Vännen Claude till minne — en dikt och ett samtal

I Allgéns verklista förekommer referenser till såväl Bach som Bartók. Men där finns också en ”motett över ett tema av Alf Härdelin”: Ego Iesu misi (1948). Härdelin (f.1927), som umgicks flitigt med Allgén under framför allt 40-talets andra hälft, har senare gjort sig ett aktat namn i helt andra sammanhang än de musikaliska.

I sin diktsamling Tyda speglarnas bild (Catholica, 1997) har han även inkluderat en dikt om sin ungdomsvän – en dikt som tvivelsutan är kongenial med sitt ämne.



Toner bortom
det möjligas gräns
tvingade fram ur
temats oemotståndligt
pockande inre potens

Anáthema vare
alla andra hänsyn
än kraften, latent
i sakens eget
majestätiska väsen

Toner hitom
det kommandes gräns
som förebådande rop
om riket där allt är
”skönhet, skönhet till varje pris”

 

Claude Loyola Allgén
den tragiske vännen
till minne

— — — — —

 

Alf Härdelin, som jag träffar i Uppsala i början av december 2008, har rykte om sig att vara en ständigt arbetande herre med vida intressen. Bland annat är han förvånansvärt väl bevandrad i den samtida musiken och har en imponerande skivsamling.
     De böcker han skrivit eller medverkat i – även som översättare – utgör en minst sagt ansenlig mängd. Som han säger:
     – Två saker kan jag säga: jag har varit flitig, och jag har inte fuskat.

Han berättar att han prästvigdes 1954, återvände till Uppsala för licentiaten 1959 och blev klar 1961. Han konverterade 1963.

– Och sedan blev jag bibliotekarie på Carolina för att livnära mig. Min fru har också jobbat på Carolina, nästan hela livet.

Jag håller på att skriva mina minnen. Vi var ju en hel grupp, ett tiotal, som konverterade, i början av 60-talet. Ingen har skrivit någonting om det – så jag tänkte att jag skulle göra det. Och min fru håller på att skriva en kokbok, därför att ett barnbarn sa’ ”farmor, kan inte du ge oss dina recept?”. Det berättade vi för värden vid en professorsinstallation i Lund nyligen. Då svarade vederbörande: ”Då kan ni ju ge ut en dubbelvolym som skall heta ’Professorns elakheter och professorskans läckerheter’.”

Jaså, är du känd för att vara elak?

– Ja, visst är jag det. I all älskvärdhet, givetvis.

– Jag har komponerat ett par små saker faktiskt – inte bara det där temat till Ego Iesu misi. I Cecilia, den katolska psalmboken, har jag två melodier. Jag har med 40 texter, men två melodier också.

En flitig man, som sagt.

Men över till Allgén.

Du kan väl berätta hur ni träffades?

– Ja vi träffades -45 eller -46.
     Det var så, att jag 1945 hade varit på ett gymnasistmöte på Julita i Sörmland, och då blev jag omvänd, som det heter, och kom in i högkyrkliga kretsar – det var många där som var av den sorten. Ett tillhåll då var just Danderyd. Där fanns nämligen en fantastisk präst som hette Lars Lindhagen. Han var kyrkoadjunkt där och en väldigt stor predikant, och mycket musikalisk – han spelade orgel något alldeles fantastiskt. Där träffade jag Klas-Thure Allgén. Han bodde också i Danderyd, inte långt från kyrkan. Jag bodde i ett samhälle som heter Duvbo, i närheten av Sundbyberg, men jag cyklade då över till Danderyd. Och där träffades vi, så vi umgicks flitigt under åren fram tills jag tog studenten -48.

Det vi talade om var två saker, dels kyrkliga, teologiska ting, dels musikaliska. Jag var väldigt musikintresserad och jag spelade ju – fast jag var ju aldrig någon bra musiker, jag var väldigt dålig, alltså. Och jag var ingen flitig elev när det gällde att öva. Jag spelade fiol och senare blev det altfiol – alla dåliga violinister blir ju altviolinister – men på den tiden spelade jag lite fiol i skolorkestern på Norra Latin. Och hörde då ny musik för första gången. Under kriget hörde man ju knappast det.
     1945 vid krigsslutet kom det in sådan, det var Hindemith, till exempel. Hindemith och Stravinsky var de två första moderna tonsättarna man hörde,  Mathis der Maler till exempel, symfonin. Då tyckte jag det lät väldigt fult, det var min första reaktion. Mathis der Maler är ju ingenting nu för tiden, men då var det mycket radikalt, mycket radikalt.
     Men jag vet att jag sa till mig själv: Nej, lyssna på det här ett par, tre gånger till, innan du fäller något slutligt omdöme.
     Jag gick till stadsbiblioteket nere på Sveavägen i Stockholm och lånade Hindemiths Übungsbuch für den zweistimmigen Satz, till ett jullov, och satt hemma och skrev övningarna i den. Jag hann nog en 30–40 sidor.
     Då lärde jag mig förstå hur en modern tonsättare tänker, då lossnade det alltså. Och det här temat som du talar om, i Hindemith-stil, det skulle kunna vara ur Mathis der Maler. Jag gjorde det bara för övnings skull.
     När jag visade det för Klas-Thure, frågade han: ”Får jag använda det där för en komposition?”, och det fick han ju. Så var det. Vi talade mycket om musik, jag hade många samtal med honom.

Men du tog inga kompositionslektioner för honom?

– Nej, nej, inte mer än samtalsvis.  
     Jag frågade honom en gång: ”Kan du inte tänka dig att ha en treklang?”
”I varje fall inte på betonad taktdel!”, sa han.

Och det här som jag alluderar till i min dikt till honom… det fanns ju ett kulturprogram i radion sent på kvällarna på den tiden som hette Nattövning, med 40-talistisk poesi, Oswald och Lindegren och pojkarna. Och så var det musik. Då var det en gång också Klas-Thure. Det spelades något stycke som för dåtidens öron lät förskräckligt naturligtvis. Så säger då intervjuaren på radion, om det var Lindfors eller vem det var: ”Vad vill ni med er musik?”. Då svarar han: ”Skönhet, skönhet till varje pris!”. Och han har berättat för mig att när de skulle göra den där intervjun uppe på Radiotjänst, då krånglade bandspelaren, så de fick göra om allt tre gånger innan den kom igång. ”När jag skulle säga det för tredje gången kunde jag knappast hålla mig för skratt, för jag förstod ju hur åhörarna måste tro att jag skämtade när jag kallade detta för skönhet. Men jag menade det, naturligtvis”, säger han.
Så det vi hörde i radio var alltså när han för tredje gången fick fälla dessa repliker.

Under de år ni umgicks var han ju oerhört flitig. Visade han dig vad han höll på med?

– O ja, jag har ganska många partitur.

Hade du någon uppfattning, på den tiden, om hur pass långt ifrån sina kolleger Allgén stod som tonsättare?

– Ja, de betraktade honom lite som en kuf redan då. Hans musik går ju inte att spela, den är ospelbar. Det var ju vad man fick höra. Jag undrar om jag inte hört Sven-Erik Bäck säga det, och andra, som Eric Ericson. Han har ju till och med komponerat pianomusik där det finns toner utanför klaviaturen, har någon sagt. Det är typiskt att de säger det, att han inte ens kan hålla sig till de toner som finns på pianot. Men det var ungefär så han betraktades, de betraktade honom nog som en kuf.

Samtidigt hade ju exempelvis Sven-Eric Johanson mycket höga tankar om honom.

– Jaså, hade han det? Sven-Eric Johanson kände jag, han bodde ju i Uppsala under några år på 50-talet, han var organist i missionskyrkan här, tror jag. Jag har ett roligt minne. Jag blev inbjuden till en kväll hos Sven-Eric Johanson, och även Hedenius var inbjuden, han var ju utomordentligt musikalisk. När vi kom dit utdelades det åt oss alla notpapper och en penna, och så fick vi sätta oss i en vrå någonstans i en halvtimme och komponera något som sedan skulle spelas upp. Detta var hos Sven-Eric Johanson, det var en festlig person. Sedan försvann han ju från stan...

På något sätt, om det är något ”fel” på Klas-Thures musik… Jag menar den är så intensiv hela tiden, han kan aldrig slappna av. Det händer någon enstaka gång att det är ett lugnare parti, men annars går det på i hög fart hela tiden. Där finns inte de naturliga växlingarna i tempo och dynamik och så vidare. Det är väl ett maniskt drag hos honom… Ja, han var nog manisk, men depressiv var han inte, jag har inget minne av att ha träffat honom i något sådant tillstånd.

Men han betraktades ju som galen. Då brukar jag säga, apropå det, att Chesterton – jag tror att det är i boken Ortodoxi – skriver: ”En dåre är inte en så’n som har förlorat förståndet, utan det är en så’n som förlorat allt utom förståndet.” Det stämmer lite grand på Klas-Thure. Hans logik var ju knivskarp, han led inte av tankeflykt, eller något sådant, han var intellektuellt knivskarp. Men verklighetskontakten kanske inte alltid var så väl utvecklad. Och det var det han föll på, så att säga.

Hur mycket träffade du honom i samband med att han konverterade?

– Han konverterade ju vid ett besök i Schweiz. Och den präst som upptog honom, det var en jesuit som sedermera kom till Sverige och som också var den som upptog mig – och det var en stor knöl, egentligen. Men det råkade vara så att han fått på halsen två så besvärliga personer som Klas-Thure och mig. Han hette Seiler och var från Zermatt.

Vid den tiden var jag redan i Uppsala och vi träffades inte så ofta. Men jag kommer ihåg en gång när jag reste ner till Djursholm, han bodde i villan där, tills föräldrarna skildes. Han skrev till mig eller ringde och berättade att han hade blivit pingstvän, han hade varit hos Lewi Pethrus på Rörstrandsgatan. Och jag tänkte: är han inte klok! Jag for ner till Stockholm för jag tänkte att jag måste rädda honom från det där. Men det visade sig att det bara var ett skämt. Han skulle bara skrämma mig. Han hade alla möjliga hyss för sig.

Sven-Erik Bäck har berättat att när han, hustrun Puck och Allgén var i Rom 1950, så sökte Allgén audiens hos påven men blev nekad. Och då ”gick något sönder” hos Klas-Thure, sade Bäck. Han fick svåra ångestattacker. Det var efter det som han genomgick en lobotomi. Jag vet ju inte hur han var före operationen, men jag har svårt att föreställa mig en mer obruten personlighet.

– Hans personlighet var nog ungefär som den alltid har varit. Jag träffade honom bara några gånger på 50-talet – efter -54–55 har jag inte träffat honom.

Men de gånger du träffade honom var han fortfarande sig själv, så att säga?

– Jag märkte ingenting, jag har inte hört talas om detta med lobotomi. Han var precis som vanligt.

Han var ju i Innsbruck och studerade teologi ett par år. Han bodde på Canisianum, där har jag själv bott som gäst. Men han ansågs ju omöjlig alltså, det var ingen biskop som ville prästviga honom. Det kunde han ju aldrig komma över, att han inte kunde bli prästvigd. Men jag förstår biskoparna. Skall man prästviga någon, måste man ju räkna med att den personen ska kunna sköta olika typer av uppdrag – inte bara fira mässa, utan också höra bikt och undervisa konfirmander och så vidare.

Han var alltså bara intresserad av mässan för egen del?

