Vad var nu detta?

 

Någon gång framemot mitten av 70-talet satt jag och bläddrade i STIM:s lilla kvadratiska häfte över svensk pianomusik. Där, längst ned på första sidan, stod det:

 

STIM-katalog

 

Allgén, Claude L. – vad var nu detta? Varför hade jag inte hört talas om honom?
Claude Loyola Allgén – ett så osannolikt namn! Och nästan lika osannolika verktitlar…

Detta måste undersökas.

Jag beställde de båda förlagda Ave Maris Stella och Have a look at Mary?, men förstod snart att Allgén inte var någon prioriterad figur. Det tog en evighet innan noterna dök upp, och då i en uppenbarligen redan ålderstigen och gulnad ljuskopia. Och så det märkligaste av allt: På titelbladen uppgavs tonsättaren vara en ”Anonymus”! Varför i hela friden då?

Vid det laget hade jag redan fått noterna till Nocturne, en älskvärd pianobagatell som var som en hälsning från en annan värld. Att en då levande tonsättare skulle ha komponerat något sådant föreföll mig fullständigt orimligt. Så småningom dök också noterna till det trestämmiga orgelverket Maria semper virgo upp. Jag bad två av mina mer flyhänta vänner att spela det på två pianon. Det var ett av livets stora musikögonblick. Jag vart drabbad, för att tala bowallnerska.

1981 tog jag för boråsföreningen Ny Musiks räkning kontakt med den då 61-årige Allgén, för att om möjligt kunna presentera en konsert med hans musik. Det lär nog ha varit första gången någon vände sig till honom för att få framföra hans musik. Efter många om och men, och ett flertal besök hos Allgén i hans lilla hus i Täby, fick han den 24 september 1989 för första gången höra en hel konsert med sin egen musik. Så mycket uppståndelse hade aldrig vederfarits den mannen tidigare – radioinspelning, intervjuer, tidningsartiklar. Han var i högform.

Nästan på dagen ett år senare var han död, innebränd i sitt hus. Efter att ha hört om dödsfallet, tog jag kontakt med hans närmaste släkt för att förhöra mig om vad som hade gått att rädda av framför allt notmaterial. Jag fick då veta att huset var utbränt men att allt som varit möjligt att rädda hade tagits om hand. Det var lugnande. Ett par månader senare fick jag veta att man ”gått igenom huset med luskam” och nu fanns verkligen ingenting kvar. Då satte jag mig på tåget, beväpnad med allt vad jag hade av resväskor och bagar.

Det var halv snöstorm den dagen, och svinkallt. I taket gapade ett stort hål, huset var fyllt av snö. Och av noter. På nedervåningen fanns visserligen inte mycket kvar – men på övervåningen, om man väl dristade sig dit! I efterhand uppskattade jag det till c:a 70 kilo. Mycket infruset i isblock efter vattenbegjutningen, annat mer eller mindre brandskadat. Jag fick ringa till Borås efter en bil som kom upp till Stockholm och körde hem mig och notfynden, varefter allt fick hängas på tork på svärföräldrarnas loft, som under en lång period såg ut som ett lutfisktorkeri.

Till stora delar består detta notmaterial av ungdomsverk (vilket man inte skall förakta, så mycket mer som Allgéns musikaliska pubertet var snabbt överstånden) och av annars okända versioner av offentliggjorda verk. Här finns ofta nyckeln till förståelse för många av de mer enigmatiska skapelser han senare lämnade ifrån sig. Men här finns också tidigare okända originalverk, såsom den gigantiska violinkonserten I Capricci.

Jag är inte akademiker och har inga musikvetenskapliga ambitioner. Min enda önskan är att göra denna musik tillgänglig, att upprätta en någorlunda adekvat verklista, samt att försöka beskriva hur alla dessa verk relaterar till varandra – ty de hänger ihop i ett virrvarr av trådar. Hur nu det skall gå till. Kanske, med Eric Fylkesons ord, så: ”Man följer en tråd där tråden är undantaget och regeln är att följa alla lösa ändar”.

Samtliga original kommer med tiden att hamna där de hör hemma, nämligen i Statens musiksamlingar. Men väl där är tillgängligheten kraftigt begränsad, bland annat får de inte fotokopieras. En del av detta material kommer därför efter hand att göras tillgängligt på denna sajt.

Allgén var en kuf, inte tu tal om saken, och måhända kan hans öde beskrivas som tragiskt. Det finns de som samlar på kufar och älskar tragiska livsöden. Jag hör inte till dem. Här skall det alltså främst handla om musiken.

Förmodligen har ingen svensk tonsättare blivit mer misshandlad av musiklivet. Sannolikt var Allgén dock delvis själv skuld till att han inte blev spelad. Det berodde nog inte enbart på tekniska svårigheter och egensinnig estetik. Det är klart att karl’n var besvärlig. Å andra sidan hamnade alla hans ungdoms vänner och kolleger med tiden på musiklivets verkliga maktpositioner – med ett undantag: Sven-Eric Johanson. Samtliga betygade i efterhand att de gjort allt som stod i deras makt för att få Allgéns musik spelad. Med mycket klent resultat, måste konstateras.

Bo Wallner hade ju en roll i svenskt musikliv som förefaller att ha varit närmast gudfaderliknande. Dem han välsignade gick det väl; undanhöll han sin välsignelse lyckades man mer sällan. I 40-tal – en klippbok om Måndagsgruppen och det svenska musiklivet (Rikskonserter 1971) gör han en tabelliknande genomgång av vad fyra olika grupper av tonsättare (bland dem ”de unga i svensk tonkonst, dvs de komponerande medlemmarna i Måndagsgruppen och ännu några”) komponerade år för år under 40-talet. I denna uppräkning, som vid sidan av mer kända namn innehåller verk av bl.a. Stig Rybrant och Carl-Olof Anderberg, behagar Wallner inte nämna ett enda verk av Allgén. Däremot återger han den annons Allgén lät införa i Konsertföreningens programhäfte säsongen 1945–46:

 

Annons

 

Wallners kommentar? ”Jag lämnar över dokumentet till läsarnas egen bedömning och jämförelser.” Hånleendet lyser igenom.
     Och i sin bibelliknande Vår tids musik i Norden – bibelliknande både för sitt omfångs skull och för sitt drag av kanoniserande skrift  – nämns inte Allgéns namn. Alfvén, död sedan flera år när boken kom ut 1968, dyker upp på flera ställen, men den då ännu inte 50-årige Allgén finns helt enkelt inte. Han tigs ihjäl.
     Först förlöjligas han, sedan tigs han ihjäl.

Det är inte utan att man misstänker att Allgén bemött Wallner med bristande vördnad.

Nog om detta.

 

Välkommen in i Allgéns polytonala, polyrytmiska, hyperpolyfona universum!

 

Björn Nilsson                                  

– – –

Om Du önskar bli underrättad om uppdateringar av denna sajt, har frågor
eller information om konserter el. dyl., skicka ett mejl till info@allgen.se

Gör vänligen även det om Du upptäcker fel i not- eller textmaterial!

 
© Respektive upphovsrättsinnehavare