Herbert Connor om Allgén

I andra bandet av Aulin/Connors svenska musikhistoria kan man läsa om ”Måndagsgruppen och 20-talsgenerationen”. Efter att Connor avhandlat Göte Carlid är turen kommen till Allgén:

En annan ”avvikande” individ i Måndagsgruppen är Claude Loyola Allgén. Hade det gått snett för tonsättaren Carlid (som egentligen hette Carlsson och kom från en frikyrklig miljö i Sandviken där fadern var baptistpastor), skulle det gå ännu snedare för Allgén som var född 1920 i Calcutta och hade döpts till Klas-Thure innan han 1950 konverterade och blev katolsk teolog. Det berättas [sannolikt av Sven-Erik Bäck; detta var en av hans favorithistorier] att när Måndagsgruppen någon gång på 40-talet lirade fotboll i Norrköpingstrakten blev Allgén så rädd för det framåtstormande urberget Blomdahl att han gjorde korstecknet. Att Blomdahl inte heller kände någon direkt själsfrändskap med Allgén framgår av följande beskrivning i det tidigare citerade brevet till Leif Kayser: ”…en hyperintellektualist som förnekar allt vertikalsammanhang eller tar endast negativa hänsyn (exempelvis att olika stämmor icke får träffa samman på samma ton) och helst skriver 9-stämmiga fugor med 100-procentigt utnyttjat motivmaterial och i praktiskt taget ospelbara tempi och håller på ’absolut objektivitet’ (han bara ’sätter i gång’ musiken, som sedan pågår ’tills den tar slut’).” Att Blomdahl här inte ritat någon nidteckning framgår av en annons, införd i Konsertföreningens programhäfte säsongen 1945–46. Texten lyder: ”Tonsättaren Klas-Thure Allgén undervisar i kontrapunkt och komposition. Specialitet: polytonala och polyrytmiska problem aktuella vid den enskilda linjens intervalliska och rytmiska individualisering, de arkitektoniska principerna för tematiskt arbete samt den hyperpolyfona (5–12-stämmiga) satsens teknik.”

Detta låter onekligen en smula kufiskt. Men gör man sig mödan att lyssna till några av Allgéns ”spelbara” alster skall man finna att här en hyperbegåvad konstnär fallit offer för en subjektivism av mindre vanligt slag. I. Bengtsson har i sin Prisma-artikel påpekat att Allgéns logiskt klara resonemang kring religiösa och konstnärliga problem präglas av en egenartad känslokyla och benhård fanatism. Inte bara hans yttre skepnad är prononcerat medeltids- och munkaktig, även hans av nythomistisk filosofi präglade tänkande tenderar till skolastisk abstraktion. Samtidigt finns här emellertid en utpräglad romantisk och högexpressiv ådra. I två pianoromanser från 1947[*] visar Allgén sig vara alltigenom expressionist. Inledningstakterna i Dithyramb till text av G. Ekelöf är synnerligen stämningsfulla med en naturlyrisk melodikurva som suggestivt återspeglar ”morgonens sakta dyning”. Sedan ökar intervallsprången undan för undan i takt med den allt mer stegrade känslointensiteten för att utmynna i ett slags extatisk talsång i Wagners och den unge Schönbergs efterföljd. Även stilen i Campanella (till egen text) är högaffektiv. Notationen är på sina ställen okonventionell och förutsätter att pianisten går löst på tangenterna med knytnävarna (l’accordi si col pise col pugno) samt spelar pizzicato på strängarna. Täta glissandi, tonklungor och vibratoeffekter förebådar 60-talets klangfärgsteknik. Dynamiska beteckningar som con tutta forza och tumultuosa vittnar om en känslointensitet som tangerar överspändhetens gräns. I den 10 år senare komponerade violinkonserten (1957) har tonsättaren lugnat ner sig betydligt. Den tacksamma solostämman uppvisar en enkel visartad melodik som anknyter till Mendelssohns, Bruchs, Tjajkovskijs och Brahms klassiska traditioner. Partiturets rika kontrapunkt är mästerligt genomförd. Tydligt är att Allgén utvecklats i riktning mot större enkelhet och balans. Men alla vackra detaljer till trots är violinkonserten alltför mastodontartad och okoncentrerad för att kunna helt övertyga. Den tar inte mindre än 1 timme, 3 minuter och 40 sekunder. Om hållfastheten i Allgéns många sakrala verk – bl.a. mässan Ante Luciferum, Assumpta est Maria, Disiecta membra meditanda, Et lapidabant Stephanum m.m. – vet vi i Sverige ingenting. Kanske vet Rom.

Den 26 mars 1946 debatterade man i radio Den unga musiken. Vid detta tillfälle spelades en ganska risig komposition för stråkkvartett av Allgén (…). Tillfrågad vad han egentligen avsåg med sitt verk svarade Allgén: ”Skönhet, skönhet till varje pris!”

* Denna tidsuppgift återfinns veterligen inte någon annanstans, men behöver ju inte vara felaktig för det.

Herbert Connor: Svensk Musik 2. Från Midsommarvaka till Aniara (Bonniers, 1980). ”Måndagsgruppen och 20-talsgenerationen”, sid 406–407.
 
© Respektive upphovsrättsinnehavare