– Ja, han var mycket liturgisk, mycket sakramental, visst. Så jag förstår att… på den tiden var väl biskop Müller i Stockholm. Han var en gammaldags hederlig person, synnerligen. Men detta kunde han inte sätta sig över. Klas-Thure var ju i Holland också och studerade ett tag. Han betraktades naturligtvis som kuf överallt, dessvärre. Men han var ju det. Ja, bisarr vara han.

Du träffade ju honom i tonåren och han var sju år äldre än du, han måste ha gjort ett väldigt starkt intryck?

– Jo, han var ju väldigt vital och rolig. Jag tyckte han var rolig, och energisk och skarp, skarpsynt. Helt osentimental. Jolmig var det sista han var.

På senare år fanns det måhända ett rättshaveristiskt drag hos honom?

– Varför det blev så, vet jag inte, det är en komplicerad historia. Men det märkte jag ingenting av på den tiden. Det var väl ett slags kompromisslöshet – aldrig några kompromisser.
     Det ligger inte för mig heller. Inga kompromisser.
     Det kallas på tyska för intransigens, oförsonlighet, man brukar ju säga att Webern och de i Wienskolan var intransigenta.

Jag har ju som universitetsman sett under många år hur de, som lägger sig till rätta i modena, de är snart ute. När modet är ute, så är också de ute. Det är inget vidare bra att vara modern, för man blir så fort omodern. Jag har upplevt så många moden, i alla möjliga avseenden. Man skall ha en övertygelse, men man behöver inte vara oresonlig, man skall alltid vara öppen.

”Jag har befallit torka komma över all frukt av edra händers arbete”, står det hos en av profeterna i Gamla testamentet. Vad tänker du om det, Allgén fick ju nästan aldrig njuta några frukter av sitt arbete, men arbetade ändå på oförtrutet?

– Han skrev en nonsensdikt, på ett hemmagjort språk, som publicerades i Utsikt någon gång omkring 1950. Och han fick ett arvode för det. Då sade han till mig, att för denna enda dikt fick han mer än vad han hade tjänat på sin musik på ett helt år. Han spelades ju inte. Tyvärr.

I går träffade jag Allgéns stora ungdomskärlek, Anne-Charlotte Billsten (född Rudelius)…

– Jaha. Ja, han hade klar känsla för kvinnor. Fast han var en sträng celibatär. Han hade inga som helst homofila anlag, absolut inte. Det tror man ju nu för tiden, att ungkarlar – celibatärer – är, men absolut inte. Det skulle jag ha märkt under alla de år då vi umgicks, men aldrig.

… och då sade hon: ”Tänk, jag såg honom nog aldrig skratta under alla de åren. Han var så allvarlig.”
     Men den man jag träffade skrattade ofta och gärna.

– Han skrattade mycket. O ja, han var mycket rolig och slagfärdig. Jag sade till honom en gång: ”Jag är ju inte pietist” (alltså en som håller på en sträng moral).
”Jag måste säga att lite pietism skulle nog inte skada i ditt fall”, svarade han. Det är sådana repliker man kommer ihåg. Han var alltid full i sjutton.

Jag är väldigt ledsen för att jag inte fortsatte att umgås med honom, men det beror på ett mycket banalt skäl. Dels flyttade jag till Uppsala, men vi träffades också en och annan gång under min studietid här i Uppsala.
     Men när min hustru kom in i bilden – hon träffade honom en gång – och hon var rädd för honom. Så jag kunde inte, för det gick inte med min fru, helt enkelt. Hon hade för sig att Klas-Thure ogillade vår relation, men det tror jag inte alls, det var något hon bara fick för sig. Men så kan det gå.

Men jag hörde då talas om honom, och hans fattigdom, och alltihop det där. Att han inte ville ta emot några pengar och att han inte hade råd att betala hyran och alltihop.

Jag var starkt betänkt många gånger på att verkligen ta kontakt, men det blev aldrig av, tyvärr.

– – –

Alf Härdelin avled i augusti 2014.
 

 

 

 

 

 

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare