kvartettens sista sats definitivt hade blivit hängande på gär’sgår’n.
(För den som inte känner till Magne Hegdal kan berättas att han är Allgénsidans norske favorittonsättare. Lyssna exempelvis på Herbarium II – 57 pianoblomster, det kanske viktigaste cykliska pianoverket under andra halvan av 1900-talet vid sidan av Cages Etudes Australes. Finns i magnifik tolkning av Herbert Henck på Aurora ACD5041.)

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare